Hedersvåld eller kvinnofrid? – En historia om livsåskådningarnas betydelse

Kvinnors ställning i samhället handlar inte om ett ”strukturellt problem”, som skulle bottna i vänsterns gamla vanliga ”det är samhällets fel”. Nej, kvinnofrid är en fråga om livsåskådning och den västerländska kristendomen har erkänt kvinnors rätt på ett helt annat sätt än klankulturer. 

I denna krönika berättar idéhistorikern Lars F Eklund om hur kvinnofrid varit en del av kristendomens framväxt i västvärlden. Något som är särskilt värt att uppmärksamma inför att Helena har namnsdag 31 juli. Sankta Helena av Skövde levde under tidigt 1100-tal, och avbildas på Skövde kommunvapen. Andra kvinnor har också blivit helgonförklarade och stärkt kvinnors ställning som likvärdiga män i vår livsåskådning, till skillnad från andra.

Sluta ”strukturalisera” kulturella problem

Sedan Kain slog ihjäl Abel har det funnits personer som försöker lösa sina privata problem, kompensera sina egna tillkortakommanden eller utöva kontroll över närstående genom att använda våld. Så har det varit i alla samhällen och kulturer – även vår egen – och så lär det mänskligt att döma vara även i framtiden.

Det kommer alltid att finnas människor som av olika anledningar väljer att begå brott. Att tro något annat är naivt. Men det är också sant att de allra flesta människor aldrig under sitt liv brukar våld på det sättet. Detta handlar om livsåskådning, värderingar, moralisk karaktär, självkontroll och ansvar. Personligt ansvar.

Därför är det försåtligt och farligt när det i debatten talas om ”mäns våld mot kvinnor”. Varför då?

Jo, därför att när man på detta sätt ”sociologiserar” eller ”strukturaliserar” det våld som vissa män utsätter kvinnliga offer för så inträffar flera saker:

Män – som kollektiv – ställs mot kvinnor – som kollektiv. Detta i någon mening kulturmarxistiska sätt att formulera problemet, analogt med hur marxismen formulerade konflikten mellan arbetstagare och kapitalägare, ställer män och kvinnor i ett generellt motsatsförhållande till varann.

Män ses som generellt förtryckande mot kvinnor liksom kapitalägare sågs som förtryckande mot arbetstagare. Problemet här är att den stora majoriteten av män och kvinnor kommer utmärkt bra överens och ett generellt förtryck – till skillnad från specifika situationer – existerar inte. Någon principiell konflikt mellan könen av det slag som perspektivet implicerar finns heller inte.

Förövaren blir mindre skyldig

En annan effekt av perspektivet är att alla män blir en smula skyldiga till vissa mäns brott, helt enkelt genom att vara män. Även om de hellre skulle dö, än bära hand på en kvinna.

Den tredje, och i praktiken kanske allra mest märkliga effekten av perspektivet, är att det synbarligen minskar skulden hos dem som verkligen är skyldiga, de som verkligen gör sig skyldiga till våld mot kvinnor.

Steget är ju inte särskilt långt mellan att säga att ”problemet är strukturellt” och att därefter komma fram till det gamla vanliga ”det är samhällets fel”. Men om det är samhällets fel, då minskar ju förövarens ansvar i proportion därtill. Effekten blir urskuldande.  Är det rätt budskap att kommunicera till män som utövar våld mot kvinnor? Eller till de kvinnor som utsätts? Knappast.

Personligt ansvar för våra handlingar

Vi människor är till vår natur förnuftiga varelser med en fri vilja och har därför också ansvar för våra handlingar. Vi kan styra och kontrollera vårt handlande om vi väljer att göra det. Vi är inte hjälplösa offer i händerna på våra drifter och instinkter. Eller strukturer.

På detta vilar hela vårt rättsliga och politiska system. När vi agerar så vägleds vi av våra värderingar och vår moraliska karaktär. Dygder, om man så vill. När man insett detta så förstår man också den roll våra olika livsåskådningar betyder för vårt handlande.

