Sjukvård och omsorg är till för patienterna, inte för personalen. Det handlar om patienternas hälsa, en vård de betalt skatt för att få. Klarar vårdpersonal inte av det faktum borde de göra något annat, skriver idéhistorikern Lars F Eklund i denna krönika.
Några funktionärer på DN har ringt runt till vårdcentraler för att kolla om man kunde välja eller välja bort läkare på etniska grunder. Det kunde man, på många håll, och helt förutsägbart fylls medier och morgonsoffor av uttryck för indignation från fackliga företrädare, politiker och kommentatorer.
Oskicket måste stoppas. Jag tror vi alla måste stoppa upp här lite. Och tänka efter. Av följande skäl:
Vården är till för patienterna. Inte för personalen. Patienternas hälsa och välbefinnande är själva ändamålet för den sjukvård vi alla betalar via skattsedeln. Samtidigt ska naturligtvis all vårdpersonal ha vår respekt, och de skall ha goda villkor i sin tjänst. Vi har alla anledning att vara tacksamma för deras arbete. Behöver det ens sägas?
Patienternas välbefinnande är högsta lag
Men det ändrar inte det faktum att vården är till för patienterna. Det är inte patienterna som är till för läkarna. I Kyrkan har man genom seklerna sagt Salus animarum suprema lex – själarnas frälsning är högsta lag. Analogt med det bör normen inom vården vara: Patienternas hälsa och välbefinnande är högsta lag. Kan man inte acceptera det så bör man nog, helt frankt, arbeta med något annat.
Relationen mellan en patient och dennes läkare bygger på förtroende och tillit. Jag talar här om relationen mellan patienten och dennes ”husläkare” på vårdcentralen. I specialistvård och vissa andra delar av vården är situationen lite annorlunda. Jag har en helt annan typ av relation till öron- näsa-halsspecialisten som skall plocka ut fiskbenet som satt sig i halsen, en läkare som jag sannolikt aldrig kommer att se igen.
Och när patienten rullas in i operationssalen för sin bypass, så är det inte rätta tillfället att ropa ”jag vägrar opereras av en danskjävel”. Olika delar av vården har olika förutsättningar för att kunna fungera adekvat. Vi har ju till exempel vårdköer som behöver åtgärdas.
Läkare får stor inblick i ditt privatliv
Din husläkare däremot kommer att ha en stor inblick i Ditt och kanske Dina närmastes liv. Kanske under åratal. Ditt och datt kommer att avhandlas under besöket. Privata saker. Många känner alltid oro och obehag inför läkarbesök. Förtroende , trygghet och tillit är A och O. Och dessa saker kan inte kommenderas fram.
Därför måste man kunna säga:
– Jag vill ha en annan läkare.
– Varför?
– Jag har mina skäl. Men de är mina, inte dina.
Skälen till att någon vill ha en viss läkare, eller vill välja bort en, kan vara hur många och mångfacetterade som helst. Det tillkommer inte någon att snoka i dessa skäl. Ingen patient har en skyldighet att berätta varför de saknar förtroende för en viss läkare. Snacka om integritet och grundläggande del av patientsekretessen!
Men, å andra sidan, då kanske man får acceptera en längre väntetid innan läkarbesöket kan äga rum. Det finns inte hur mycket vårdpersonal som helst.
Läkarval på ”etniska” grunder kan ha många skäl
Hur relaterar då detta till diskussionen om val av läkare på etniska grunder? Jo, så här: Det är naturligtvis inte acceptabelt att göra val av läkare på rent rasistiska grunder. Men för att känna till om ett val skett på sådana grunder måste man rota i patientens åsikter och inre bevekelsegrunder på ett sätt som, som sagt, ingen har rätt att göra.
Det DN-liberalerna – som verkar leva sina liv i ett ständigt år noll, fullt av tunna abstraktioner – missar är att det finns helt legitima skäl att väga in etnicitet vid val av läkare. Skäl som inte är rasistiska. Jag tänker här då inte främst på självklarheter som gemensamt språk och kulturell referensram, utan på betydelsen av människors minnen och erfarenheter.
Visst kan vi förstå den judiske patienten, som överlevt Förintelsen, som känner obehag inför att tilldelas en tysk läkare? Obehaget implicerar inte alls att läkaren ifråga lastas för brotten i förintelselägren. Patienten ifråga kanske helt enkelt inte vill bli påmind om de onda tiden vid varje besök hos sin husläkare.
Ska bosnisk patient kunna välja bort serbisk läkare?
På samma sätt: Den bosniske patienten från Srebrenica kanske känner obehag inför den serbiske läkare han kallats på besök hos. Tro mig – det har i så fall inte med den serbiske läkarens hudfärg och språk att göra. Vad gjorde doktorn egentligen under Balkankrigen? Inget kanske. Men hur vet patienten det?
Eller den samiske patienten, med berättelserna om skallmätningar på förfäderna i minnet, som föredrar vårdcentralens samiske läkare framför den svenske? Dr Lundborg tar emot nu. Hmm.
Den kristne armeniern som inte vill ha en turkisk läkare, är ett annat exempel. Är läkaren muslim? Sympatiserar han med vad Ungturkarna hade för sig under folkmordet på kristna för hundra år sedan? Ingen vet. Kan jag få en annan läkare, tack.
Inför gynekologbesök är inte rätt tillfälle att diskutera mångfald
Vad sägs om den svenska kvinnliga patienten som gjort erfarenheten att muslimska läkare behandlat henne med bristande respekt, kanske för att hon är kvinna och icke-muslim?
– Jag vill ha en svensk läkare, inte den arabiske.
– Hur uttrycker Du Dig!?
Men så uttrycker sig vanliga människor, som inte har en examen i etnografi, komparativ religionsvetenskap, gått på mångfaldskurs eller jobbar på DN. Och det får de göra, som vårdtagare. Vården är till för dem. Vården får inte välja bort henne. Även om hon har felbedömt situationen och är ute och cyklar i sak.
Det finns tillfällen då det är lämpligt att, medborgare emellan, diskutera vad som är bra sätt att uttrycka sig på. Vad som är bra och dåliga värderingar. Mötet mellan läkare och patient är inte ett av dem.
Historiska associationer och annat spelar roll
Historien spelar roll. Det borde även DN:s funktionärer förstå. Och vårdfackens dito. Och vänsterpolitikerna.
Dessutom är det så, att ehuru det är viktigt att göra en distinktion mellan etnicitet å ena sidan, religion och livsåskådning å den andra, så hänger de ofta ihop i praktiken på ett sätt som det nästan är omänskligt att reda ut i konkreta situationer.
Patienten är i underläge – inte läkaren
En annan viktig sak att beakta i sammanhanget är maktsituationen. När så kallad diskriminering är ett problem så handlar det nästa alltid om när någon i en maktposition – arbetsgivare, myndighetsperson eller vad det kan vara fråga om – agerar fel mot någon person i underordnad position eller i beroendeställning.
I relationen mellan vårdapparaten med dess personal å ena sidan , och patienten å den andra, så är det i praktiken alltid patienten som är i ett utsatt och ömtåligt läge. Inte läkare, sjuksköterskor, vårdadministratörer och regionpolitiker.
Detta måste väl ändå vara uppenbart för alla? Utom, tydligen, för DN-funktionärer och deras hejarklack. Det säger mer om dem, än om patienter som vill känna trygghet i relationen till sin husläkare.