Vänsteraktivister vill politisera allt. Naturligtvis vill de ta makten också över fotbolls-EM, så hungriga på uppmärksamhet som de är. Men sport bör vara en annan dimension på livet än den allvarsamma politiken.

Jag ser hur svenska journalister skriver upprört om att fotbollspubliken i Ungern buar de fotbollsspelare som går ner på knä för den vänsterextrema amerikanska ”black lives matter”-aktivismen, som i grunden är rasistisk. Det är devisen ”all lives matter” som är antirasistisk.

Greenpeace har också varit ute efter att skaffa sig uppmärksamhet för klimatfrågan, och orsakat personskador under matchen mellan Tyskland och Frankrike.

Rätten att få njuta och slippa allvaret en stund

Dessa linslusar och godhetsknarkande kampanjnissar borde inte få stjäla uppmärksamhet från – och ta glädjen ur – fotbollen, eller andra sporter.

Politiken har sina arenor. Och till dem hör inte fotbollsarenorna.

Publiken har rätt att få njuta av storspelande idrottsmän, känna spänning inför vinst och förlust, diskutera taktik och tveksamma situationer på planen. Koppla av från allvaret en stund.

Visst kan storpolitik tränga sig på, men den borde avvisas i de allra flesta fall och vara undantag, så som Fredrik Haage skriver i Smålandsposten.

Vänstern är glädjedödare

Men jag kan inte släppa fenomenet med det konstaterandet. Varför är vänsteraktivister alltid sådana glädjedödare?

De vill tvinga på folk tunga politiska diskussioner inför avspark av en mästerskapsmatch. Det är som om vänsteraktivister inte kan njuta av livet, utan alltid måste dra sina mantran om hur goda de själva är och hur ansvarslösa alla vi andra är. Spela bror duktig. Alltid. Överallt.

På samma sätt brukar man kunna känna igen en vänsteraktivist på att denne inte uppskattar humor. Min erfarenhet är att vänsteraktivister – och fundamentalister av alla slag – saknar distans till sig själva och kan inte se hur dråpligt idiotiska de blir när de står och drar sina haranger – från ”proletariatets diktatur” på 1970-talet till dagens ”black lives matter”.

Det är som att vänsteraktivister saknar ett eget liv och därför måste tränga sig på oss andra, särskilt när vi vill och kan njuta av ett vackert mål, eller skratta högt åt ett giftigt satiriskt inspel.

Vänsteraktivister är inte bara parasiter när det kommer till att beskatta befolkningen till döds så att de kan ta makten över vår ekonomi, de vill parasitera på vår sinnesro, vår avkoppling och förmåga att leva.