Därmed har vi kommit fram till ett viktigt konstaterande: Ehuru våld mot kvinnor förekommer i alla kulturer och även i vår civilisation, så relaterar olika livsåskådningar olika till detta fenomen. Och livsåskådningar formar kulturer, som till exempel Christopher Dawson så tydligt visat. Det finns livsåskådningar som legitimerar eller åtminstone tolererar våld mot kvinnor. Och det finns livsåskådningar som inte gör det, utan tvärtom fördömer sådant våld.

Livsåskådningar formar kulturer och i kulturer genereras sociala värderingar. Livsåskådningar befinner sig så att säga uppströms i förhållande till kulturer.

I debatten har det framförts att de värderingar som legitimerar våld mot kvinnor är medeltida. Det stämmer inte. De är mycket äldre än så. Och de har, som vi skall se, mycket lite med vår medeltid att göra. Vi börjar, om inte från början, så i alla fall för mycket länge sedan. Då vår civilisation kanske för första gången i Mellanöstern konfronterades med så kallad hederskultur.

Det romerska imperiet möter Mellanösterns hederkulturer

Den kristne syrianska författaren och tänkaren Bardesanes var verksam kring år 200 e.Kr. Han författade bland annat ett verk som hette Boken om ländernas lagar. Boken är egentligen ett kristet försvar av människors fria vilja och en kritik av den babyloniska astrologins deterministiska ödestro.

Det intressanta för oss här är den metod han använder i boken, nämligen att jämföra och diskutera lagar och seder i olika delar av den då kända världen. Och i det sammanhanget beskriver han seder i de områden vi mest förknippar med vad som idag kallas hederskultur. Då hette områdena Osroene, Parthien, Mesopotamien och Arabia. Det handlar om delar av Mellanöstern och en bit upp i Centralasien.

Bardesanes konstaterar att i de områdena praktiseras månggifte och kvinnlig omskärelse. Könsstympning, skulle vi säga idag. I dessa områden dödar, enligt Bardesanes, män sina fruar och barn för sexuella överträdelser. Fäder och söner dödar döttrar och systrar av samma skäl, ofta på blotta misstanken.

Vi kan alltså redan här se konturerna av så kallad hederskultur och hedersvåld. Flera hundra år före islam, nota bene. Islam har inte gjort mycket för att stoppa hederskulturen, det är sant, men islam uppfann den inte. Sedan konstaterar Bardesanes: De refererade sederna skulle de bli avrättade för där romarna styr.

Redan här ser vi skillnaden mellan en kultur präglad av kollektivt heders- och skamtänkande och en civilisation baserad på distinktionen mellan individuell skuld och oskuld. Den romerska. Och senare kristna.

Bottenplattan för vår västerländska civilisation

Ett par bilder ur vår civilisations framväxt: Den romerske författaren Titus Livius skildrar i sitt historiska verk Ab Urbe Condita berättelsen om Lucretia, som våldtogs av sonen till en makthavare. När hon plågad av skamkänslor berättar om vad som hänt för sina manliga släktingar så säger de, glasklart, till henne: ”Synden sitter i förnuftet och viljan, inte i kroppen. Där det inte finns något samtycke, finns det ingen skuld”. Och ingen skam.

Den kristne romerske författaren Aurelius Augustinus är, några hundra år senare, om möjligt ännu tydligare när han skriver om Lucretia i sitt berömda verk De Civitate Dei.  Bakgrunden är de många våldtäkter som ägde rum när Rom plundrades år 410. Det kristna perspektivet skärper än mer distinktionen mellan en civilisation som baseras på oskuld och skuld kontra en skam- och hederskultur.

Bardesanes konstaterar vidare, att när romarna tog över styret i Osroene och Mesopotamien – det hände i hans livstid, då Septimius Severus var kejsare – så förbjöds de gamla sederna direkt.

För att undvika missförstånd: Även hos romarna var äktenskapsbrott och många andra sexuella överträdelser allvarliga brott. Men den romerska rätten accepterade inte att någon gjorde sig till domare i egen sak, i dessa fall att manliga släktingar utsåg sig själva till kvinnors åklagare, domare och skarprättare.

Hade de anklagelser fick de framföra dem i domstol. Och anklagade sågs som oskyldiga tills skuld bevisats.

Under denna tid händer också något annat viktigt. År 212 e.Kr inför kejsar Caracalla (Septimius Severus son) den så kallade Constitutio Antoniniana. Det var en lag som gav romerskt medborgarskap åt alla fria i det romerska imperiet.

