”En dag till och de 13 pojkarna hade varit döda”

Sikten var noll i den leriga och vattenfyllda grottan. Han hade en medvetslös pojke i armarna och skulle ut genom en extremt smal passage. Dykaren Mikko Paasi blev hjälte 2018. Räddningen av de thailändska ungdomarna var farligare än de flesta förstår. En dykare omkom under räddningsaktionen.

SOMMARLÄSNING. I vår tid är det många som klagar och ständigt känner sig kränkta. Vi borde istället återta den moraliska kompass som gällde förr, då vi i offentligheten lyfte fram hjältar som gjort goda insatser för andra.

Jag älskar att läsa om häpnadsväckande bedrifter, om personer som gjort något extra i ett gott syfte. Inte snackat om hur god man är, utan visat det genom eget agerande i handling. Inte gjort handhjärtan, utan uppoffrat sin egen tid och ytterst riskerat sitt eget liv för att göra gott.

Då kan vi snacka godhet!

Den tyska tidningen Die Zeit publicerar nu en lång intervju online med den finske dykaren Mikko Paasi: ”One Day Longer and Those 13 Boys Would Be Dead”.

Pojklag vilse i vattenfylld grotta i Thailand

Det blev en världsnyhet sedan ett ungt fotbollslag 23 juni 2018 gått vilse inne i ett grottsystem och fastnat där sedan grottorna fylls med vatten efter ett monsunregn. När de 12 pojkarna och deras tränare hittas levande i en luftkammare nio dagar senare verkar det omöjligt att få ut dem. Dykare kunde i slutändan rädda dem – med risk för sina egna liv. En av räddarna är den finska grottdykaren Mikko Paasi. I en intervju beskriver han dramatiska stunder i grottan som få har hört tidigare.

Mikko Paasi, 46, har grundat Koh Tao dykskolor i Thailand och på Malta.

– När olyckan inträffade var min fru och jag på Malta, där jag just hade öppnat en tredje dykverksamhet. Rapporter om försvunna pojkar fanns på TV dygnet runt. Jag var på min telefon hela tiden och följde vad dykgruppen pratade om. Vid något tillfälle sa de att de saknade dykare med specialutrustning, sidomount-rebreathers. Min fru sa: ”Mikko, det verkar som om du måste åka dit.” Det var vår bröllopsdag och hon ville boka bord för en middag med levande ljus, men istället bokade hon mig på ett flyg till Chiang Rai.

Varför behövdes specialutrustning?

– Den ger syre tillräckligt för att stanna under vatten i flera timmar. Hobbydykare har vanligtvis öppna system där de andas ut i havet. Deras tankar töms på ungefär en timme. Den här sortens datorstyrda tryckluftstankar med sidofäste finns det bara ett fåtal av i världen. Jag tänkte: thailändska marinen kan använda min utrustning.

Världens bästa dykare anslöt till räddningsaktionen

Så du flög till den otillgängliga norra delen om Thailand på gränsen till Myanmar och Laos, där grottsystemet ligger under en bergskedja. Vad hände när du kom dit?

– På något sätt eskalerade allt. Det var fortfarande ett sökuppdrag när jag lämnade Malta. Få trodde att pojkarna fortfarande levde. Normalt återhämtar de erfarna brittiska räddningsdykarna John och Rick kroppar efter dykolyckor. Men när jag kom till platsen hade John och Rick just upptäckt pojkarna och deras tränare, svaga men levande – i en luftkammare djupt inne i berget.

– Innan de hittats ville de ansvariga avbryta sökningen. Det var för farligt. Nya regn fortsatte att översvämma kamrarna, och det fanns prognoser om mer regn. Situationen verkade hopplös. Och något senare dog en thailändsk dykare eftersom han fick slut på luft på väg tillbaka.

Men plötsligt visste hela världen att barnen levde. Var det inte ett alternativ att ge upp?

