4   +   1   =  

Allt prat om ”armlängds avstånd” mellan politik och kultur är bara en dimridå för att dölja hur stenhårt vänsterpartierna styr alla de många miljarder av skattemedel som går till ”kulturen”. Det har konservativa all anledning att komma ihåg när regeringsskifte skett.

”En pinfärsk utredning har undersökt ifall den politiska makten har armlängds avstånd till kulturen. Svaret är nej.” Det skriver Nina Solomin i Fokus-krönika, Politiker vill gärna styra konsten, där hon refererar till utredningen ”Så fri är konsten” utförd av Myndigheten för kulturanalys.

Skattemedel används för hård vänsterstyrning

Där har man granskat statliga, regionala och kommunala aktörer som delar ut kulturstöd. Kulturen ska vara fri brukar det heta, men ”lusten att klåfingra sig” har vägt tyngre. Diverse vänsteraktivistiska politiska krav ställs på de som tilldelas skattemedel. Om jämställdhets-, mångfalds- och interkulturella perspektiv, liksom krav på bejakande av hbt och inte minst queera budskap, som att ord med könsidentitet, liknande mamma och pappa, ska mönstras ut.

Vänsterpolitiker dikterar kriterier som krockar med ambitionen om konstnärlig frihet. Hur sovjetisk kulturpolitiken blivit framgå av att endast 15 procent av kulturutövarna vågar i enkät svara att den politiska styrningen av det konstnärliga innehållet är oacceptabelt.

”Mindre än en femtedel av Sveriges kulturutövare har alltså en distinkt reflex att värna sin konstnärliga integritet och reagera mot ideologisk styrning”, summerar Nina Solomin.

Nja, det kan ju vara så att kulturutövarna inte biter den hand som föder dem. De som inte ställer upp på vänsterns krav på konsten blir utan offentliga kulturbidrag.

Hur ska en konservativ regering agera?

De borgerliga lät under Reinfeldts tid vänstern hållas. Reinfeldt ville inte störa deras inmutade revir – svensk kultursektor. Han lät ju bli att utmana vänstern där det kunde bli strid. En katastrofal hållning – om man nu är icke-socialist som inte vill låta vänstern propagera med statliga miljardstöd.

För en ny regering byggd på M, SD och KD sägs två vägval finnas. Moderata liberaler vill göra kulturen och konsten fri på riktigt – genom att dra in alla skattefinansierade stöd. Kulturutövarna får leva på egna intäkter på marknaden.

Hur skiljer sig liberalkonservativa från socialkonservativa? I och för sig skriver S-tidningen Arbetet (10/12 2019) klagande om att kulturpolitiken för Sverigedemokraterna ”främst har handlat om att stoppa, dra tillbaka och skära ner”, vilket ju liknar moderata liberalers.

Och absolut. Här finns samsyn när det gäller att rulla tillbaka all vänsteraktivistiska kulturprojekt som finansieras med skattemedel.

Lyfta det svenska kulturarvet

Men sedan finns vissa skillnader.

– Det i särklass viktigaste för oss är att det svenska kulturarvet ska få ett erkännande. Vi har en egen och unik kultur och det tycker jag är särskilt viktigt att lyfta fram. Svenskt kulturarv ska blomstra och synas i alla sina former, säger SD:s kulturpolitiske talesperson Aron Emilsson citerad i Arbetet.

Emilsson vänder sig mot att kultur inte skulle vara platsbunden.

– Det finns en falsk inställning om att mycket av det vi uppfattar som en självklar del av den svenska och kristna kulturen skulle vara en tillfällighet, att man relativiserar att det är svenskt. Det finns en föreställning om att vår [kultur] skulle ha kunnat uppstå var som helst, så är inte fallet. Det har uppstått här i Norden och det har utvecklats här av en anledning, säger han. 

När Emilsson intervjuas av Timbro-tidskriften Smedjan får han frågan, Varför ska staten bedriva kulturpolitik?

– Därför att det behövs en garant för vårt kollektiva minne, vår referensram, inte minst då kulturarvets förespråkare och upphovsmän ofta har gått ur tiden. Det behövs en politisk vilja, ekonomiska resurser och ett regelverk för att förvalta och bevara det för framtiden. Det är det ena. Sedan är människan en kulturell varelse, vi behöver kulturen för att leva i stället för att bara överleva. Även om vi har ett stort fritt kulturliv som inte staten ska styra över, behövs staten som en garant för infrastruktur och en god utbildningsinstitution kring kulturarvet och kulturens former.

