Den fyra månader långa regeringsbildningen efter valet 2018 och nu pågående regeringskris visar hur rörigt det blir i politiken när inte tydliga regeringsalternativ finns. Men sådana är på gång att etableras.
I SVT Aktuellt på fredagskvällen ger statsvetaren Henrik Ekengren Oscarsson en rejäl uppläxning av Annie Lööf och de partiledare som absolut inte kan förhandla med Sverigedemokraterna.
– I andra länder är det ganska oproblematiskt och odramatiskt att partier förhandlar med varandra. Då kan man inte knyta sig för hårt kring vissa ultimatum, dra röda linjer och hålla på på det sättet, säger han.
Det är C och L som gjorde just detta efter förra valet. Man övergav det borgerliga samarbetet därför att man inte kunde acceptera uppgörelser med Sverigedemokraterna.
Det är därför det är så rörigt nu.
Stökigt just därför vi står utan tydliga regeringsalternativ
Men samtidigt har Henrik Ekengren Oscarsson fel när han hävdar att det inte går att ha tydliga regeringsalternativ för väljarna att rösta på. Han menar att partierna inte kan knyta sig hårt ”kring vissa laguppställningar”.
Om C och L inte lämnat det borgerliga blocket hade M, KD, C och L kunnat samarbeta med SD och då haft en stor majoritet i riksdagen. Inget stök. Inget bök.
När det inte finns några tydliga regeringsalternativ blir det däremot väldigt stökigt i riksdagen.
Regeringsalternativ viktigt för att ge väljarna makten
En annan och fundamental aspekt är att när det finns tydliga regeringsalternativ inför allmänna val, ligger makten att utse regering och politisk inriktning helt och hållet i väljarnas händer.
Utan tydlig regeringsalternativ tvingas väljarna rösta på grisen i säcken. Man vet inte hur den röst man lägger i valurnan kommer att användas. Partierna kan i korridormygel komma fram till något helt annat än det väljarna förväntat sig.
Och i en fungerande demokrati ska politiken och inriktningen på regeringen avgöras av väljarna, inte via korridormygel och röstköp.
Stökigt när C byter sida
Skälet till att svensk politik varit stökig sedan 2018 är att Annie Lööf bytt samarbetspartner.
Hon lovade rösta på Ulf Kristersson (M) som statsminister men släppte istället fram Stefan Löfven (S) efter valet.
Centerpartiet bytte sida.
Det är orsaken till allt stök och bök just nu.
Den bakomliggande faktorn är att ett nytt parti vuxit sig stort i svenska folket och kräver sitt rättmätiga deltagande i landets styre.
Dessa förändringar i partiväsendet har lett till att de gamla regeringsalternativen spelat ut sin roll. Då blir det stökigt – till dess man kommit fram till nya laguppställningar som har ett gemensamt övergripande mål.
Nya regeringsalternativ tar form
Och det vi ser nu är att nya block långsamt tar form. Det som återstår är att Centerpartiet måste acceptera, eftersom man bytt till den röda sidan, att regera med kommunister. Denna poäng har hittills undgått centerledningen, men kommande misstroendeomröstning borde gör det uppenbart för alla – även Vänsterpartiets väljare har sina representanter i riksdagen och de har samma makt och betydelse som centerpartistiska.
När polletten trillat ner hos C är de nya regeringsalternativen klara att erbjuda väljarkåren två distinkta vägval. Vi har ett rödgrönt med S, MP, C och V som innebär fortsättning på den utveckling vi har med ökat våld, sämre trygghet och öppna gränser.
Och vi har ett blågult med M, SD, KD och kanske L som innebär en tuff kriminalpolitik för att låsa in de våldsverkande orosmakarna och en strikt migrationspolitik.
Väljarkåren ska avgöra inriktning
Med två tydliga alternativ för regeringsmakten kan svenska folket avgöra inriktningen på landet. Sedan kan man med sitt partival avgöra var man vill lägga tyngdpunkten inom blocket. Blockpolitik ger alltså väljaren två röster, ett för regering och ett för parti.
Blockpolitik ger väljarna avgörande makt. Den ”samarbetsparlamentarism” som Ekengren talar om gör väljarna till röstboskap, medan makten flyttas till sliskigt korridormygel i riksdagen.
Den sortens degradering av väljarnas makt borde ingen vilja ha.