Generellt har partiledarna lägre förtroende nu än för tio år sedan, vilket inte är svårt att förstå med tanke på hur landet utvecklas. Men hälften har förtroende hos 30 procent av väljarna eller mer.
KOMMENTAR. Det är intressant att Ulf Kristersson (M) gått om Stefan Löfven (S) som den partiledare med högst förtroende i Sifo-mätning som publiceras av Expressen. Det behöver inte vara ett tecken i tiden, men att M-ledaren har högre förtroende än S-statsministern tillhör inte vanligheten.
Toppskiktet: 30+klubben
Utöver dessa traditionella statsministerpartier har två andra partiledare så stort förtroende i väljarkåren att de når över 30 procent: Nooshi Dadgostar (V) och Jimmie Åkesson (SD). Dessa fyra ingår nu i 30-klubben.
Ulf Kristersson (M): 38 procent (+2)
Stefan Löfven (S): 36 procent (-2)
Nooshi Dadgostar (V): 33 procent (+4)
Jimmie Åkesson (SD): 30 procent (+2)
Jimmie Åkesson har också etablerat sig i den politiska förtroendetoppen – när svenska folket får frågan. Det är en viktig iakttagelse med tanke på all negativ medial bevakning mot honom.
Mest ökar Nooshi Dadgostar som fick sitt mediala genombrott i samband med regeringskrisen på försommaren. Hon pratade inte bara, utan höll sitt löfte om att fälla en S-ledd regering om den inte lyssnade på hennes krav.
Det visar på integritet. Och att ha sådan lönar sig i väljarkåren.
Bottenskiktet
Till bottenskiktet hör främst Socialdemokraternas stödpartier. Och två kvinnor som för några år sedan låg i topp har sjunkit tillbaka, Lööf och Busch.
Annie Lööf (C): 27 procent (+1)
Ebba Busch (KD): 26 procent (-2)
Per Bolund (MP): 12 procent (+1)
Märta Stenevi (MP): 11 procent (+1)
Nyamko Sabuni (L): 10 procent (-1)
Det är inte fel att unna småpartiernas ledare gott folkligt förtroende, men hela det politiska systemet blir mer robust om de partiledare som har störst makt och företräder störst partier också kan stå på ett stabilt folkligt stöd.
Borde kunna höja sitt förtroende mer
Nu gäller det för partiledarna att höja förtroendet än mer. Det gör man genom att inte prata strunt, utan stå för tydliga och sakliga politiska strategier.
De ledande partiernas ordförande borde kunna nå upp till 50 procents förtroende, det vill säga att man har förtroende hos lika många, eller lite fler, än det stöd som det egna regeringsalternativet får i partivalet. Det borde inte vara omöjligt.
