Partier strävar alltid efter att nå högsta makten. Men ska inte göra det till vilket pris som helst. Det borde kanske bli lärdomen av Stefan Löfvens partiledartid. Makten för dess egen skull innebär att man ger upp sin egen integritet. Och det är också skadligt för demokratin, då väljarna ställs utan inflytande och makten avgörs genom korridormygel.

Om man ska sammanfatta de senaste sju åren med Stefan Löfven med ett ord blir det: ”regeringskris”.

Regeringskris 2014

Han inledde sin statsministertid 2014 med en dramatisk regeringskris: för första gången röstade riksdagen bort regeringens förslag till statsbudget och antog oppositionens budgetmotion.

Bara veckor efter han tillträtt fick Stefan Löfven hota med nyval för att få tillstånd en uppgörelse med de borgerliga, den så kallade ”decemberöverenskommelsen”, DÖ. Där lovade de borgerliga att inte göra om det, alltså rösta ner regeringens budgetproposition.

Regeringskris 2018

I och för sig övergav de borgerliga överenskommelsen och Löfven fick åter se sin och finansministerns budgetförslag falla i december 2018, medan oppositionens budget gick igenom.

Det är ur ett historiskt perspektiv häpnadsväckande att Stefan Löfven suttit kvar som statsminister efter att han blivit knockad och golvad av så hårda slag två gånger på fyra år. Ingen annan statsminister har någonsin regerat och låtit sig styras av oppositionens ekonomiska politik under två års tid.

Regeringskris 2019

Att regeringens budget föll i december 2018 intensifierade regeringskrisen. Hur skulle Löfven kunna sitta kvar? Efter 134 dagars förhandlingar släppte Centerpartiet, Liberalerna och Vänsterpartiet fram Löfven som statsminister i en omröstning som gav Löfven 115 ja, 153 nej och 77 nedlagda röster. I vanliga voteringar skulle Löfven därmed fallit, men regeringsformen tillämpar ”negativ parlamentarism”, vilket betyder att majoriteten måste avvisa talmannens förslag till statsminister för att det ska falla.

Siffrorna talar dock sitt tydliga språk: Stefan Löfven var oerhört svag som statsminister ur ett parlamentariskt perspektiv. Och han var också svag politiskt. För att C och L skulle lägga ner sina röster fick de ett ”januariavtal” som innehöll åtgärder som avskaffad värnskatt för de allra rikaste. Något som går stick i stäv med Socialdemokratins politik.

Men det viktiga för Stefan Löfven och hans parti var att behålla regeringsinnehavet, även om man inte fick regera med sin egen politik.

Regeringskris 2021

I mer än två år stod Vänsterpartiet ut med att bli behandlad som dörrmatta. Men med en ny partiledare gjorde man verklighet av hotet om att fälla en socialdemokratisk statsminister, om denne inte stoppade införandet av fri hyressättning i nyproduktion. Detta var en av punkterna i januariavtalet med C och L. När Centerpartiet vägrade släppa kravet, riktade Sverigedemokraterna i juni misstroende mot Stefan Löfven och en majoritet av SD, V, M och KD röstade för misstroende med 181 röster för, 109 mot och 51 avstod.

För första gången i Sveriges historia var en statsminister avsatt i misstroendeomröstning.

Men Stefan Löfven regerade vidare som övergångsregering och förhandlade intensivt för att kunna bli föreslagen av talmannen som ny statsminister. När Centerpartiet till slut släppte kravet om marknadshyror, lade V ner sina röster i en ny omröstning i juli.

Stefan Löfven III kunde efterträda sig själv en tredje gång. Men nu var mandatet ännu mer kringskuret. Centerpartiet hotade att rösta nej till regeringens budget om man samtalade med Vänsterpartiet.

Demokratisk tydlighet saknas

Förr i tiden har statsministrar ställt ”kabinettsfråga” vid viktiga politiska omröstningar, som budgeten. Det betyder att man avgått om man inte fått igenom sitt förslag. Det är en klok tradition.

Nu har Stefan Löfven tagit på sig rollen som statsminister utan att ha ett tydligt demokratiska mandat. För väljarna blir det rörigt att följa med i allt korridorsmyglande och riskerar därför att öka politikerföraktet.

Därför kommer den historiska domen över Sterfan Löfvens fögderi att bli hårt. Han ledde en svag regering som inte klarade av att hantera tidens dramatiska problem med ökat våld, organiserad brottslighet och alla de brister i välfärden som följt av en migrationsvolym han inte klarat av att hantera.

Detta sagt så har Stefan Löfven som person haft en förmåga att dämpa konfliktytan med dem han vill göra upp, vilket underlättat hans oortodoxa sätt att klamra sig fast vid regeringstaburetterna till varje pris.