Mot långvarig misslyckad integration hjälper inga snabba åtgärder

Så är politikerna igång efter att barn blivit skjutna i Flemingsberg. Ord som ”förtvivlad” (Löfven, S), ”bestörtning” (Damberg, S), ”avskyvärt” (Forsell, M) haglar i luften. Men ord betyder ingenting. Bara handling. Och politisk handling har saknats i mer än 20 år. Det är problemet.

Vi känner alla hur otryggheten växer än mer när barn i förskoleåldern blir skjutna när de är ute och leker i Flemingsberg söder om Stockholm.

Men utvecklingen är inte ny. Det blir fel när politiken anlägger mediala, dagsaktuella nyhetsperspektiv på tidshorisonterna.

Långvarig trend

Problemen i förorterna har inte uppstått nu eller de senaste åren. Det är en långsam nedbrytning av svenska värderingar och regler som skett.

Därför är riksdagsman Martin Kinnunens kommentar till skjutningarna intressant. Det började bli otryggt redan på 1980-talet. Men då vid färre tillfällen och i betydligt färre förorter.

Problemet men denna laglöshet är att politiken inte tog tag i den när den var avgränsade och med ganska enkla insatser kunnat åtgärdats genom krav på laglydnad och polisiär närvaro.

Men då var det fullständigt politiskt tabu att kräva att bråkmakarna med invandrarbakgrund skulle följa svenska regler. Något mer rasistiskt än att ställa krav på invandrare fanns inte.

Kunskap har varit ovälkommen

I början på 00-talet gjorde ekonomhistorikern Mauricio Rojas studier av problemen som innebar att han myntade och definierade begreppet ”utanförskapsområden”. År 2002 fanns det 136 bostadsområden som kunde klassas som utanförskapsområden, att jämföra med bara tre stycken år 1990.

Enligt Rojas definition ökade utanförskapet mellan 2006 och 2012 sakta men säkert, från 156 till 186 utanförskapsområden.

Polisen tog till sig Rojas forskning och gjorde egna definitioner utifrån sitt uppdrag och talar om ”särskilt utsatta områden”. Från 2008 till 2019 har de ökat från 38 till 60.

Men inte heller på 2000-talet har det varit politiskt tillåtet att tala om problemen med förorterna som i huvudsak beror på invandringen. Rojas fick yrkesförbud av alliansregeringen och han fick flytta till Spanien för att få jobb.

Det är endast Sverigedemokraterna som har haft kraften att inte låta sig tystas. Partiet har för det fått utstå mycket spott och spe.

När barn skjuts är det i linje med lång trend

Men det förändrar inte det faktum att barn nu blir skjutna i Sverige i skottlossning i bostadsområden idag. Och det får inte ses som en isolerad nyhet i nuet. Upptrappningen till vådaskotten mot barnen har pågått i 30 år.

Vi måste få ett debattklimat i Sverige där vi kan tala sanning om denna utveckling. Varför har alla partier i makten låtit det ske? Varför har man avvisat – och avvisar fortfarande – det som alla fakta anger: invandringen ger högre kriminalitet och värre våld?

Ska vi komma till botten med skjutningar som leder till att barn skottskadas måste vi börja 30 år tillbaka i tiden och städa upp i tankar, ”värderingar” och politiska strategier som visat sig gå så fel.

Först när makthavare är beredda att släppa skygglapparna kan Sverige på riktigt ta itu med problemen och se till att fler barn inte blir skjutna.