Denna lag hånas ofta av vår tids historieskrivare då de, med vårt tids koppling mellan medborgarskap och politiska rättigheter i huvudet, förminskar dess betydelse i en tid när kejsaren hade nära nog all makt. Men de missar då något väsentligt: Den stärkta ställning som rättsubjekt medförde för människor i det dagliga livet. Och för kvinnor blev den revolutionerande.

Inte minst i de nya delar av imperiet som tidigare präglats av hederskultur och andra arkaiska seder till nackdel för kvinnor. Med samma rättigheter som andra romerska kvinnor förändrades livet radikalt vad avser frågor som äktenskap, arv, rätten till egendom, rätten att ingå avtal och mycket annat.

Kvinnorna förstod förändringen, insåg sina rättigheter och tog dem tillvara.

Till exempel från Egypten finns många papyri bevarade som vittnar om kvinnors processande och kontakter med myndigheter för att ta tillvara sina rättigheter.

Forskare har också visat att det vid denna tid blir vanligt att kvinnor i Mellanöstern och Egypten, för att markera sin nya ställning, skaffar sig romerska förnamn såsom Julia, Aurelia och så vidare. Vid denna tid förefaller också juristutbildningen i Berytus – nuvarande Beirut – växa fram som det viktigaste lärosätet för jurister i östra delen av det romerska imperiet. Man anar en ökande efterfrågan på advokater i regionen…

Kvinnor påverkar imperiets agerande

Det är värt att notera, att under kejsarna Septimius Severus, Caracalla och Alexander Severus spelar ett antal kvinnor tillhörande det kejserliga huset en stor politisk och kulturell roll; Julia Domna, Julia Maesa och Julia Avita Mamaea.

Och ett intressant faktum: De kom alla från Emesa. Nuvarande Homs i Syrien. Inom det område vi idag associerar med utbredda hederskulturella seder. Det är nog ingen allt för äventyrlig tes, att de såg den romerska maktens potential för att krossa hederskulturen och stärka kvinnors ställning.

Att de var påverkade av kristendomen – främst genom den alexandrinska teologen Origenes – kan också ha haft sin betydelse. Märkligt nog är detta ännu ganska dåligt studerat av antik- och kvinnohistorikerna. Kanske till följd av den rätt starka traditionen att förringa Constitutio Antoniniana.

Efter att kristendomen blivit en laglig religion i det romerska imperiet efter Konstantins seger i slaget vid Ponte Milvio stärktes kvinnors rättigheter gradvis ytterligare.

Om förändringarna i det romerska samhället efter att kristendomen blivit dominerande får man en bra, om än möjligen lite polemisk,  överblick över i  Mike Aquilina & James L. Papandrea: How Christianity Saved Civilization, (Sophia Institute Press, 2018). Till detta bidrog kraftfulla kejsarinnor såsom Helena, Pulcheria, Galla Placidia och Theodora.

Men allt detta fick ett abrupt slut då det här aktuella området erövrades av muslimerna på 600-talet. Den romerska rätten upphörde att gälla och kom att ersättas av islamisk lag. Klan- och hederskultur blommade upp på nytt. Även de förtryckta kristna minoriteterna i området kom ofta, avskurna från Rom och den universella kyrkan, att anpassa sig till  den nygamla situationen och de nya härskarna, precis som i andra delar av medelhavsområdet som drabbades av de muslimska erövringarna.

Så avslutades den tidens konfrontation mellan den västerländska civilisationen och hederskulturen. Nu har vi fått vår egen konfrontation mellan hedersvåld och kvinnofrid. Men hur föddes idén om kvinnofrid och hur kom den egentligen till våra breddgrader ?

Kyrkan formar kulturen: Fridslagar och äktenskapslagar

Med tanke på hur debatten förts är det lite ironiskt att konstatera att kvinnofrid faktiskt är ett uttryck för medeltida värderingar!

För att förstå när och hur idéerna om kvinnofrid kom till våra breddgrader måste man beakta att kvinnofrid kom som en delmängd i ett större paket av idéer relaterade till fred och frid. De många krig det romerska imperiet var inblandat i är kanske tyvärr ägnade att dölja ett viktigt faktum, nämligen att imperiets övergripande politiska mål var upprätthållandet av den romerska freden, Pax Romana.

