Hur har svensk politik, som förr var känd för sin stabilitet, blivit så rörig, oförutsägbar och låst? Svaret är att C-ledaren Annie Lööf tillämpar en ny sorts förhandlingstaktik i en tid då partilandskapet har förändrats.
Det är lätt att instämma i de bakgrundsfaktorer som Thomas Gür i Fokus anger som förklaring till den svenska politikens kris: Den mest genomgripande förändringen som Sverige har genomgått är den demografiska: ”på fyrtio år, sedan 1980, har de utrikesföddas andel av befolkningen gått från 7,5 procent till 19,7 procent”.
Gür anger också Sverigedemokraternas starka tillväxt, som bara kan jämföras med Socialdemokratins framväxt 1896 till 1911. Det har gjort att S inte längre har samma dominerande rollen för att uppnå regering till vänster.
Dessutom har Socialdemokratin visat allt sämre ledaregenskaper: ”En dålig krishantering har lett till en värre påföljande kris.”
Men till dessa successiva och djupgående förändringar tillkommer en faktor: Annie Lööf.
Säljer regeringsmakten för brödsmulor
Turbulensen 2018-19 och nu efter Löfvens fall i misstroendevotering har präglats av ett märkligt taktikspel vi inte sett förr. Många har nämnt röda linjer, ultimatum och krav på att än den ene än den andre inte ska få förhandla med vissa partier.
C-ledaren Annie Lööf ligger bakom de flesta av dessa låsningar. Men det jag funderat över är: varför har de andra brytt sig? Hennes parti har bara drygt åtta procent av väljarna bakom sig. Varför struntar inte de andra partierna i hennes egensnickrade etikettsregler?
Jo, kärnan i hennes förhandlingstaktik är att hon säljer ut den borgerlighetens regeringsmakt mot att få några enstaka sakfrågor tillgodosedda från motståndarsidan S.
Det är nytt. Och skiljer sig från tidigare blocköverskridande uppgörelser, som när Bondeförbundet 1933 ingick ”kohandeln” med Socialdemokratin. Då bytte man tunga och centrala sakfrågor mellan varandra. Bönderna fick bättre priser på jordbruksprodukterna som då var prisreglerade av staten, mot att arbetarrörelsen fick införa beredskapsarbeten för arbetslösa.
Det var alltså en uppgörelse i sakfrågor, och så småningom, 1936 gick Bondeförbundet in i koalitionsregering med Socialdemokraterna.
Lööf låser in sig i vänsterburen
Nu använder Annie Lööf sitt partis position som borgerligt som förhandlingskort och är beredd att sälja ut positionen mot att få vissa avgränsade profilfrågor. Det är själva regeringsmakten Lööf säljer.
Problemet är att det kortet har bara värde så länge C räknas som borgerligt. I den stund man kan ta för givet att C tillhör den rödgröna röran försvinner värdet. Då har C ingen annan möjlighet att nå makt än att samverka med Socialdemokratin och övriga rödgröna. Då har man inget trumfkort på hand längre. Tvärtom har man då satt sig i vänsterburen.
Vi har redan sett hur hon är halvvägs inne i buren, genom att ha givit upp fri hyressättning. Nästa fråga hon får ge upp är att motsätta sig samtal och förhandlingar med Vänsterpartiet. För utan dem blir nu både S och C maktlösa.
Allt annat än ”konstruktiv opposition”
För att hindra att denna position i vänsterburen ska bli allmänt vedertagen, säger Annie Lööf nu att hennes parti ska ”gå i konstruktiv opposition”.
Men det kan bara bli trovärdigt om hon åter ansluter sig till den borgerliga sidan och accepterar förhandlingar med Sverigedemokraterna. Och det tycks vara det man mest av allt motsätter sig.
Då finns inget annat än att utgöra regeringsunderlag till ett S-ledande regeringsalternativ.
Man kan säga att Annie Lööf har såld smöret och tappat pengarna. Hon tycks inte ha insett att hon bara kan sälja regeringsmakten så länge hennes parti upplevdes tillhöra den borgerliga sidan. När hon nu inte längre gör det har hennes trumfkort gått upp i rök.