Värna vårt hem och traditioner

På partiets hemsida skrivs: ”I vårt Sverige är vi stolta över vår kultur och våra traditioner. Vi värdesätter och vill vårda det vi ärvt från tidigare generationer.”

Hur denna nationella kultur och västerländska civilisation ska värnas konkret är ingen enkel sak att lista, även om man kommer långt genom det Arbetet beskriver som ”stoppa, dra tillbaka och skära ner” – alltså åtgärder mot rådande hegemoni i kulturvärlden om normkritik, queerperspektiv och allt annat som syftar till att ifrågasätta istället för att värna den svenska kulturen.

En sådan enkel sak som att på kommunens flaggstänger endast hissa flaggor som omfattar hela samhället – svenska flaggan eller kommunflaggan – skapar enorm upprördhet från vänsteraktivistiskt håll. Alla som vill hissa Prideflagga kan göra det på sin egen tomt eller balkong, det har konservativa inget emot. Så varför ska man tvinga på hela samhället en viss vänsterradikal ideologi?

Det handlar om makt.

Något liberaler har svårt att förstå.

Kulturkriget måste vinnas även om liberaler gömmer sig

Kulturkriget i Sverige handlar om att vänstern vill rasera svensk kultur – den som byggt ett så stort välstånd och skapat en sådan trygghet att miljontals migranter gör allt för att komma hit – för att istället skapa… vaddå?

Normkritik och queerteori är helt inriktade på att riva ner det förutsebara och bestående för att istället skapa osäkerhet, otrygghet, splittring, kaos och till slut anarki – det som råder i de delar av världen som är fattiga och där våldet härjar.

Av någon anledning har liberaler slutat försvara den västerländska civilisationen och vår upplysningstradition som främst av allt sätter öppenhet, vetenskap och respekt för oliktänkande.

Det är endast konservativa som numera försvarar dessa historiska segrar för mänskligheten.

Värna upplysningen – rädda demokratin från vänsterns destruktivitet

Att försvara dessa värden kan naturligtvis inte ske med en enkel ”att-göra-lista”. Det handlar om attityd och mentalitet. Och att man i varje beslut över offentliga medel måste avgöra om pengarna går till att bygga upp och värna våra svenska seder och traditioner som är en del av västerländska upplysningen, eller om pengarna används för nedbrytande destruktivitet.

Det är ett politiskt beslut, vad liberaler än säger. Konservativa och liberaler borde kunna vara överens om att säga nej till att skattepengar går till att försvaga svensk/västerländsk kultur. Ett nej besparar svenska folket skyldighet att finansiera sin egen undergång. Och det spar pengar åt statskassan, till liberalens glädje.

Sedan uppstår skillnader mellan liberaler och konservativa när det handlar om att satsa på sådant som stärker sammanhållning och gemenskap i samhället. Det är just svensk kultur, svenska språket, svenska segrar (inte militära, men väl vetenskapliga, industriella, innovativa och förnuftsbaserade) som kan bidra till en sådan gemenskap kan återupprättas.

Här vill Sverigedemokraterna vidta aktiva politiska åtgärder, på samma sätt som vänsteraktivister agerat för sitt mål att bryta sönder den rådande ordningen. Fast i motsatt riktning. Bygga gemenskapen stark igen.

Detta skrämmer en del. Man låter sig luras av vänsteraktivister som med känslostormar, kränkthetsutfall och annan emotionell turbulens smutskastar allt som inte är radikalt och nedbrytande av det bestående.

Men det är inget farligt i att vilja lära av det folkhem som en gång byggde Sverige starkt – både moraliskt och ekonomiskt. Naturligtvis i en tappning som passar vår tid, 2020-talet och framåt. Om Per Albin Hansson kunde använda folkhemmet för att mota bort kommunistiska internationalen och klasskampen, så kan en ny konservativ regering använda samma filosofiska idéer om gemenskapen i nationen för att återigen mota bort farliga vänsterradikala idéer.

Dessutom – en förutsättning för en fungerande demokrati och rättsstat är att det finns ett sammanhållet samhälle inom vilket det stora flertalet ser gemensamma beslut som legitima.

En ny kulturpolitik krävs för att rädda vår civilisation och allt vad den skapat under århundraden, från villovägar som leder till samma misär som alla vänsterregimer ställt till med, från 1900-talets Sovjet till dagens Venezuela.