När imperiet kristnades förstärktes denna ideologi genom att den länkades till bilden av Kristus som Fridsfurste.

Kristi fred – Pax Christi – uppfattades i den sekulära kontexten som en samhällsordning präglad av justitia et pax – rättvisa och fred.

Fred sågs inte bara som frånvaro av krig utan som ett samhällstillstånd präglat av att allas rätt respekterades och att alla fullgjorde sina skyldigheter. Det tillstånd Augustinus kallade tranquillitas ordinis – ordningens lugn.

Att de faktiska förhållandena sällan –väldigt sällan – levde upp till idealbilden skall inte lura oss att underskatta styrkan i idealen. När imperiet kollapsade i Väst i slutet på 400-talet och ersattes av olika kungariken, som med tiden anammade kristendomen och den romerska traditionen, överfördes fredsvisionen till kungarna och man talade om kungens fred – Pax Regis – som ett överordnat politiskt mål.

För en överblick över de europeiska kungarnas bakgrund i den senromerska förvaltningen, se Hilare Belloc: Europe and the Faith (TAN, 1992).

De fredsbringande kungen

Detta blev än mer framträdande i det år 800 återupprättade kejsardömet i Väst, efter att  Karl den Store krönts till kejsare av påven i Rom. Kejsaren och kungar över hela Europa hyllades som Rex Pacificus – den fredsbringande kungen – och som Rex Iustus – den rättvise kungen.

Och man förväntade sig att de levererade på dessa områden, med hjälp av lag och svärd. Vill man fördjupa sig i detta så kan en titt på Paul J. E Kershaw: Peaceful Kings (Oxford Univ, 2011), vara en bra idé.

Byggandet av fred och frid inåt, gemensamt kristet försvar utåt och mission i norr och öster blev byggstenar i en sammanhållen ”fredspolitik” där andligt och världsligt hängde ihop. Som de alltid gör när kultur formas.

Man kan som detalj i sammanhanget notera, att när S:t Ansgar under denna tid sänds som ärkebiskop för Norden att missionera här uppe, i vad som skulle bli Sverige, så gör han det som representant både för Kejsar Ludvig den fromme och för Påven Gregorius IV. 

Pax Dei – Guds fred och kvinnofrid

En ny fas i utvecklingen kom på 900-talet. Kejsardömet i Väst hade, efter Ludvig den Frommes död, åter delats upp i olika, i praktiken separata, kungadömen som hade svårt att upprätthålla fred och frid. Tillvaron präglades av fejder mellan olika småfurstar samtidigt som barbarer, till exempel vikingar, härjade i gränsområdena.

I denna situation tog Kyrkan över initiativet för att konkret värna och bygga fred och frid. Pax Dei-rörelsen tog form. Det började, verkar det som, i franska Le Puy år 975. Biskopen Guy de Anjou samlar då alla lokala stormän och hela befolkningen och förmår alla att svära en högtidlig ed att hålla frid och inte utöva våld – och i synnerhet inte på vissa platser och mot vissa speciellt angivna grupper.  

Det handlar till exempel om kyrkofrid, tingsfrid och hemfrid. Om särskilt skydd för till exempel fattiga och pilgrimer. Om eden bryts väntar både andliga och världsliga sanktioner.

Ett liknande möte hålls år 989 i Charroux och rörelsen sprider sig sedan över allt större områden. Till de, på grund av sin utsatthet, särskilt skyddade grupperna hör kvinnor. Idén om kvinnofrid är född.

År 1027 tas ett nytt steg, då man vid ett kyrkomöte i Elne proklamerar den så kallade Treuga Dei. Treuga är ett medeltidslatinskt ord som betyder ungefär avtal. Det ekar i moderna ord såsom treaty, truce och trogen.

Medan Pax Dei handlat om att freda särskilt utsatta grupper genom extra stränga konsekvenser om de utsattes för våld, så handlar Treuga Dei om att det blir särskilt stränga konsekvenser om man bryter freden vid vissa tider på året, såsom juletid, påsktiden och andra kristna högtider (som beledsagades av en hel del stökigt festande…).

