I årtionden har universitetsstudier betraktats som den enda rätta vägen för att nå ett framgångsrikt yrkesliv. Det är fel. Kaos skulle råda och inte mycket fungera om inte alla de fysiska sysslor som krävs även i ett modernt samhälle blev gjorda.

Vi behöver återställa stoltheten i att göra ett gott dagsverke, även om det inte handlar om att vända papper på ett kontor.

Den avsatte S-politikern Ann-Sofie Hermansson i Göteborg (därför att hon kritiserade islamism) har skrivit en intressant GP-kolumn, Återupprätta respekten för kroppsarbetet:

”Väldigt ofta har diskussionen om det goda arbetet begränsats till att förkorta arbetstiden. Inget fel i det men det löser inte frågan om arbetets innehåll. För den som en gång har upplevt känslan av att behärska sitt yrke, känt stoltheten i identiteten som yrkesarbetare, den vet sitt värde. Men det kräver också något tillbaka. Det handlar om bättre löner, absolut. Men också om en respekt”, skriver hon.

Hon tar sitt eget yrke som exempel: ”löser renhållningsarbetaren inte sitt uppdrag, då blir det snabbt problem”.

Eller hur?

Men ändå förringas alla de sysslor, som Thorbjörn Fälldin kallade kroppsarbete och gärna lyfte fram i debatter med akademikern Olof Palme.

Kroppsarbete omfattar många yrken som är helt avgörande men som ändå har både låg lön och som inte blir uppskattade. Vi måste finna vägar att visa vår uppskattning och respekt för den speciella kunskap som alla dessa olika yrken kräver, men som vi inte lägger märke till och ofta tas för givna. Och som absolut inte syns i medierna.

De som utför sina uppgifter på jobbet med stor precision och skicklighet ska kunna känna stolthet i ett civiliserat samhälle. Det spelar ingen roll var i prestige eller social status jobbet befinner sig. Den som utför ett gott arbete som får samhället att fungera ska möta respekt.

Det kan vi alla se till att förbättra. Här behövs inga politiska beslut eller lagar. Det är bara att vara en moraliskt sund människa. Är det för mycket begärt i dessa narcissistiska tider?