Så här på nationaldagen passar det utmärkt att lägga konkreta förslag på hur vi kan återknyta till tradition, respekt och samhörighet. Idéhistorikern Lars F Eklund visar hur vi med några enkla åtgärder kan börja återbygga nationen i vårt medvetande.

Det traditionella sättet att symbolisera en statlig myndighet i Sverige är att använda det Lilla riksvapnets heraldiska sköld i kombination med attribut som indikerar myndighetens verksamhetsområde.

Åklagarmyndighetens och polisens vapen är bra exempel på denna sed.

En annan variant är att myndigheten har en egen heraldisk sköld krönt av den kungliga kronan. Kungliga Konsthögskolans vapen är ett bra exempel på denna variant.

En tredje traditionell variant är en symbol krönt av den kungliga kronan men utan omslutande vapensköld.

Vem minns inte gamla Televerkets symbol?

Nu återfinner vi denna modell hos bland annat Kungliga operan, PTS och Folkhälsomyndigheten. Den gemensamma kvaliteten i dessa tre former är den kungliga kronan som omedelbart, visuellt, tydliggör att man står inför en statlig myndighet i konungariket Sverige.

Den heraldiska skölden är naturligtvis den äldsta formen och ett i sig bevarandevärt kulturarv och ett varaktigt för att inte säga tidlöst kulturuttryck. Den senare modellen kan ibland vara lämplig då det är svårt att inom heraldikens traditionella ramar indikera myndighetens verksamhetsområde. Hur skulle man till exempel heraldiskt beskriva Statskontorets verksamhet ?

En ny trend

Under en lång följd av år har man dock kunnat iaktta en oroande trend. Myndigheter väljer att istället för vapen och symboler krönta av den kungliga kronan skaffa sig designande, förment moderna, logotyper efter mönster satta av näringslivet och i någon mån civilsamhället.

Tänk på Jordbruksverket, Transportstyrelsen eller Skogsstyrelsen. Den utvecklingen är inte bra.

Ett aktuellt exempel är Myndighetens för samhällsskydd och beredskap logotyp kreerad av byrån Pangea design. Redan ett sådant firmanamn borde få varningsklockor att ringa.

När loggan – vars form alldeles uppenbart är densamma som symbolen för den hinduiska gudinnan Lakshmi – presenterades av generaldirektören Helena Lindberg vid myndighetens inrättande beskrev hon den som två ”klossar” varav ”en i tillfälligt kaos”.

Efter denna föga förtroendeingivande start blev det bara värre. Globalistiskt och mångkulturellt flum, esoterisk symbolik och östasiatisk talmystik tog över. Loggans röda färg hade valts för att den ”syntes” – en rimlig kvalitet – men också för att den röda färgen gav associationer till sanden i Tchad och leran i Sudan.

Exakt varför sand och lera i muslimska ökenländer skulle ligga till grund för en svensk myndighets symbol tydliggjordes aldrig. Den som vill ta del av hela utläggningen hittar den på nätet i tidskriften Resumé. Vi lägger bara märke till att det av logotypens bildspråk inte alls framgår att  det handlar om en myndighet.

Flum och konsultande

Detta kan synas som ett extremt exempel, men denna typ av flum och konsultsnack är i själva verket inte alls ovanligt i sammanhanget.

Tag exemplet med Riksantikvarietämbetets logga, den från trafikmärket för sevärdheter i Norden kända ”kringlan”.

Enligt ämbetets egen presentation så ”betvingar den vindar på Shetland” och ”skyddar mot ondska i buddhismens Kina”. Den har en bakgrund i ”orientaliska och byzantinska ornament”. Och den har en ”magisk laddning”. 

Varför den därmed bedömts vara den lämpligaste symbolen för den myndighet som har ett ansvar för det svenska kulturarvet framgår dessvärre inte.

Det hade naturligtvis varit rimligt att den myndighet som skall svara för det svenska kulturarvet själv hade tagit tillvara det kulturarv som heraldiken utgör och skaffat sig en riktig vapensköld. Eller åtminstone valt den klassiska svenska symbolen för fornlämning, runärret, krönt med den kungliga kronan. Hur svårt kan det vara ? Men icke.

Nonsens istället för heraldisk tradition

En myndighet som faktiskt valt att använda kronan, tyvärr i kombination med en helt obegriplig symbol, är Trafikverket.

I sin presentation talar de om ”en slutande rund form” och en ”rätvinklig bärande form” som ”symboliserar förmågan att överblicka Sveriges behov av smart infrastruktur” och detta på en röd bakgrund som ”bidrar till att Trafikverket uppfattas som en modig, varm och kreativ myndighet ”. Och typsnittet sägs signalera ”modernitet och öppenhet”.

