Enbart liberala principer om mänsklig frihet räcker inte. Friheterna fungerar väl bara integrerade i verkliga gemenskaper. Statsliberalismens förnekande av kulturell gemenskap gör höga räcken på Västerbron för att hindra självmord rationella.
Författaren Lena Andersson vantrivs i kulturen så som den tar sig uttryck idag, skriver hon i dagens SvD-kolumn (betalvägg).
Dubbla måttstockar är irrationellt
Ett skäl till att hon vantrivs är enkelt att hålla med. Hon vänder sig mot de dubbla måttstockar hon ser i debatten. ”När mörkhyade vittnar om handlingar begångna av ljushyade är det antirasism; envar som inte vidgår sitt kollektiva ansvar lever i förnekelse. När ljushyade vittnar om motsvarande ’skriver de in sig i ett rasistiskt narrativ’. När kvinnor vittnar om mäns beteende avslöjar de en misogyn struktur. När män vittnar om kvinnors utgör deras ord denna struktur. Den som ’vägrar se strukturer’ är lastbar i fråga om vissa grupper och rättrådig i fråga om andra.”
Hon håller inte med liberaler och kulturvänstern om att denna olikabehandling skulle vara upplyst, eftersom den är irrationellt och anti-intellektuellt.
Så sant.
Statsliberalernas höga räcken på Västerbron
Hon känner också vantrivsel över den övertro på trygghet som politiken försöker upprätthålla.
”Få ting symboliserar människans självvalda utträde ur sin myndighet bättre än det groteska stängsel som har adderats till Västerbrons enastående harmoniska räcke, perfekt i form och proportioner, som gav oss en av världens vackraste broar. Nu är det sorgligt, oskönt och instängt. Men det är det värt! Förra gången jag skrev om detta stängsel uppmärksammade en brevskrivare mig på att jag var medskyldig till alla de suicid som skulle äga rum om jag fick som jag ville.”
Andersson förväxlar kollektivet med kulturell gemenskap
Min förklaring till den överbeskyddande staten – i vissa fall, i andra fall struntar man helt i människors säkerhet, som ökad brottslighet – är att liberaler tappat fotfästet.
Genom sitt exempel med Västerbron ger Lena Andersson konservative författaren Einar Askestad rätt när han kritiserar hennes motstånd mot kulturella gemenskaper i recension av hennes bok ”Om falsk och äkta liberalism”.
Hennes idéer saknar bokstavligen kulturell kontext, skriver Askestad. Som om förnuftet inte vore ett uttryck för en kultur. ”Och vari ligger det självskrivna i detta förnuft, om endast somliga kulturer förmått uppnå det genom historien?”
Skälet till att liberaler inte längre klarar av att göra förnuftiga avvägningar, det som får Andersson att vantrivas, är att de inte erkänner sin kulturella hemvist, sin tillhörighet till en gemenskap som format det svenska samhället genom historien.
Enbart liberala principer om mänsklig frihet räcker inte. Friheterna fungerar väl bara integrerade i verkligt liv i verkliga gemenskaper.
De höga, fängelseliknande räcken som finns på Västerbron är ett uttryck för den överbeskyddande statsliberalism som råder i styrande etablissemang. Genom att frigöra människan från sina naturliga gemenskaper, och endast vara beroende av en statsmakt – som kan bidra materiellt men icke med mänsklig värme, omtanke, gemenskap – har hon blivit så ensam att självmord är en utväg. Det statsliberaler kan göra åt det är inte att avhjälpa ensamheten, men väl spänna upp höga räcken.