– Upptäckten av de 13 förändrade allt. Fram till dess hade ingen tänkt på hur man skulle få ut dem. Det fanns ingen riktig plan. Än idag har människor ingen aning om hur det egentligen var där inne. Medierna visade arkivfilmer av grotträddningar i blått vatten: enastående sikt, mycket tid att planera och all slags utrustning. De bilderna hade absolut ingenting gemensamt med situationen där nere i de taggiga, vassa sprickorna och smala passagerna i Tham Luang.

– Åtta månader efter räddningen fick jag och andra i räddningsinsatsen chansen att se grottan igen, när den var torr. Jag var chockad. Det var så smalt. Det fanns sediment överallt. Jag skulle aldrig ha hittat kammare 9, där barnen satt fast, igen. När jag stod på den plats där de hade uthärdat i 17 dagar och ristat in sina namn på väggarna, rörde det mig djupt. Och det fanns ett hål som de grävt. Det ledde ingenstans.

– Det var nästan ett mirakel. En dag till och de 13 pojkarna skulle varit döda.

Satt fast 2,5 km in – varav 1,5 km vattenfyllts

Vad var det största problemet med räddningsoperationen vid den tiden?

– Barnen hade fastnat nästan 2,5 kilometer inne i berget. Och mer än 1,5 av dessa kilometer var under vattnet. Det fanns ingen sikt. Regnvattnet från berget forsade ständigt in i tunnlarna. De första dykarnas läggning av linor och distributionen av trycklufttankarna längs vägen hade tagit dagar och var extremt farlig. Allt dykarna kunde göra var att blint känna sig fram längs taket mot strömmen, och de visste aldrig vad de gick in i. Det fanns nästan inga kartor tillgängliga och knappast någon tid för planering. Det är förhållanden där en grottdykare normalt skulle säga: Alla röda flaggor var hissade för att du inte skulle göra dykning.

Ändå gick du in?

– Vid det här laget hade en handfull tec-dive-killar som jag kommit på plats, från Australien, Kanada, Danmark, Tyskland. Och dykläkaren Rick Harris, som senare kom på idén att söva ner barnen för transport.

Amerikanska marinen tog befälet

Men varför blev du utvald?

– Vi satt i leran framför grottans ingång bland hundratals thailändska hjälpare när en amerikansk marinbefälhavare plötsligt kom över till oss. De hade flugit 30 män in från en bas i Okinawa. Han kontrollerade våra dykfärdigheter och nästa morgon sa: ”Kom till morgonbriefing klockan 7. Om du tror att du kan göra det, går du in.”

Varför behövde marinen civila dykare i en sådan situation?

– Det var vad jag också undrade först. Det här är tuffa killar som har haft vansinnig träning, men det har aldrig varit ett krig i översvämmade grottor. Dessa soldater specialiserar sig på terrängmilitära operationer. Men de är inte utbildade i dykning utan sikt med den specialutrustning som vi använder som grottdykare. Men hej, ingen av oss var utbildade för denna extrema operation heller. Ingen visste vad som väntade.

Vad var ditt jobb under vattnet?

– I början skulle fem av oss gå in och rensa de ledningar som tidigare räddningsoperation hade lagt ut. Det hängde fortfarande kablar överallt som du kunde trassla in dig i. Det var också vårt jobb att placera nya trycklufttankar i kamrarna och ta ut de tomma tankarna. Jag tror att det också var ett test på hur långt vi kunde gå under dessa förhållanden. Så vi drev tankarna genom de trånga platserna.

Mikko Paasi berättar sedan att man gick över från teamdykning till enskild dykning eftersom kommunikation var omöjlig. Förhållandena var svåra och flera fick avbryta sina dykningar på grund av skador på utrustningen.

Problem med masker för barn

Men även framme hos det unga fotbollslaget djupt inne i en grotta uppstod nya problem. Dykutrustningen passade inte dessa unga och magra pojkar.