En modig och varm myndighet? Vilket nonsens.

Bara ett konstigt exempel till: Kronofogdemyndigheten. Där arbetar kronofogdar, kronokommissarier och kronoinspektörer. Den tydligaste visuella symbolen för denna myndighet är självklart…två snedställda fyrkanter !!?? Enligt myndigheten.

Bara ett påpekande: Om en visuell symbol kräver en massa verbal kommunikation för att förklara vad den betyder, så har den definitionsmässigt misslyckats som visuell kommunikation.

Varför blev det så här?

Hur blev det så här ? Jag frågade runt lite. David Svensson, art director på Skogsstyrelsen, svarar att han inte vet varför Skogsstyrelsen inte har en vapensköld med krona. Han gissar att man vid tillkomsten fäste mer avseende vid en symbol som indikerar verksamheten – de har en stiliserad gran – snarare än att man är en myndighet.

Han instämmer dock i att kronan är en väldigt tydlig indikator på myndighetsrollen och utesluter inte den i kombination med en symbol i modernt visuellt formspråk som en lämplig lösning för Skogsstyrelsen, liksom de varit det för Kungliga Operan och Folkhälsomyndigheten.

David Svensson pekar på att en vapensköld med krona av många starkt förknippas med myndigheter inom försvar och rättsväsende samt att det kan ”kännas omodernt”. Det där sista skall vi återkomma till, då det är en synpunkt som ofta upprepas.

Henrik Klackenberg, statsheraldiker vid Riksarkivet, berättar om en enkät de gjort 2007 i enlighet med sitt uppdrag. Den visade att av de myndigheter som besvarade enkäten var det bara 21 procent som hade en vapensköld.

Rörande frågan varför det var på det sättet lyfte han fram två svar ur enkäten – det fanns naturligtvis flera.  Det ena var att myndigheterna ”inte tyckte det var viktigt att signalera att man var en myndighet”. Det finns anledning att reflektera över detta.

Varför vill man inte visa att man är en myndighet? För den enskilde medborgaren torde det vara den i alla avseenden viktigaste informationen att få av just en myndighet man är i kontakt med. Att inte vilja visa, eller att ignorera att visa, detta är en smula suspekt. En inte så liten smula.

Det andra svaret var att heraldik ”var förknippat med gamla maktstrukturer”. Det tror jag det. Den gamla maktstrukturen ifråga är det 1000-åriga konungariket Sverige. Det rike i vilket man är statlig myndighet.

Ingen svensk stat bortom kungariket

Det förtjänar att påpekas: Det finns ingen svensk stat utan, utanför, vid sidan av eller bortom konungariket. Monarkin handlar inte längre så mycket om hur riket styrs, som den handlar om vad riket är.  Om identitet och tillhörighet.

Konungariket är detsamma – samma rättssubjekt – över tid oavsett om kungahuset heter Vasa eller Bernadotte, oavsett om 1809 eller 1974 års regeringsform gäller, oavsett om vi har en- eller tvåkammarriksdag och så vidare. Det gör, återigen, den kungliga kronan till den självklara symbolen för en svensk statlig myndighet.  

Statsheraldikern påpekar att designade loggor ”trots eventuella designmässiga kvaliteter” inte tydliggör myndighetsrollen. Han är också bekymrad över att myndigheter ofta struntar i att rådgöra med statsheraldikern och riksarkivet i dessa frågor, trots att de skall det enligt regelverket.

Ideologiska isberg under ytan

Logotypernas utbredning har skilda orsaker. Ibland handlar det blott om ointresse från myndighetsledningar. Man gör som andra och låter konsulter avgöra. Ibland manifesterar logotypen däremot toppen på ideologiska isberg. Så kan nog en viss aversion mot den konstitutionella monarkin ha påverkat här och var.

Men den rådande förvirringen kan antagligen ytterst härledas till främst två övergripande fenomen: 1970-talets grundlagsreformer och inflytandet från det som kallas New Public Management, NPM. 

Grundlagsreformerna

Genom 1974 års regeringsform – som, det kan vara kul att notera, offentliggjordes genom en kunglig kungörelse – skiljdes statsöverhuvudet från all daglig befattning med rikets styrelse. Detta skapade helt uppenbart hos en del politiker förvirring om de kungliga symbolernas och begreppens användning i den offentliga förvaltningen.

Socialdemokrater ventilerade på 1980-talet i riksdagsmotioner irritation över att vissa myndigheter fortsatte att kalla sig kungliga. Moderata riksdagsledamöter påpekade i egna motioner helt korrekt att inget formellt beslut tagits om att ta  bort prefixet ”kungliga” från myndigheters namn och argumenterade på goda grunder för att ha det kvar. Det är ingen jätteäventyrlig tes att motsvarande förvirring rådde vad avser myndigheters visuella symboler och främst då bruket av den kungliga kronan.  

