Försommarens regeringskris var mest en dans mellan vilka partier som kan och inte kan tolerera varandra. Men mer underliggande skillnader finns.
Det är mycket mer som står på spel för Sverige än regeringsmakten, menar Sofia Nerbrand i liberala Kristianstadsbladet. Hon pekar på att Jimmie Åkessons och Annie Lööfs Almedalstal var varandras motsatser.
Jimmie Åkesson var ”mycket effektivt och medryckande”. Men det var de som är missnöjda som fick vatten på sin kvarn. Åkessons gav ”en oförblommerad nationalistisk och populistisk beskrivning av Sverige. Tillståndet är illa och ohållbart … Bakgrunden är den ’onda’ mångkulturalismen, skriver Nerbrand.
Annie Lööfs berättelse var den rakt motsatta. ”Även under en tung pandemi har det skett framsteg: Kamala Harris har som första kvinna blivit vald till vicepresident i USA, det sker rekordstora investeringar i klimatneutrala stålverk i Sverige och spelindustrin blomstrar”. Lööf ”ser som sin främsta uppgift att stå fast vid framtidstro, en positiv människosyn och en öppen liberal världsordning. Därför vill hon inte samarbeta med de missmodiga Sverigedemokraterna”, menar Nerbrand som själv står på Lööfs sida.
Samhällsanalys måste stå i fokus
Och Nerbrand summerar: ”Politiken har kommit att bli en kamp om verklighetsbeskrivningen, sanningen och orsakssamband, snarare än om att diskutera vilka reformer som borde genomföras för att få bättre resultat. Vad som är har blivit viktigare än bör.”
Det är en riktig analys, och till skillnad från Nerbrand som beklagar detta, anser jag den vara helt rimlig. Vilken verklighet ska politiken hantera? Detta måste avgöras först, innan man kan börja genomdriva reformer.
Skälet är att Nerbrands vänner har dolt innebörden av den förda politiken i årtionden. De gamla partierna visste för 20 år sedan att en majoritet av folket var emot ökad invandring, ändå genomförde de stor invandring. Och värst av allt: De gick inte på val med löften om att öka invandringen. Man smusslade. Man dolde. Man teg. I årtionden.
Eftersom vi har maktlojala medier i Sverige blev verkligheten inte heller avslöjad i den offentliga debatten. Partierna på både borgerliga och socialistiska sidan kunde föra folket bakom ljuset.
Makten har genomfört en statskupp i politisk kursriktning mot folket i det tysta.
Just eftersom man hade den positiva syn som Lööf representerar, trodde man att två miljoner människor från främmande kulturer lätt som en plätt skulle smälta in och bli svenskar på några dagar. När de satte sig på tunnelbanan i Stockholm skulle de – simsalabim! – bli svenskar, något som förre vice statsminister Åsa Romson förklarat i riksdagens talarstol.
Nu ser vi de fruktansvärda utfallet
Men många av de nyanlända smälte inte lätt in i det svenska. Hur positiv syn Annie Lööf & Co har om invandring, ser vi nu – i verkligheten – mycket tydligt och dramatiskt vad den faktiskt innebär: ökat våld, ökad segregation, ökad ojämlikhet, sämre trygghet, sämre välfärd. Och detta i ett land som tar ut bland världens högsta skatter.
Nebrand gör dundertabben att bara titta framåt. Men för att veta vart man ska gå, måste man veta var man är – och hur man hamnat där.
Likt Lööf vill Nerbrand fortsätta vara optimistisk om mångkultur, även om de senaste 20 åren visar på enorma problem som man inte lyckats lösa. Tvärtom ökar problemen i rasande hastighet. Många varnar för ökat hedersvåld och gängkriminalitet som polisen inte kan bemästra. Att då fortsätta i tangentens riktning är, för mig, ren dårskap.
Om man fört de öppna gränsernas politik och den visar sig leda till ökat kaos och poliser som gråter över att de kriminella blivit starkare än ordningsmakten, då är det läge att byta kurs. Inte stå fast vid en optimism som fullständigt saknar grund.
Då måste man åtgärda de problem som finns, innan man blickar framåt mot horisonten.
Nerbrand får Åkessons pessimistiska ansats i analysen till att samtidigt vara ”inga sakpolitiska förslag om vägen framåt”. Där har hon ju fullständigt fel. Åkesson företräder ett parti som i mer än 20 år haft lösningarna på de samhällsproblem som de andra partierna – medvetet – ställt till med.
Det är så talande när företrädare för den förda politiken bara ser sina egna förslag som lösningar, även om de misslyckats i 20 år. Allt medan man ser dem som har andra lösningar som icke-förslag. Man underkänner på en subtilt, känslobaserad nivå motståndarna utan att ens pröva bärigheten i deras förslag.
Så djupt sitter indoktrineringen om Sverige som den humanitära stormakten. Detta är det ”är” som måste avslöjas som en myt innan de indoktrinerade kan komma vidare och diskutera vad som bör.