Är det ett paradigmskifte i svensk debatt när liberala Blekinge Läns Tidning, BLT, konstaterar att Sverigedemokraterna är landets mest demokratiska partiet, fast på fel sätt?
”Ibland får man gnugga sig i ögonen och nypa sig i armen”, skriver en förtroendevald SD-politiker om dagens ledare i BLT som har rubriken ”SD, mer demokratiskt än de flesta”.
Så sent som två dagar innan framförde i BLT en statsvetare samma budskap som Socialdemokratins partiledare Stefan Löfven: ”Svårt att se att de högerpopulistiska partierna inte är ett hot mot demokratin”.
Diskussionen har haft karaktären av en Monty Python-sketch: ”Ni är inte demokratiska. Jo! Nej! Jo! Nej! Jo! Nej!” Stefan Löfven är föga intellektuell i sin kritik och partiets lydiga akademiker på universiteten upprepar likt papegojor vad den store ledaren sagt.
Det som för vänsteretablissemangen är ”hot mot demokratin” ska egentligen läsas som ”hot mot Socialdemokratin”.
Liberaler är för inskränkningar av demokratin
Nu bidrar ledarskribenten och historikern Carl-Vincent Reimers med ett något djupare resonemang kring demokrati i BLT: SD, mer demokratiskt än de flesta.
Det är synnerligen välkommet!
Reimers menar att problemet, utifrån ett liberalt perspektiv, inte är att Sverigedemokraterna är emot folkstyre utan att partiet är för mycket för folkstyre. Det är när ”partiet inte erkänner något annat än folkstyret” som SD skiljer sig från den ”liberala demokratin”.
Detta eftersom liberaler hävdar att vissa institutioner ”som man inom en demokrati inte ska kunna rösta bort”.
Det är bra att Reimers påpekar att liberaler är för inskränkningar och begränsningar av demokratin. Något som är viktigt att komma ihåg i den polariserade debatten.
”En hel del gemensamt” med S-demokratisyn
Reimers menar att Sverigedemokraterna inte tillstår de begränsningar av folkstyret som liberaler förespråkar, och därför har en demokratisyn som ”har en hel del gemensamt med den som Socialdemokraterna förespråkade under hela 1900-talet”. Olof Palme argumenterade 1975 emot de ”sinnrika spärrar” som skapar minoritetsskydd och såg dessa inskränkningar mer som ”en fara än ett skydd” för demokratin.
Ledarartikeln vill sedan jämställa Socialdemokraternas aktivism i statsapparaten med det som beskrivs som Sverigedemokraternas vilja att ”försöka styra fri media i sin riktning”.
Det är utmärkt att en liberal röst som behärskar begreppet demokrati reder ut att det finns många varianter av demokrati. Bara därför att partierna inte är överens om en variant, betyder inte det att andra varianter är odemokratiska. Reimers landar i att kalla SD:s syn för ”ultrademokratisk”.
SD för oberoende institutioner
Men det finns invändningar att göra i Remiers uttolkning. Det råder ingen tvekan om att SD är för oberoende domstolar. Partiet vill skapa ökad maktbalans så att de folkvalda håller sig inom grundlagarna genom att inrätta en författningsdomstol, något som S med kraft alltid motarbetat.
Statsvetaren och Sverigedemokraten Mads Lundgaard blir upprörd över att Reimers blandar samman SD med Socialdemokratins korporativa syn på demokrati:
”Vi vill ha starka oberoende institutioner. Jämförelsen med socialdemokraterna haltar. Vi vill inte via facken och politiskt tillsatta myndighetschefer infiltrera statsskicket utan att kompetens ska styra i statsförvaltningen, samt flytta myndighetsutövningen som S-fackombud idag har monopol på till opolitiska myndigheter”, skriver Lundgaard.
Rulla tillbaka socialdemokratiskt maktmissbruk
Det som Reimers ser som sverigedemokratisk vilja till styrning av institutioner, medier och kultur handlar om något annat än att partiet vill byta ut vänsterbias mot konservativt bias. Det handlar om att rulla tillbaka den starka och helt dominerande vänsteraktivistiska makten över alla dessa skattefinansierade institutioner som råder idag.
Eftersom vänstern efter 1968 har politiserat flera institutioner vore det politiskt självmord av en ny politisk majoritet att hävda ”armslångt avstånd” mellan politiken och institutionerna. Under tidigare borgerliga regeringar har det mantrat inneburit att vänsteraktivisterna kunnat behålla makten över dessa institutioner – i strid med folkstyret.
Man måste inse en sak. När vänstern väl har politiserat skattefinansierade institutioner, är det bara med politik man kan återställa balans och system för opartiskhet. Det gäller såväl de skattemiljarder som går till public service som till kultursektorn.
Så länge det gäller skattebetalarnas resurser – privata medel ska naturligtvis inte styras politiskt på något vis – måste majoriteten kunna gripa in och neutralisera den kraftigt politiserade snedvridning som råder idag.
Ärligare och mer substantiell demokratidebatt
Trots dessa brister är det synnerligen välkommet att liberala röster vågar ta diskussioner i sak om vilka demokratiska verktyg och avvägningar som passar Sverige bäst. Här kan man ha många olika prioriteringar, och det finns inte EN uttolkning som är demokratisk medan alla andra skulle vara odemokratiska.
Det finns många demokratiska vägar att gå. Och en fundamental del av demokrati är att just diskutera dessa vägar i öppna och fria debatter. Att anklaga meningsmotståndare för att vara ”hot mot demokratin” är i själva verket ett totalitärt tilltag som saboterar en öppen debatt i demokratisk ordning.