Efterapa marknaden – New Public Management

Samtidigt började Sveriges offentliga förvaltning brett och djupt att infiltreras av de tänkesätt som kallas New Public Management. Lite förenklat innebär det att myndigheter alltmer började efterapa marknadsbaserade, konkurrensutsatta och kommersiella företags värderingar och managementideologi.

1) Idealet för en generaldirektör var inte längre den bildade, oväldige ämbetsmannen utan den framgångsrike VD:n i det privata näringslivet.

2) Regering efter regering, av olika kulörer, bidrog till detta genom mer av målstyrning och mindre av normstyrning.

3) I fokus kom begrepp som modernitet, måluppfyllelse, kostnadseffektivitet, produktivitet och rationalisering. I sig inte orimligt, sett i termer av omsorg om skattebetalarnas pengar.

Problemet är att ut åkte samtidigt mycket kring begrepp som oväld, integritet, meritokrati, professionalism, rättssäkerhet samt god förvaltningstradition och in kom en krympande förståelse för statstjänstens egenart.

En klar ovilja att medge att kärnan i det man håller på med ofta är myndighetsutövning mot enskilda, som nu inte sällan började beskrivas som kunder snarare än medborgare, är ofta uppenbar. Och när byråkrater vill verka moderna är det lätt hänt att hamna i klorna på inhyrda konsulter, designers, och kommunikatörer.

Socialdemokrater och liberaler i samma båt

En märklig aspekt är att mycket har skett i en anda av praktiskt samförstånd mellan socialdemokraterna och borgerligheten. Det har jag själv erfarit som kommunalråd och sakkunnig i Statsrådsberedningen.

Socialdemokraterna ville – vill – visa att offentlig verksamhet visst kan bedrivas lika modernt och effektivt som privat företagande. Kosta vad det kosta vill, höll jag på att säga.

En viss, åtminstone tidigare stark, liberal strömning inom främst moderaterna har velat ha en statlig verksamhet alltmer baserad på ”modernitet”,  marknadslogik och ofta med en privatisering av verksamheten som bortre mål.

Myndigheter ses som närmast autonoma organisationer och inte som delar av en sammanhållen statsförvaltning. Då är det logiskt att gemensamma symboler som refererar till konungariket, lång svensk förvaltningstradition och myndighetsrollens egenart uppfattas som problematiska. Varför ha en vapensköld när man kan ha en logga som McDonalds? Vi är ju moderna nu.

Kritiska röster mot kortsiktig ”modernitet”

Detta skeendes påverkan på myndigheters symboler har inte passerat obemärkt. Det finns till exempel en studie från Göteborgs universitet, Från Lilla riksvapnet till varumärke av Magnus Fredriksson som behandlar detta. En annan mycket intressant skrift är Kungliga Konsthögskolans text Mellan sköldebrev och varumärkesmanual av Sara Arrhenius och Fredrik Ehlin.

Texten ifråga handlar egentligen blott om Kungliga Konsthögskolans riktlinjer för grafisk formgivning och kommunikation, men den innehåller också ett anmärkningsvärt tydligt principiellt resonemang om statliga myndigheters symboler. Detta uttrycks i termer av varaktighet, heraldikens kvaliteter, en vilja att komma bortom platta resonemang om ”gammal och nytt” och en insikt om logotypers och varumärkens ofta ”korta utgångsdatum”.

Det som uppfattas som ”modernt” idag är nästan garanterat omodernt redan i morgon.

Detta är särskilt intressant då jag tror att få människor uppfattar Kungliga Konsthögskolan som en till sin verksamhet reaktionär eller ens konservativ institution. Tvärtom har nog många av oss fördomar om en ganska stark vänsterprägel på skolan.

Just i detta fall kanske en sådan prägel, för en gångs skull, varit fruktbar: Det är ju inte otänkbart att just ett vänsterperspektiv här bidragit till att upptäcka när marknadstänkande och managementideologi dykt på platser där de inte hör hemma. Att vänstern ogillar marknadstänkande även där det faktiskt hör hemma är en annan fråga.

Vad göra?

När man betraktar den anarkiska floran av myndigheters logotyper och symboler, så slår det mig att de inte bara osynliggör myndighetsrollen utan också att de, med något undantag, är påfallande generiska, abstrakta och identitetslösa. De flesta skulle kunna vara en symbol för vilken organisationsform som helst i vilket land som helst. Det är kanske det som gör dem till ”moderna”?

