För några år sedan låg Annie Lööf i förtroendetoppen bland partiledarna och partiet låg på runt tretton procent 2017. Sedan dess har Lööf fokuserat på att motarbeta ”ytterkanterna”, men har istället tappat mark och själv blivit en ytterkant.
Flera har analyserat Centerpartiets strategi efter den senaste regeringskrisen i början på sommaren. Turbulensen blev ett riktigt magplask för Annie Lööf inte minst därför att det blev så tydligt att regeringskrisen berodde mer på henne än någon annan.
Och hon fick backa för Vänsterpartiets krav om att slopa marknadshyrorna. Därmed gick också det famösa januariavtalet i graven – det som kom till för att hindra att ”ytterkantspartierna” skulle få inflytande. Snacka om att ”ha sålt smöret och tappat pengarna”.
Självcenterpartiet
Krönikören Tomas Gür konstaterar att SD och V i valet 2006 hade stöd av 8,8 procent av väljarna. Sedan partierna benämnts som förhatliga ”ytterkanter” av Fredrik Reinfeldt och Annie Lööf har de vuxit till 34,9 procent i senaste Novus. Gür skriver sedan: ”Berätta mer för mig om Lööfs och Reinfeldts strategiska geni.”
Efter regeringskrisen noterar Gür: ”Vilken koalition som helst som omfattar Annie Lööfs Centern är per definition instabil, eftersom C är en destabiliserande kraft i alla sina samarbeten – inte minst därför att det partiet, med utgångspunkt från sitt nuvarande megalo- och monomana ledarskap, borde heta Självcenterpartiet.”
Ytterkantsstrategin har floppat
Smålandsposten skriver idag på samma tema i ledare: ”Efter turerna med marknadshyror visade Vänsterpartiet mer muskler och tvingade Centerpartiet att backa. Centerpartiet har också stött ifrån sig hela borgerligheten och blivit det enda forna allianspartiet med en fortsatt rigid hållning mot Sverigedemokraterna. Inget annat parti verkar stötta Lööfs linje. Partiet har i detta avseende själv blivit ett ’ytterkantsparti’ … Ytterkantsfixeringen har helt enkelt floppat.”
Traditionella C-väljare borde överge partiet
Avhoppen från Centerpartiets riksdagsgrupp är många. Väljarna borde göra detsamma – vända partiet ryggen. Om ett antal procentenheter av de som röstade C i valet 2018 går till M, KD eller SD får dessa partier egen majoritet.
Enligt poll of polls har SD, M och KD nu i sommar en rakbladstunn majoritet på 176 mandat, medan S, V och C får 173 mandat.
C-väljare bör notera att Vänsterpartiet är betydligt större än C i aktuella opinionsmätningar och därför kommer få ett större inflytande i det rödgröna regeringsalternativet (som blir utan både MP och L, eftersom mätningar antyder att de kan åka ut).
När inte Annie Lööf kan välja sida mellan socialism och konservatism, måste centerväljarna göra det. En röst på C innebär under Lööfs ledning är i praktiken en röst på de röda partierna S och V.
Som sagt, att försöka utestänga partier som har folkligt stöd i parlamentet är både totalitärt och en vansinnigt misslyckad strategi. Låt C få känna av det.