Invandringen är roten till den farliga utvecklingen

Debattklimatet i Sverige är fortfarande groteskt. Trots att även Miljöpartiet varit med och försvårat invandring, anses det inte vara tillåtet att kalla invandring för en belastning.

I G-P summeras i ledare de senaste dagarnas turer: ”Utbildningsminister Anna Ekström (S) förfasas av vad hon anser vara extrem retorik från Kristersson. Justitieminister Morgan Johansson (S) har anklagat M-ledaren för radikalisering. Miljöpartiets språkrör Märta Stenevi kräver att Kristersson ska be om ursäkt. Kristerssons brott? Han har kopplat invandring till Sveriges stora problem med skjutningar, gängkriminalitet, hedersförtryck och utanförskap.”

Ledaren menar att Johansson, Ekström och Stenevi vet att detta är sant: ”De företräder trots allt en regering som hösten 2015 stramade åt flyktingmottagandet i ren panik. Men om invandringen nu plötsligt inte är en belastning enligt dessa ministrar, varför förespråkar de då inte att svensk asyl- och migrationspolitik ska återgå till hur det var innan flyktingkrisen 2015?”

Också Annie Lööf (C) tar avstånd från Kristerssons konstaterande. Hon klarar inte av att se skillnad på politik för hela samhället och ”varje människa”.

Godhetssignalering fortfarande viktigast

Hur kan svensk samhällsdebatt bli så inskränkt och rent ut sagt korkad att ministrar som själva stramar åt invandringen (om än alldeles för lite) går ut i debatten och med upprörda och indignerade ordalag förnekar att invandringen innebär svåra problem?

Förklaringen är att den politiska makten fortfarande lever i förnekelse.

Från framförallt vänsterpartierna – S, MP, C, V – har man inte givit upp sina drömmar och utopier om en öppen värld där alla kan dansa barfota över gränserna utan några problem och med blommor i håret.

När de inför begränsningar för invandring sker det motvilligt. Deras vilja och mentalitet är emot åtgärderna, men de vidtar dem under protest. Ungefär som när en femåring måste äta upp maten på tallriken även om man inte vill.

Dessa partier är helt enkelt mentalt frånvarande när det kommer till politik för landets bästa, det som kan kallas statsmannakonst. De leder inte landet, de upprätthåller bara posterna. De tvingas vidta vissa åtgärder när allt går åt skogen, men vill det inte.

Realism mot utopism

Här ser vi skillnaden mellan de som är konservativa realister och de som är vänsterflummande utopister. De senare klarar inte av en enda saklig debatt. Så fort de öppnar munnen säger de emot sig själva. De har ingen sammanhängande politik överhuvudtaget.

Deras enda vapen är att smutskasta dem som inte är utopister. Det är därför alla dessa epitet kastas ut i debatten om rasister och allsköns ondska.

Med sådana anklagelser har dessa partier i tjugo år förhindrat en mer realistisk politik. De har hållit realisterna borta. Utopisterna har fått dansa och sjunga i maktens korridorer, vara glada och se sig som goda hjältar.

Allt medan landet sjunker ner i anarki. Nu går det knappt någon dag utan att människor skjuts på öppen gata eller på frisörsalong. Poliser gråter när de berättar att ordningsmakten tappar greppet och de organiserade klan- och gängstrukturerna tar över Sverige.

Ju längre nuvarande politiska makthavare får dansa och sjunga med blommor i håret, desto svårare blir det att återställa ordningen i landet.

Men makten ligger i väljarkårens händer. Så länge man röstar på utopiska partier kommer utvecklingen att fortsätta. Då fräser man ilsket mot dem som ser pågående invandring som belastning, för att man i sammanträdesrum och pressmeddelanden vill kunna fortsätta drömma om en bättre värld – medan landet brinner.