Så, vad kan då göras för att bringa lite ordning och kvalitet till sammanhanget ? Här följer några konkreta förslag:

1) Återupprätta Riksheraldikerämbetet
När katten är borta dansar råttorna på bordet heter det, och det första som bör göras är därför att få katten på plats igen. Det gäller att återupprätta Riksheraldikerämbetet, avskaffat 1953, som en självständig myndighet med ett fördjupat ansvar för att vaka över Rikets vapen och alla svenska offentliga myndigheters vapensköldar och symboler.

Med tanke på verksamhetens innehåll kan man överväga om inte ett återupprättat Riksheraldikerämbete borde placeras bland de kungliga hovstaterna, bredvid Riksmarskalksämbetet och Hovmarskalksämbetet. Vad avser statliga myndigheter bör krav ställas på Riksheraldikerns godkännande och fastställande av myndighetens vapen eller symbol genom sköldebrev eller motsvarande urkund.

2) Traditionen borde styra alla myndigheters vapen och symboler
Ett regelverk bör i vanlig demokratisk ordning sättas på plats som säger att alla svenska statliga myndigheter måste ha en sköld eller symbol krönt av den kungliga kronan. Undantaget skulle vara myndigheter under Riksdagen som kan ha Lilla riksvapnet, det vill säga ”tre kronor”, utan den kungliga kronan.

Myndigheterna skulle då kunna ha följande alternativ: Lilla riksvapnet krönt av kronan med attribut som indikerar verksamheten, ett eget heraldiskt vapen krönt av den kungliga kronan eller en designad symbol krönt av den kungliga kronan. Vad avser den sistnämna möjligheten så är här inte avsikten att göra Riksheraldikern till smakdomare i frågor om god design, utan blott att tillse att den kungliga kronan avbildas korrekt samt att den inte kombineras med en design som kan förväxlas med annan verksamhet, uppfattas som ovärdig eller stötande för en statlig myndighet.

3) Återinför prefixet  ” kungliga” i statliga myndigheters namn
Prefixet kungliga har i långa tider använts i Sverige för att markera att en verksamhet är statlig. I en konstitutionell monarki är statliga myndigheter definitionsmässigt kungliga. När det gäller våra självständiga förvaltningsmyndigheter är prefixet väl ägnat att markera rågången visavi regeringskansliets departement.

Den stundom framförda invändningen att prefixet kunglig skulle kunna leda tanken till Konungens personliga inblandning i myndighetens verksamhet är skrattretande i ett land som haft självständiga förvaltningsmyndigheter sedan Axel Oxenstiernas tid.

Det förtjänar att uppmärksammas att prefixet kungliga används av vissa statliga myndigheter idag, såsom i Kungliga Biblioteket. Det handlar alltså bara om att göra bruket allmänt. Det vore naturligtvis tautologiskt att använda prefixet kungliga framför myndighetsnamn som idag inleds med ”Riks-”, såsom Riksantikvarieämbetet och Riksarkivet, då den statliga myndighetsrollen redan är implicerad i prefixet ”Riks-”.

4) Återinför begreppet ”Kronan”
Den statliga identitet som visuellt åskådliggörs med den kungliga kronan återges verbalt lämpligen med ordet ”Kronan” då det är fråga om staten som bärare av rättigheter och skyldigheter och som avtalsslutande part.

Detta var en självklarhet tidigare men kom ur bruk av oklara skäl. Att återinföra bruket skulle skapa en koherens i uttryck mellan bild och ord som det knappast finns några sakliga invändningar emot.

Slutord

Under arbetet med denna text har inte sällan ventilerats en oro för att heraldik och den kungliga kronan skulle ”kunna uppfattas som omoderna”.

Det där är intressant.

Sverige är kanske det enda landet i världen där ett så nebulöst ord som ”modernt” uppfattas som ett sakargument. Till och med ett starkt sådant.

Här spökar väl tankesätten bakom den vedervärdiga arkitekturpolitiska propagandaskriften Acceptera från 1930-talet. Det handlar om historie- och identitetslöshet upphöjd till högsta norm. En mentalitet vari allt kulturarv till sist blir ett problem.

De som månar om det ”moderna” kan ju tänka så här: Det finns ju en annan vardagligare innebörd i ordet modern. Det handlar då om det nya vi gör nu. Som till exempel när en ny regering med kraft genomför de förändringar som förespråkats ovan. Då är det kronor och vapensköldar som är moderna.

Och alla kommunikatörer och designers märker plötsligt den omisskännliga unkna doft av sent 1900-tal och tidigt 2000-tal som omger alla dessa mossiga, abstrakta och flummiga logotyper. De verkar gammeldags på något sätt.  Simsalabim!