Utlysandet av Åbo julfrid, som Du som läsare kanske sett på TV på julafton, är en tradition med rötter i denna Treuga Dei. Även denna sed startade och växte först i Frankrike, men genom påvligt stöd från Leo IX 1049 och Nicolaus II 1059 så blev normerna i både Pax Dei och Treuga Dei spridda i hela kristenheten.

Genom det II:a Laterankonciliet år 1139 blir normerna formellt gällande i hela kristenheten och under påverkan från Kyrkans lag dyker fridslagar upp även i ländernas sekulära lagstiftning.

Kungamakten i kristen tappning blir återigen den primära makten för att värna yttre och inre fred. Detta gäller, som vi skall se, inte minst i de riken i norra Europa som kristnas – och skapas – under just denna tid. Som Sverige.

Kyrkan rycker bort mattan under klanernas fötter

Parallellt med arbetet för fred och frid pågår en annan process inom kristenheten. Som en del av ett betydande kyrkligt reformarbete så agerar kyrkan energiskt för att de i Guds lagar och den naturliga morallagen grundade normerna för äktenskap skall bli respekterade.

Det handlar om att den kanoniska rättens normer skall respekteras, och det handlar om att påverka även sekulär rätt, så att den blir förenlig med de kanoniska normerna. Under senare delen av denna fas, på 1100-talet, så fick en ny sammanställning av den kanoniska rätten, det så kallade Decretum Gratiani, ett enormt genomslag i hela kristenheten som bidrog till respekt för normerna kring äktenskapet.

Detta är inte platsen eller tillfället för en detaljerad genomgång av dessa normer och deras bakgrund, men några saker är viktiga för att förstå den långsiktiga kulturella betydelsen av dem.

De är följande: Enligt Kyrkan är äktenskapet ett sakrament, det vill säga en helig handling instiftad av Gud. Därför berör äktenskapet både kyrklig lag och sekulär lag. Kyrkans lag krävde makarnas offentligt uttryckta fria samtycke till äktenskap. Nej till tvångsäktenskap alltså, även om arrangerade äktenskap inte var ovanliga, och nej till så kallade brudrov.

Kyrkans lag sade nej till barnäktenskap. Kyrkans lag sade nej till månggifte. Kyrkans lag sade nej till konkubinat. Och Kyrkans lag sade nej till incestuösa äktenskap, och man hade en mycket vid definition av vad som var incestuöst. Ett kategoriskt nej till kusin-och nästkusinäktenskap alltså. 

Kravet på fritt samtycke och nej till brudrov ökade kvinnors frihet. Nej till månggifte ökade den äktenskapliga jämställdheten mellan makarna. Nej till konkubinat minskade exploateringen av utsatta kvinnor.  Och alla dessa normer i kombination med förbudet mot incestuösa äktenskap stärkte kvinnors rätt och ryckte undan basen för klanvälden och hederskultur.

Äktenskapet så att säga individualiserades. Kyrkan drog sig heller inte för att utmana den sekulära makten kring dessa normer. År 1095 exkommunicerades – ”bannlystes” – den franske kungen Filip av påven Urban II efter att ha begått bigami, kusinäktenskap och brudrov på en och samma gång…

Hiskelig uppförsbacke i nyligen kristnade områden

Det säger sig självt att det var en hiskelig uppförsbacke att genomdriva fridslagar och äktenskapslagar när de kolliderade med äldre sedvanerätt, i synnerhet i nyligen kristnade områden där holmgång, blodshämnd, ordalier, brudrov, tvångsäktenskap, klanvälde och andra hedniska bruk fortfarande var existerande realiteter.

Tidens lagsamlingar visar hur arbetet gradvis drevs framåt. Men, återigen, svårigheterna att genomdriva idealen i praktiken skall inte för oss skymma den kulturformande styrkan i idealen. Och vi kan lägga märke till den skarpa kontrasten mellan dessa ideal och de värderingar som präglar det vi kallar hederskultur och hedersvåld. Redan för 1000 år sedan.

Fridslagarna kommer till Sverige

Vi har ovan berört S:t Ansgars missionsarbete på 800-talet. Exakt hur kristendomen spreds mellan den tiden och S:t Sigfrids döpande av Olof Skötkonung år 1000 – vilket etablerade den kristna kungamakten i Sverige och därigenom så att säga markerar skapandet av konungariket Sverige – vet vi inte riktigt.

