Lööf har gjort alla småpartier mer obstinata

Annie Lööf har satt en ny ton för svensk politik. Det råder en girig och ogin stämning mellan partierna i riksdagen som aldrig förr. Nu ställer inte bara C utan också V och MP ultimativa krav inför budgetarbetet.

Hela regeringsturbulensen efter 2018 berodde på att Annie Lööf ställde ultimativa krav om att inte samtala med SD och V. För detta offrade hon det mest framgångsrika borgerliga samarbetet i svensk historia, och gjorde upp med Socialdemokraterna som hon i valrörelsen sagt att hon ville avsätta.

Efter C ställer nu V och MP ultimativa krav

Efterhand har andra partier börjat lära av Lööf. Vänsterpartiet och Nooshi Dadgostar ställde till slut upp på ett misstroende och fällde den S-ledda regeringen eftersom den inte förhandlade med V.

Då tog sig också Nyamko Sabuni (L) ton och hoppade av januariöverenskommelsen. Plötsligt blev underlaget för en ny S-regering minimalt.

I sitt Almedalstal igår sa Nooshi Dadgostar ”aldrig mer passivt stöd” till en S-regering som inte förhandlar med dem.

Idag har Annie Lööf framfört tre nya ultimativa krav för att stödja Löfven som statsminister, det gäller LAS, skogsbruket och strandskyddet.

Då tar sig också MP ton, det fjärde av småpartierna. Språkröret Märta Stenevi avvisade vid lunchtid Centerpartiets nya krav.

Men alla utom L släpper fram Löfven

Detta besked fick talman Andreas Norlén att kontakta Miljöpartiet för att höra om de drar tillbaka sitt stöd för Stefan Löfven som statsminister.

Men han fick lugnande besked. MP tänker rösta ja till Löfven på onsdag då riksdagen tar ställning till talmannens förslag till ny statsminister.

Både V och C har, trots att de skramlar högljutt med tunnorna, sagt att de tänker rösta ”gult”, alltså avstå och därmed acceptera talmannens förslag till statsminister.

Och Stefan Löfven säger på pressträff med talmannen att budgeten ska behandlas under hösten och då får man jämka ihop partiernas krav – men utan att förhandla med dem, för det är ett krav från Annie Lööf.

Däremot vidhåller L att man inte längre tänker stödja en S-ledd regering.

Varför bråkar småpartierna?

Att Vänsterpartiet, som hittills inte fått något inflytande alls, höjer tonen är begripligt. Regeringen regerar med deras mandat, men har använt dem som dörrmatta. Det accepterar inte V längre.

Men att Miljöpartiet, som sittande regeringsparti, börjar skramla i medierna om att de inte går med på det som Centerpartiet sagt att man gjort upp om med regeringen, är mer förvånande.

Småpartierna säljer sig dyrt

Eller kanske inte. De andra småpartierna har sett att Annie Lööf med sin obstinata attityd har fått igenom en del sakpolitik – och hon har inte hittills tappat väljare på att sälja ut regeringsmakten för några sakfrågor. Då är de naturligtvis inte sämre än att de tar efter.

Miljöpartiet säger nej till C-kraven nu, men kan därmed förvänta sig att få något annat köttben av Socialdemokratin för att sluta bråka. Kanske en ny miljard av skattebetalarnas pengar till fler elcyklar?

Vänsterpartiet har också lärt av Lööf att inte sälja sig billigt.

Småpartierna har orimligt inflytande

Vi är många som länge ansett att partier med 4-5 procent av väljarna får alldeles för stort inflytande på svensk politik. Det har då främst gällt Miljöpartiet som från 2011 varit det mäktigaste partiet sedan Fredrik Reinfeldt la sig platt för dem.

Nu lär sig de andra partierna med ensiffriga procent av väljarna bakom sig hur de ska agera för att med obstinat attityd och ultimativa krav tvinga fram beslut i den riktning de vill.

Detta är inte demokratiskt. De stora partierna – S, M och SD – är de som har det största folkliga stödet och som har en mer övergripande helhetssyn på samhället. Deras ord borde väga tyngst. De ska inte utsättas för utpressning av småpartier med enstaka hjärtefrågor.

Jag har förut lyft förslaget om att ta bort utjämningsmandaten i riksdagen. Då skulle småpartier komma in, men inte kompenseras upp till proportionell andel av mandaten. Då skulle risken för att de är vågmästare minska, och därmed deras möjlighet att utöva utpressning mot de stora partierna.

De stora och folkliga partierna måste ta kommandot. Småpartityranniet måste få ett slut.