Så här på nationaldagen passar det utmärkt att lägga konkreta förslag på hur vi kan återknyta till tradition, respekt och samhörighet. Idéhistorikern Lars F Eklund visar hur vi med några enkla åtgärder kan börja återbygga nationen i vårt medvetande.

Det traditionella sättet att symbolisera en statlig myndighet i Sverige är att använda det Lilla riksvapnets heraldiska sköld i kombination med attribut som indikerar myndighetens verksamhetsområde.

Åklagarmyndighetens och polisens vapen är bra exempel på denna sed.

En annan variant är att myndigheten har en egen heraldisk sköld krönt av den kungliga kronan. Kungliga Konsthögskolans vapen är ett bra exempel på denna variant.

En tredje traditionell variant är en symbol krönt av den kungliga kronan men utan omslutande vapensköld.

Vem minns inte gamla Televerkets symbol?

Nu återfinner vi denna modell hos bland annat Kungliga operan, PTS och Folkhälsomyndigheten. Den gemensamma kvaliteten i dessa tre former är den kungliga kronan som omedelbart, visuellt, tydliggör att man står inför en statlig myndighet i konungariket Sverige.

Den heraldiska skölden är naturligtvis den äldsta formen och ett i sig bevarandevärt kulturarv och ett varaktigt för att inte säga tidlöst kulturuttryck. Den senare modellen kan ibland vara lämplig då det är svårt att inom heraldikens traditionella ramar indikera myndighetens verksamhetsområde. Hur skulle man till exempel heraldiskt beskriva Statskontorets verksamhet ?

En ny trend

Under en lång följd av år har man dock kunnat iaktta en oroande trend. Myndigheter väljer att istället för vapen och symboler krönta av den kungliga kronan skaffa sig designande, förment moderna, logotyper efter mönster satta av näringslivet och i någon mån civilsamhället.

Tänk på Jordbruksverket, Transportstyrelsen eller Skogsstyrelsen. Den utvecklingen är inte bra.

Ett aktuellt exempel är Myndighetens för samhällsskydd och beredskap logotyp kreerad av byrån Pangea design. Redan ett sådant firmanamn borde få varningsklockor att ringa.

När loggan – vars form alldeles uppenbart är densamma som symbolen för den hinduiska gudinnan Lakshmi – presenterades av generaldirektören Helena Lindberg vid myndighetens inrättande beskrev hon den som två ”klossar” varav ”en i tillfälligt kaos”.

Efter denna föga förtroendeingivande start blev det bara värre. Globalistiskt och mångkulturellt flum, esoterisk symbolik och östasiatisk talmystik tog över. Loggans röda färg hade valts för att den ”syntes” – en rimlig kvalitet – men också för att den röda färgen gav associationer till sanden i Tchad och leran i Sudan.

Exakt varför sand och lera i muslimska ökenländer skulle ligga till grund för en svensk myndighets symbol tydliggjordes aldrig. Den som vill ta del av hela utläggningen hittar den på nätet i tidskriften Resumé. Vi lägger bara märke till att det av logotypens bildspråk inte alls framgår att  det handlar om en myndighet.

Flum och konsultande

Detta kan synas som ett extremt exempel, men denna typ av flum och konsultsnack är i själva verket inte alls ovanligt i sammanhanget.

Tag exemplet med Riksantikvarietämbetets logga, den från trafikmärket för sevärdheter i Norden kända ”kringlan”.

Enligt ämbetets egen presentation så ”betvingar den vindar på Shetland” och ”skyddar mot ondska i buddhismens Kina”. Den har en bakgrund i ”orientaliska och byzantinska ornament”. Och den har en ”magisk laddning”. 

Varför den därmed bedömts vara den lämpligaste symbolen för den myndighet som har ett ansvar för det svenska kulturarvet framgår dessvärre inte.

Det hade naturligtvis varit rimligt att den myndighet som skall svara för det svenska kulturarvet själv hade tagit tillvara det kulturarv som heraldiken utgör och skaffat sig en riktig vapensköld. Eller åtminstone valt den klassiska svenska symbolen för fornlämning, runärret, krönt med den kungliga kronan. Hur svårt kan det vara ? Men icke.

Nonsens istället för heraldisk tradition

En myndighet som faktiskt valt att använda kronan, tyvärr i kombination med en helt obegriplig symbol, är Trafikverket.

I sin presentation talar de om ”en slutande rund form” och en ”rätvinklig bärande form” som ”symboliserar förmågan att överblicka Sveriges behov av smart infrastruktur” och detta på en röd bakgrund som ”bidrar till att Trafikverket uppfattas som en modig, varm och kreativ myndighet ”. Och typsnittet sägs signalera ”modernitet och öppenhet”.

