De gamla partierna har svårt att hantera konservatismens återkomst. Men på samma sätt som Per Albin Hansson en gång inkorporerade småfolkskonservatismen på vänstersidan, ser nu Jimmie Åkesson till att denna konservatism blir en del av ett nytt icke-socialistiskt block.
De ”naturliga regeringarna” har blivit ”onormala”, skriver Widar Andersson i socialdemokratiska Folkbladet. Han pekar på att M-ledaren Ulf Kristersson numera placerar sitt eget parti längst ut på högerkanten, till höger om SD:
”Det är intressant att Moderaterna medvetet vill göra anspråk på högerkanten i politiken … När ’borgerlig’ inte längre finns som regeringsformel så tar Moderaterna kort sagt tjuren vid hornen och kallar sig för höger. Baktanken är nog att finns det en höger så bör det finnas en vänster. Socialdemokraterna vet att det är illa att naglas fast som ’vänster’ och trivs därför bättre med att beskrivas som ett parti ’något till vänster i mitten av svensk politik’.”
I takt med att Socialdemokratin krympt ihop behöver partiet numera luta sig på hela tre småpartier – MP, V och numera också C. Samtidigt behöver Moderaterna söka former för samarbete med Sverigedemokraterna för att kunna nå regeringsmakten när C lämnat de borgerliga och de övriga två borgerliga partierna KD och L är för små för att utgöra ett seriöst regeringsalternativ.
Andersson beskriver SD som inte varande ”något högerparti utan snarare ett vänsterlutande välfärdspopulistparti” som dock kommit att uppfattas som ”högrast av alla”.
Underförstått menar Andersson att det kan uppstå problem för M och SD att samarbeta när frågor utefter traditionella höger-vänsterskalan är aktuella. Andra röster har också lyft möjligheten för Vänsterpartiet att locka SD-väljare som är missnöjda med den förda politiken, tillbaka till vänstersidan i politiken.
Gamla regeringsblock har blivit obsoleta
Den typen av förhoppningar från vänsterhåll är, som jag bedömer det, fromma förhoppningar som inte kommer att infrias av den enkla anledningen att höger-vänster har fått en underordnad roll. Och viktigare: kommer för lång tid att ha en underordnad roll. Den nya skalan mellan konservativ-progressiv (eller TAN-GAL) är inte ett modefenomen som kommer att försvinna.
Jag slås ofta av hur politiker, opinionsbildare och andra etablissemang bygger sina resonemang på tanken att vi ”snart ska återgå till hur det var före 2010 då SD kom in i riksdagen”. Den mentala låsningen sitter djupt. Man vill tänka sig tillbaka till borgerligt och rödgrönt utefter höger-vänsterskalan.
Men den tiden är förbi. För alltid!
Sverige har inte behövt fundera på egen identitet
Att den nya skalan konservativ-progressiv fått och fortsatt kommer att dominera, har – paradoxalt nog – de gamla partierna sig själva att skylla. Om man inte öppnat gränserna och tagit emot den enorma volymen invandrare till landet så som man av fri vilja och genom medvetna beslut gjort, hade den nya politikskalan inte alls blivit lika dominerande.
Det nationella perspektivet hade ändå vuxit fram som en följd av globaliseringen, men förmodligen inte blivit överordnad höger-vänster som nu sker. Om övriga världen kommer närmare, blir det en naturlig reaktion att fråga sig vem man själv är i denna nya värld där alla påverkas av varandra.
Sverige har inte behövt göra det tidigare. Vi var länge ett fattigt och kallt land som ingen brydde sig om, och även efter industrialismen och den kraftiga välståndsökningen i Sverige 1870-1970 var det som passerade gränserna främst export och import av varor. Vi som svenskar var fortsatt ett marginellt folk i Europas norra utkant.
Om de flesta människor inte stöter på andra kulturer och människor som är annorlunda i sin vardag, då behöver man inte reflektera över vem man är. Alla ingår i samma gemenskap av den anledningen att man är så lika och har så likartad bakgrund. Ett homogent folk. Så har det varit för Sverige i århundraden.
Felet är politiska klassens egna beslut
Sverige har inte ockuperats eller haft inbördeskrig eller andra svåra motsättningar. Det var först med den historiskt gigantiska invandringen, då andelen utlandsfödda steg från någon procent till 20 procent av befolkningen, som alla invanda normer och traditioner sattes på spel.
Jag tror att den politiska klassens naiva synen på invandring – att vi kan ta emot hur många som helst – bottnar i just ovanan att möta främmande kulturer. Därför kan vice statsministrar, som Åsa Romson, tro att den som kliver på en tunnelbana i Stockholm omedelbums blir svensk med svenska värderingar och behärskar svenska seder och normer.
Man förstår inte hur stora och avgörande kulturella skillnader är, som alla försvårar samexistens. Inte därför att någon kultur är bättre eller sämre, utan därför att de är olika. Även de minsta kulturella skillnader märks och kan utgöra grund för missförstånd och osämja.
Sverige, dess folk och politiska etablissemang, har inte varit mentalt förberedda på vad det innebär att bjuda in stora mängder människor från helt andra kulturer till svensk mark.
Och värre: man är fortfarande fullständigt förvirrade över vad denna gigantiska folkomvandling innebär i praktiken. Ta bara justitieminister Morgan Johansson i SVT:s 30 minuter igår. Han tvingas där erkänna att det han kallat rasism och främlingsfientlighet är det han själv nu förespråkar, som språkkrav, därför att det behövs.
Konservatismen ger verktyg att finna sin identitet
Eftersom de gamla partierna har ställt till det så illa, blir konservatismen den politiska riktning som kan ge verktyg att ta sig ur förvirringen och hitta hem, så att säga. Konservatismen knyter an till historien, till bakgrunden till hur det – i vårt fall – svenska samhället formades, utvecklades och lyckades oerhört väl – fram till 1970-talet.
Under industrialismen var det bara Japan som kunde mäta sig med den snabba välståndsutvecklingen i Sverige under etthundra år 1870-1970. Den fria, svenska bondebefolkningens arbetsmoral och krav på att kunna lösa praktiska uppgifter utan hjälp utifrån, fungerade utmärkt i ett nytt mekaniserat och industrialiserat näringsliv. Inte minst våra kalla och karga vintrar innebar att alla var tvungna att planera och förbereda sig, för den som inte gjorde det riskerade att frysa ihjäl.
Jag är övertygad om att vi kan knyta an till den stolta svenska historien – och då menar jag inte Gustaf II Adolfs krig på kontinenten – för att ta oss ur den soppa de gamla partierna kokat ihop under 20-30 år. Om det fattiga svenska bondefolket kunde lyfta sig upp till den högsta högteknologiska nivån, borde vi klara av att få ordning på stöket, böket, våldet och anarkin som breder ut sig just nu.
Men som sagt – det krävs konservatism. Inte socialism eller vänsterliberalism.