En fråga jag ofta får från läsare är om en ny regering med Moderaterna verkligen kommer att ändra kurs. Många tror att M kommer att vika ner sig för vänsterkritik och göra om Fredrik Reinfeldts förödande misstag.
Jag förstår oron. Moderaterna är internt splittrade och Reinfeldtsfalangen är fortsatt stark, särskilt i storstäderna. Många som finns inom vad man i vid bemärkelse skulle kunna kalla M-sfären – alltså aktörer inom näringsliv och de få etablerade opinionsbildande aktörer som har borgerliga förtecken – är inte villiga att ta strid mot vänstern, utan väljer att tiga eller hålla med vänstern när det kommer till ”kulturkampen”, alltså då konservativ syn står mot utopisk/revolutionär.
Det gäller näringslivsföreträdare i Nobelstiftelsen som fortsatt inte accepterar demokratiska val och genom lögner hånar Sverigedemokraterna, medan man hjärtligt bjuder in dignitärer från diktaturstater som halshugger medborgare och styckar journalister.
Vi har Axess som anser sig vara en konservativ medieaktör, men som aktivt utestänger alla som bejakar Sverigedemokraterna.
Många större företag går hellre extremvänsterns ärenden i opinionsbildningen genom så kallad woke-kapitalism, än står upp för upplysningens traditioner som kräver öppen och fri debatt där man respekterar meningsmotståndare istället för att försöka tysta dem i hatfyllt agerande.
Har M ryggrad?
Kommer Moderaterna att ha ryggrad nog att stå emot den parlamentariska vänsterns besinningslösa attacker, underblåsta av vänstermedier, samtidigt som den egna sfären tiger eller ställer sig på vänsterns sida i opinionsbildningen?
Moderaterna valde medvetet att inte ta strid mot vänstern i kulturfrågor under Reinfeldt. Inledningsvis var det lyckosamt. Men uppgörelsen med Miljöpartiet om migrationen 2011 blev början på raset. Fördelen med de näraliggande valförlusterna är att nuvarande ledargeneration i M vet att lätta vägar där man undviker strid med vänstern inte ger varaktiga segrar, utan leder till strategiska katastrofer på sikt.
Sedan ska vi minnas Alexis de Tocqueville som redan på 1830-talet konstaterade att ingen auktoritet är så stark som den demokratiska majoriteten. Jag har själv sett hur Sverigedemokraternas framgångar i väljarkåren får seriösa aktörer att ta intryck och respektera partiet just utifrån det folkliga stödet. Dessutom är det ofta prestigeskäl som gör många tveksamma, och inget övertygar de prestigefulla så mycket som valframgångar.
Om de tre partierna SD, M och KD får egen majoritet i riksdagen i september nästa år, kommer det att ge sådan legitimitet att inte bara M-sfären utan även andra har skäl att acceptera den kursändring som svenska folket i så fall vill se. Det är det enda rätta om man är för demokrati i själ och hjärta.
En tredje faktor är att verkligheten inte längre går att sminka och dölja. Häromdagen publicerade en israelisk tidning en ledarkolumn om hur Sverige begår självmord som nation (A nation committing suicide: Sweden) och syftar på hur massinvandring och multikultur skapar våld och otrygghet.
Att också etablissemangsfolk börjat reagera på landets förfall, märks av kommentarer från journalistiskt håll i sociala medier. Många twittrare blir (begripligt nog) arga över att dessa röster nu klagar eftersom de tidigare förnekat utvecklingen och fördömt dem som varnat – men se istället journalisternas inlägg som mätare på att verkligheten trycker på och att den inte kan döljas längre.
Mandatet för en ny riksdagsmajoritet blir tydligt: vända utvecklingen och återupprätta det Sverige vi vill ha, med trygghet, frihet och välfärd för dem som fullgör sina skyldigheter.
En fjärde faktor som talar mot att M viker ner sig är att Sverigedemokraterna inte kommer att låta en ny regering falla in i bekvämlighet och passiv vänsterpolitik. Det nya partiet är inte korrumperat av makt och har inte fått sin integritet nedslipad av byråkraternas motstånd.
Kursen går att lägga om trots vänsterns hatfyllda utfall
Min uppfattning är att det inte är försent att rädda landet. Och om svenska folket ställer upp och ger oppositionen egen majoritet borde uppdraget för de tre partierna vara så tydligt att man inte bara vill, utan också faktiskt orkar vara handlingskraftig och stå emot den tsunami av hat, anklagelser och motstånd som vänsterkrafterna kommer att leverera.
En faktor att se upp med är dock de egna sympatisörernas stora förväntningar och risk för besvikelse när förändringarna inte kommer omedelbart. Politik är långsam. Det tog 30 år för att nå den grad av förstörelse vi ser idag. Det kommer att ta långt mer än fyra år att ställa allt till rätta.
En ny regering måste betona hur illa ute vi är och att det kommer att ta tid att nå verkligt påtagliga resultat. Men att man nu börjar vända kurs och är beredd på att jobba länge för att nå fram.