En modig och varm myndighet? Vilket nonsens.

Bara ett konstigt exempel till: Kronofogdemyndigheten. Där arbetar kronofogdar, kronokommissarier och kronoinspektörer. Den tydligaste visuella symbolen för denna myndighet är självklart…två snedställda fyrkanter !!?? Enligt myndigheten.

Bara ett påpekande: Om en visuell symbol kräver en massa verbal kommunikation för att förklara vad den betyder, så har den definitionsmässigt misslyckats som visuell kommunikation.

Varför blev det så här?

Hur blev det så här ? Jag frågade runt lite. David Svensson, art director på Skogsstyrelsen, svarar att han inte vet varför Skogsstyrelsen inte har en vapensköld med krona. Han gissar att man vid tillkomsten fäste mer avseende vid en symbol som indikerar verksamheten – de har en stiliserad gran – snarare än att man är en myndighet.

Han instämmer dock i att kronan är en väldigt tydlig indikator på myndighetsrollen och utesluter inte den i kombination med en symbol i modernt visuellt formspråk som en lämplig lösning för Skogsstyrelsen, liksom de varit det för Kungliga Operan och Folkhälsomyndigheten.

David Svensson pekar på att en vapensköld med krona av många starkt förknippas med myndigheter inom försvar och rättsväsende samt att det kan ”kännas omodernt”. Det där sista skall vi återkomma till, då det är en synpunkt som ofta upprepas.

Henrik Klackenberg, statsheraldiker vid Riksarkivet, berättar om en enkät de gjort 2007 i enlighet med sitt uppdrag. Den visade att av de myndigheter som besvarade enkäten var det bara 21 procent som hade en vapensköld.

Rörande frågan varför det var på det sättet lyfte han fram två svar ur enkäten – det fanns naturligtvis flera.  Det ena var att myndigheterna ”inte tyckte det var viktigt att signalera att man var en myndighet”. Det finns anledning att reflektera över detta.

Varför vill man inte visa att man är en myndighet? För den enskilde medborgaren torde det vara den i alla avseenden viktigaste informationen att få av just en myndighet man är i kontakt med. Att inte vilja visa, eller att ignorera att visa, detta är en smula suspekt. En inte så liten smula.

Det andra svaret var att heraldik ”var förknippat med gamla maktstrukturer”. Det tror jag det. Den gamla maktstrukturen ifråga är det 1000-åriga konungariket Sverige. Det rike i vilket man är statlig myndighet.

Ingen svensk stat bortom kungariket

Det förtjänar att påpekas: Det finns ingen svensk stat utan, utanför, vid sidan av eller bortom konungariket. Monarkin handlar inte längre så mycket om hur riket styrs, som den handlar om vad riket är.  Om identitet och tillhörighet.

Konungariket är detsamma – samma rättssubjekt – över tid oavsett om kungahuset heter Vasa eller Bernadotte, oavsett om 1809 eller 1974 års regeringsform gäller, oavsett om vi har en- eller tvåkammarriksdag och så vidare. Det gör, återigen, den kungliga kronan till den självklara symbolen för en svensk statlig myndighet.  

Statsheraldikern påpekar att designade loggor ”trots eventuella designmässiga kvaliteter” inte tydliggör myndighetsrollen. Han är också bekymrad över att myndigheter ofta struntar i att rådgöra med statsheraldikern och riksarkivet i dessa frågor, trots att de skall det enligt regelverket.

Ideologiska isberg under ytan

Logotypernas utbredning har skilda orsaker. Ibland handlar det blott om ointresse från myndighetsledningar. Man gör som andra och låter konsulter avgöra. Ibland manifesterar logotypen däremot toppen på ideologiska isberg. Så kan nog en viss aversion mot den konstitutionella monarkin ha påverkat här och var.

Men den rådande förvirringen kan antagligen ytterst härledas till främst två övergripande fenomen: 1970-talets grundlagsreformer och inflytandet från det som kallas New Public Management, NPM. 

Grundlagsreformerna

Genom 1974 års regeringsform – som, det kan vara kul att notera, offentliggjordes genom en kunglig kungörelse – skiljdes statsöverhuvudet från all daglig befattning med rikets styrelse. Detta skapade helt uppenbart hos en del politiker förvirring om de kungliga symbolernas och begreppens användning i den offentliga förvaltningen.

Socialdemokrater ventilerade på 1980-talet i riksdagsmotioner irritation över att vissa myndigheter fortsatte att kalla sig kungliga. Moderata riksdagsledamöter påpekade i egna motioner helt korrekt att inget formellt beslut tagits om att ta  bort prefixet ”kungliga” från myndigheters namn och argumenterade på goda grunder för att ha det kvar. Det är ingen jätteäventyrlig tes att motsvarande förvirring rådde vad avser myndigheters visuella symboler och främst då bruket av den kungliga kronan.  