Arkeologiska fynd som gjorts nyligen indikerar att kristnandet nog tog fart tidigare än man förut trott. Adam av Bremen, som skrev på 1000-talet, nämner på något ställe att västgötar, värmlänningar och en del skridfinnar, dvs samer, hörde till de första att kristnas, vilket indikerar ett missionsarbete från Norge in i Sverige.

Engelska missionärer – likt biskop Unni, S:t Sigfrid med flera – torde här spelat en viktig roll. Och det arbete S:t Ansgar inlett fortsatte naturligtvis i östra Svealand och Östergötland.

Hursomhelst så är kristendomen vid slutet på 1000-talet så etablerad att påven Gregorius VII i ett brev till svenskarnas kung daterat den 4 oktober år 1080 hälsar Sverige välkommet in i den kristna gemenskapen.

Intressant i detta sammanhang är hur påven i brevet trycker på kungens uppgift att skapa och vidmakthålla fred och frid, i enlighet med vad som ovan sagts. Med begrepp som pax, concordia, justitia och aequitas innehåller brevet ett kondenserat program för det kungliga styret, i enlighet med de normer som redan var etablerade på kontinenten. Gregorius uppmanar också kungen att skicka folk till Rom för att lära sig mer om de kristna lagarna.

I ett annat brev från samma år hälsar Gregorius kungaparet Inge och Helena och uppmanar dem att sinsemellan alltid iaktta tillgivenhet och enighet samt att alltid stödja de fattiga och utsatta. Man anar i brevet att påven vill att kungaparet skall fungera idealbildande vad avser det kristna äktenskapet, vilket stämmer väl med vad vi tidigare konstaterat om Kyrkans arbete för en kristen äktenskapslagstiftning vid denna tid.

Kungafamiljers betydelse för kulturell normbildning kring äktenskap och familj är ju inte något okänt i vår tid heller. Det är viktigt att förstå de påvliga brevens karaktär. Det handlar inte om utbyte av artighetsfraser, utan om en blandning av själavård, diplomati och politiskt program.

Ett annat exempel på det, som handlar om skyddandet av freden mot hot utifrån, är påven Alexander III:s brev till Nordens kungar, furstar och alla kristtrogna år 1165 med uppmaning att samverka för att försvara sig mot  plundrare från östra sidan Östersjön, som vid denna tid ofta kallades Barbarhavet…

Kvinnofrid i landskapslagarna

I och med den kristna kungamaktens etablerande och grundandet av konungariket Sverige så kommer snart fridslagarna till Sverige. Vi hittar dem i landskapslagarnas konungabalkar och brott mot dessa lagar är så kallade edsöresbrott.

Edsöreslagarna är lagar som, i linje med traditionen från Pax Dei– rörelsen, kungen och hans stormän svär en högtidlig ed att upprätthålla, och brott mot dessa lagar straffas mycket hårt. Brott mot kvinnofriden genom våldtäkt straffas med halshuggning. Den som begår ett brudrov blir fredlös. Om en man dödas av kvinnan vid ett våldtäktsförsök så ”ligge han ogill”, det vill säga hennes rätt till självförsvar erkänns fullt ut.

Exakt när fridslagarna införs i Sverige är oklart. De brukar associeras med Birger jarl och Magnus Ladulås, men dessa har nog bara bekräftat något som redan existerande. Medeltida tradition talade om ”helge kung Eriks goda lagar” och det är nog sannolikt att det var vår helige konung Erik som införde dem på 1100- talet. Det finns därför en ironi i, att när S:t Erik mördas på Kristi Himmelsfärdsdagen år 1160 så är det inte bara ett mord, utan också ett brott mot kyrkofriden och helgfriden!

Också ”våld i nära relation” straffades

Fridslagarna återfinnes senare preciserade och enhetliga i kung Magnus Erikssons landslag, främst i edsöresbalken. Häri reglerades även ”våld i nära relationer” i så måtto att en man som misshandlade sin hustru till döds, utan avsikt att döda, dömdes för dråp, för vilket det kunde bli dödstraff,  och vårdnaden om barnen, samt hennes arv och egendom,  övergick till hustruns släkt.