– På grund av deras smala ansikten fortsatte vattnet att rinna in vid kanten av maskerna. Men de måste hållas 100 procent tätt under resan, annars hade barnen drunknat. Den yngsta var 11 och han borde ha tagits ut först. Men eftersom det tog dagar att hitta en lämplig mask för honom var han den sista som togs ut – med denna lilla rosa barnmask som någon lyckats hitta, berättar Paasi.

Die Zeit konstaterar att pojkarna fick Xanax, ett starkt psykiatriskt läkemedel som används för att behandla ångest. De fick också injektioner av ketamin, ett läkemedel som vanligtvis används för stora djur för att bedöva dem. Varför trodde läkare Rick Harris att den mycket kritiserade nedsövningen var nödvändig för att transportera barnen?

– Det finns en bortglömd del av denna historia som kanske belyser problemet. Under sökningen efter fotbollslaget stötte dykarna Rick och John på fyra andra killar från ett telebolag i kammare 3, i den främre delen av grottan. De var där för att driva kablar mellan kamrarna, men de hade fångats av stigande vatten och glömts bort i 24 timmar. Mitt i kaoset hade ingen räknat vem som hade gått in och vem som hade kommit ut. Först trodde dykarna att de hade upptäckt de försvunna barnen, men de var fyra vuxna. De var nu tvungna att rädda dessa killar först.

Och då?

– Den översvämmade passagen från kammare 3 till kammare 2, varifrån du kunde nå torr mark, var kanske 15 meter lång. Du kan faktiskt hålla andan och simma igenom den. Rick och John gav de fyra männen masker och regulatorer med tryckluft i avsikt att låta dem dyka det korta avståndet ut i det fria. Tre av dem fick uppenbarligen panik efter bara några sekunder och rev sina masker och munstycken av ansiktet. Så, hur skulle unga pojkar mellan 11 och 16 kunna klara det, i en och en halv kilometer?

– När panik uppstår är det inte bara personen i nöd som drunknar utan också deras hjälpare, konstaterar Paasi.

Sövdes, bands och transporterades som paket

Pojkarna kläddes i dykmasker, sövdes och bands så de blev till paket som dykarna sedan förde genom de smala, leriga och vattenfyllda passagerna.

– Jag fick plötsligt ansvar för en människas liv. Sedan började jag förlora min känsla för tid och riktning – det händer när du dyker i totalt mörker utan instrument.

– Jag kunde klämma mig och barnet diagonalt vid min sida igenom de två första passagerna. Men den tredje var för trång. Barnet kunde varken placeras bakom mig eller framför mig i detta utrymme. Jag blev rädd. Ett sådant ögonblick är typiskt för livshotande misstag. Tack vare min träning har jag lärt mig att lugna mig, pausa, andas långsamt och komma med en ny plan. Det är svårt mentalt att vända tillbaka. Naturligtvis oroade jag mig för hur lång tid det skulle ta: Syret tar slut, barnet blir kallt – och tänk om masken fylls? Jag kunde inte se om det hände. Och även om hela ansiktsmasken avger bubblor, betyder det inte nödvändigtvis att pojken fortfarande andas. Jag simmade faktiskt hela vägen tillbaka till kammare 4 och fick Chris att hjälpa mig. Vi lyckades det tillsammans i andra försöket.

I Die Zeit berättar Paasi om ännu fler svårigheter och aspekter på räddningsoperationen. Tidningen frågar till sist, Finns det något världen kan lära av vad som hände i grottan?

– Att du fortfarande ska försöka ta itu med saker även om de verkar hopplösa. I efterhand tror många att allt gick smidigt, men så många saker gick fel. Hela tiden. Och vi gjorde också misstag. Många saker kunde verkligen ha gått bättre. Ändå gjorde alla vad de kunde. Det fanns inget perfekt sätt att rädda pojkarna. Och ja, det kunde ha slutat hemskt. Vi hade väldigt tur att komma ut i ett stycke. En dykare förlorade sitt liv. Men vi var tvungna att försöka.