Efterapa marknaden – New Public Management

Samtidigt började Sveriges offentliga förvaltning brett och djupt att infiltreras av de tänkesätt som kallas New Public Management. Lite förenklat innebär det att myndigheter alltmer började efterapa marknadsbaserade, konkurrensutsatta och kommersiella företags värderingar och managementideologi.

1) Idealet för en generaldirektör var inte längre den bildade, oväldige ämbetsmannen utan den framgångsrike VD:n i det privata näringslivet.

2) Regering efter regering, av olika kulörer, bidrog till detta genom mer av målstyrning och mindre av normstyrning.

3) I fokus kom begrepp som modernitet, måluppfyllelse, kostnadseffektivitet, produktivitet och rationalisering. I sig inte orimligt, sett i termer av omsorg om skattebetalarnas pengar.

Problemet är att ut åkte samtidigt mycket kring begrepp som oväld, integritet, meritokrati, professionalism, rättssäkerhet samt god förvaltningstradition och in kom en krympande förståelse för statstjänstens egenart.

En klar ovilja att medge att kärnan i det man håller på med ofta är myndighetsutövning mot enskilda, som nu inte sällan började beskrivas som kunder snarare än medborgare, är ofta uppenbar. Och när byråkrater vill verka moderna är det lätt hänt att hamna i klorna på inhyrda konsulter, designers, och kommunikatörer.

Socialdemokrater och liberaler i samma båt

En märklig aspekt är att mycket har skett i en anda av praktiskt samförstånd mellan socialdemokraterna och borgerligheten. Det har jag själv erfarit som kommunalråd och sakkunnig i Statsrådsberedningen.

Socialdemokraterna ville – vill – visa att offentlig verksamhet visst kan bedrivas lika modernt och effektivt som privat företagande. Kosta vad det kosta vill, höll jag på att säga.

En viss, åtminstone tidigare stark, liberal strömning inom främst moderaterna har velat ha en statlig verksamhet alltmer baserad på ”modernitet”,  marknadslogik och ofta med en privatisering av verksamheten som bortre mål.

Myndigheter ses som närmast autonoma organisationer och inte som delar av en sammanhållen statsförvaltning. Då är det logiskt att gemensamma symboler som refererar till konungariket, lång svensk förvaltningstradition och myndighetsrollens egenart uppfattas som problematiska. Varför ha en vapensköld när man kan ha en logga som McDonalds? Vi är ju moderna nu.

Kritiska röster mot kortsiktig ”modernitet”

Detta skeendes påverkan på myndigheters symboler har inte passerat obemärkt. Det finns till exempel en studie från Göteborgs universitet, Från Lilla riksvapnet till varumärke av Magnus Fredriksson som behandlar detta. En annan mycket intressant skrift är Kungliga Konsthögskolans text Mellan sköldebrev och varumärkesmanual av Sara Arrhenius och Fredrik Ehlin.

Texten ifråga handlar egentligen blott om Kungliga Konsthögskolans riktlinjer för grafisk formgivning och kommunikation, men den innehåller också ett anmärkningsvärt tydligt principiellt resonemang om statliga myndigheters symboler. Detta uttrycks i termer av varaktighet, heraldikens kvaliteter, en vilja att komma bortom platta resonemang om ”gammal och nytt” och en insikt om logotypers och varumärkens ofta ”korta utgångsdatum”.

Det som uppfattas som ”modernt” idag är nästan garanterat omodernt redan i morgon.

Detta är särskilt intressant då jag tror att få människor uppfattar Kungliga Konsthögskolan som en till sin verksamhet reaktionär eller ens konservativ institution. Tvärtom har nog många av oss fördomar om en ganska stark vänsterprägel på skolan.

Just i detta fall kanske en sådan prägel, för en gångs skull, varit fruktbar: Det är ju inte otänkbart att just ett vänsterperspektiv här bidragit till att upptäcka när marknadstänkande och managementideologi dykt på platser där de inte hör hemma. Att vänstern ogillar marknadstänkande även där det faktiskt hör hemma är en annan fråga.

Vad göra?

När man betraktar den anarkiska floran av myndigheters logotyper och symboler, så slår det mig att de inte bara osynliggör myndighetsrollen utan också att de, med något undantag, är påfallande generiska, abstrakta och identitetslösa. De flesta skulle kunna vara en symbol för vilken organisationsform som helst i vilket land som helst. Det är kanske det som gör dem till ”moderna”?