I Landslagen har också Kyrkans syn på äktenskapet fått tydligt genomslag, till exempel i bestämmelsen att ”kvinna skall bedjas och icke tagas”. Men för att man skall få rätt uppfattning rörande äktenskapslagstiftningen måste man komma ihåg att äktenskap reglerades i både Landslagen och den kanoniska rätten. Förbuden mot att gifta sig med släktingar till exempel, hör till det som fanns i Kyrkans rätt och i sådana frågor var biskoparna domare.

De kristna idéerna om samhällets gestaltning hade en tydlig attraktionskraft i en hednisk värld präglad av våld, plundringar, brudrov och klanvälde. Det är väl att märka, att när S:t Ansgar skickades till Birka för att missionera så var det, förtäljer den samtida författaren Rimbert,  som svar på önskemål som framförts av svenskar till Kejsar Ludvig den fromme.

Kvinnor engagerade för kristen mission

Föga förvånande var det inte minst kvinnor som engagerade sig för att etablera kristendomen i missionsområdena. S:ta Valborg i Tyskland, Sunniva i Norge och Signhild på Åland är alla exempel på detta. För Sveriges del nämner Rimbert en matrona i Birka vid namn Frideborg som en av de första kristna där.

Vi har också drottning Ragnhild som i början på 1100-talet etablerade kyrkan i Södertäljeområdet och gjorde pilgrimsresor till Jerusalem – som nyligen befriats från muslimerna – och Rom. Hennes bild pryder fortfarande Södertäljes stadsvapen.

Vi skall heller inte glömma samekvinnan Margareta som i slutet på 1300-talet vädjade till vår drottning Margareta om hjälp med att sprida kristendomen i norr. En annan kvinna med stor betydelse för Kyrkan i Sverige är Sankta Helena av Skövde. Elin, i folkmun. Berättelsen om henne hjälper oss också att  förstå hur den kristna kulten och kulturen bar och stärkte lagarna om kvinnofrid.

Sankta Helena av Skövde – och andra helgon

Sankta Helena levde under tidigt 1100-tal  i trakterna kring Götene och Skövde där hon gjorde stora insatser för Kyrkan och för de fattiga. Hennes namn upplevdes säkert som förpliktigande med tanke på att hon var namne med kejsarinnan Helena, Kontantins mor, som i början på  300-talet e.Kr. gjorde stora insatser för tron och Kyrkan och som var den som startade seden med långväga pilgrimsresor till Jerusalem.

Våran Helena – som senare kom att kallas Västergötlands ros – hade emellertid en stor sorg. Hennes dotter var gift med en man som misshandlade henne. Parets tjänare stod till slut inte ut med situationen. En dag slog de ihjäl mannen. Mannens släktingar anklagade då Helena för att ligga bakom dråpet på mannen, något som kanske inte var helt taget ur luften.

Helena var säkert medveten om att det i den kanoniska rätten sades, att det hörde till den överallt gällande naturliga rätten att slå tillbaka våld med våld – vim vi repellere licet. Det kunde vilken kyrkoman som helst informera henne om. Särskilt som det ju var vid denna tid som den ovan nämnda lagsamlingen Decretum Gratiani spreds över hela kristenheten. Kanske sades något om detta i tjänarnas närvaro.

Hur som helst: För att kyla ned situationen begav sig Helena – i sin namne kejsarinnan Helenas efterföljd – iväg på en pilgrimsresa till Jerusalem. Men då skapades ett nytt problem. Pilgrimsresor var vid denna tid en vanlig botgöring för svåra synder. Så den dräpte mannens släkt tog resan som ett medgivande av skuld. När Helena efter lång tid kom tillbaka och en dag var på väg till kyrkan så mördade de henne. Gammal förkristen klankultur stack upp sitt tryne på ett typiskt sätt: Egenmäktig blodshämnd på blotta misstanken. Bardesanes hade känt igen det.

Helena kom snabbt att betraktas som helgon och martyr i Västergötland och år 1164 kunde Stefan, ärkebiskop i Uppsala, hos den tidigare nämnde påven Alexander III få vördnaden av henne som helgon stadfäst för Kyrkan i hela Sverige. Hennes dag var helgdag fram till reformationen och den svenska almanackan har fortfarande namnet Helena/Elin den 31 juli.

Den katolska kyrkan i Sverige firar henne fortfarande. Hennes bild pryder Skövde stadsvapen. Berättelsen om Helena skrevs ned av biskop Brynolf i Skara som också författade texterna för firandet på hennes dag. Texterna finns fullständigt återgivna på latin och svenska i Tryggve Lundén: Sveriges missionärer, helgon och kyrkogrundare, (Storuman 1983).

Tänk: Berättelsen om Helena och hennes misshandlade dotter berättades på den tiden varje år, i varje kloster, katedral och bykyrka, och runt hemmets härd. Från slott till koja. Och hennes bild eller staty fanns på många ställen.

Detta var inte den enda helgonberättelsen med bäring på kvinnofrid och ”våld i nära relationer”. Vi har till exempel Sankta Margareta av Roskilde som mördades av sin make 1176, vördad även i Sverige, och Sankta Magnhild av Fulltofta, mördad av en släkting av ekonomiska skäl år 1383. Det finns också mer lokala helgonberättelser såsom den om Sankta Margareta i Romfartuna, mellan Sala och Västerås. Hon mördades av en våldtäktsman. Hennes senmedeltida gravsten lär finnas kvar, och i århundraden –i århundraden – mindes bygdens folk den väg hon sprang för att komma undan sin baneman.

Berättelser av denna typ skapade naturligtvis ett starkt religiöst och kulturellt stöd för lagarna om kvinnofrid.

Kvinnofrid en del av livsåskådningen

Mot medeltidens slut var kvinnofriden och de övriga fridslagarna fast etablerade, som en del av en omfattande livsåskådning. Klankultur och hedersvåld, det normala i heden tid, fanns knappast i Sverige längre.

Medeltidens samhälle var naturligtvis våldsamt i ett modernt perspektiv, och självfallet inte vad vi skulle kalla jämställt. Men en grund var lagd och utvecklingen gick, om än stundom med myrsteg, åt rätt håll.

Sen kom Reformationen. Luthers religiösa föreställningar genomdrevs uppifrån med tvång och den kanoniska rätten upphävdes, klostren – som på en gång var andliga centra, storföretag, lärosäten och ”kvinnojourer” – stängdes och vördnaden för helgon förbjöds. Kulturen förändrades.

Kvinnors ställning förändrades. Fridslagarna blev på ett sätt kvar, men bara fragment av den livsåskådning och de institutioner som bar dem kulturellt och  idémässigt överlevde reformationen och den nya tidens intåg.  Hos folket, som höll fast vid  de gamla sederna när de kunde, fanns värderingarna kvar.

Tanken på kvinnofrid hade blivit så rotad, att även om våld mot kvinnor förekommit hela tiden så har det aldrig igen haft stöd i vår kultur. Ingen man har kunnat ”värna sin heder” genom våld mot kvinnor. Tvärtom.

Men förlusten av den livsåskådning som ytterst bar kvinnofriden är en realitet.  Något som borde finnas där saknas. Så det gäller nu att inte bara prata om kvinnofrid, ”mäns våld mot kvinnor” och våld i nära relationer. Man måste göra det med rätt utgångspunkter också. Annars byggs på lösan sand – och de faktiska åtgärderna riskerar att bli fel.

Slutord

Kvinnofridens djupt rotade ställning i vår kultur är ett resultat av ett kristet civilisationsarbete under århundraden. Så, när Du nästa gång hör något politiker eller debattör säga att våld mot kvinnor är ett ”strukturellt problem” som inte har något med värderingar, livsåskådning eller kultur att göra, fundera då: Hur skulle situationen i Sverige sett ut idag om inte Ansgar, Sigfrid, Unni, Botvid och de andra fört kristendomen till Sverige?

Och hur skulle situationen sett ut om de kommit, men inte med kristendomen i bagaget, utan med islam? Och med hederskultur?  Då hade inte utanförskapsområdenas ”parallellsamhällen” varit parallellsamhällen. De hade helt enkelt varit samhället. Men inte det svenska samhället. För då hade Konungariket Sverige som vi känner det helt enkelt inte funnits.