Så, vad kan då göras för att bringa lite ordning och kvalitet till sammanhanget ? Här följer några konkreta förslag:

1) Återupprätta Riksheraldikerämbetet
När katten är borta dansar råttorna på bordet heter det, och det första som bör göras är därför att få katten på plats igen. Det gäller att återupprätta Riksheraldikerämbetet, avskaffat 1953, som en självständig myndighet med ett fördjupat ansvar för att vaka över Rikets vapen och alla svenska offentliga myndigheters vapensköldar och symboler.

Med tanke på verksamhetens innehåll kan man överväga om inte ett återupprättat Riksheraldikerämbete borde placeras bland de kungliga hovstaterna, bredvid Riksmarskalksämbetet och Hovmarskalksämbetet. Vad avser statliga myndigheter bör krav ställas på Riksheraldikerns godkännande och fastställande av myndighetens vapen eller symbol genom sköldebrev eller motsvarande urkund.

2) Traditionen borde styra alla myndigheters vapen och symboler
Ett regelverk bör i vanlig demokratisk ordning sättas på plats som säger att alla svenska statliga myndigheter måste ha en sköld eller symbol krönt av den kungliga kronan. Undantaget skulle vara myndigheter under Riksdagen som kan ha Lilla riksvapnet, det vill säga ”tre kronor”, utan den kungliga kronan.

Myndigheterna skulle då kunna ha följande alternativ: Lilla riksvapnet krönt av kronan med attribut som indikerar verksamheten, ett eget heraldiskt vapen krönt av den kungliga kronan eller en designad symbol krönt av den kungliga kronan. Vad avser den sistnämna möjligheten så är här inte avsikten att göra Riksheraldikern till smakdomare i frågor om god design, utan blott att tillse att den kungliga kronan avbildas korrekt samt att den inte kombineras med en design som kan förväxlas med annan verksamhet, uppfattas som ovärdig eller stötande för en statlig myndighet.

3) Återinför prefixet  ” kungliga” i statliga myndigheters namn
Prefixet kungliga har i långa tider använts i Sverige för att markera att en verksamhet är statlig. I en konstitutionell monarki är statliga myndigheter definitionsmässigt kungliga. När det gäller våra självständiga förvaltningsmyndigheter är prefixet väl ägnat att markera rågången visavi regeringskansliets departement.

Den stundom framförda invändningen att prefixet kunglig skulle kunna leda tanken till Konungens personliga inblandning i myndighetens verksamhet är skrattretande i ett land som haft självständiga förvaltningsmyndigheter sedan Axel Oxenstiernas tid.

Det förtjänar att uppmärksammas att prefixet kungliga används av vissa statliga myndigheter idag, såsom i Kungliga Biblioteket. Det handlar alltså bara om att göra bruket allmänt. Det vore naturligtvis tautologiskt att använda prefixet kungliga framför myndighetsnamn som idag inleds med ”Riks-”, såsom Riksantikvarieämbetet och Riksarkivet, då den statliga myndighetsrollen redan är implicerad i prefixet ”Riks-”.

4) Återinför begreppet ”Kronan”
Den statliga identitet som visuellt åskådliggörs med den kungliga kronan återges verbalt lämpligen med ordet ”Kronan” då det är fråga om staten som bärare av rättigheter och skyldigheter och som avtalsslutande part.

Detta var en självklarhet tidigare men kom ur bruk av oklara skäl. Att återinföra bruket skulle skapa en koherens i uttryck mellan bild och ord som det knappast finns några sakliga invändningar emot.

Slutord

Under arbetet med denna text har inte sällan ventilerats en oro för att heraldik och den kungliga kronan skulle ”kunna uppfattas som omoderna”.

Det där är intressant.

Sverige är kanske det enda landet i världen där ett så nebulöst ord som ”modernt” uppfattas som ett sakargument. Till och med ett starkt sådant.

Här spökar väl tankesätten bakom den vedervärdiga arkitekturpolitiska propagandaskriften Acceptera från 1930-talet. Det handlar om historie- och identitetslöshet upphöjd till högsta norm. En mentalitet vari allt kulturarv till sist blir ett problem.

De som månar om det ”moderna” kan ju tänka så här: Det finns ju en annan vardagligare innebörd i ordet modern. Det handlar då om det nya vi gör nu. Som till exempel när en ny regering med kraft genomför de förändringar som förespråkats ovan. Då är det kronor och vapensköldar som är moderna.

Och alla kommunikatörer och designers märker plötsligt den omisskännliga unkna doft av sent 1900-tal och tidigt 2000-tal som omger alla dessa mossiga, abstrakta och flummiga logotyper. De verkar gammeldags på något sätt.  Simsalabim!