På vissa håll inom traditionellt etablissemangsliberala kretsar börjar man ifrågasätta om det är så klokt att göra ”liberal” lika med ”anti-SD”. Sent ska syndaren vakna.

Vi går mot en valrörelse där socialdemokraterna är livrädda och desperata. De har ingen egen politik som lockar väljare. Det ”sista kortet att spela”, som en LO-pamp uttryckt det, är att köra med skrämselpropaganda mot det partiet som tar flest väljare från S – Sverigedemokraterna.

Skrämseltaktik på speed

Likt despoter i diktaturer kommer Stefan Löfven (S), Morgan Johansson (S) – och kader av partimärkta myndighetschefer som Dan Eliasson – att försöka skrämma upp svenska folket så mycket som möjligt. ”30-talet”, ”Hitler” och alla andra spöken man kan hitta på, kommer att fylla valrörelsen.

Hur intellektuella liberaler hamnat i detta totalitära, antiintellektuella och maktgalna sällskap är en gåta. Men där har man befunnit sig länge nu. Och ledande liberala röster – som Dagens Nyheter – har spelat med och medvetet understött socialisters och kommunisters skrämseltaktik.

Kritik mot liberal karikatyr

Men kan en viss krank eftertanke nu spåras?

Ja, jag vill tro och hoppas på det. I just Dagens Nyheter skriver statsvetaren Andreas Johansson Heinö (betalvägg) en mot C och L kritisk ledarkolumn. Han pekar på att dessa två partier på den traditionella ekonomiska höger-vänsterskalan intar en mittenposition. Men det har blivit annorlunda med nya skalan som mäter konservatism/realism mot radikalism/utopism.

”Med den nya politiska skalan, den som löper vertikalt och som kan sägas fånga värderingsskillnader i kulturella frågor, är det lite annorlunda. Här framställer sig Centern, och periodvis även Liberalerna, snarare som ytterligheter, trots att det saknas sakpolitisk grund för en sådan positionering. Man kan fråga sig varför.”

Ja, sannerligen! Inte ett årtionde för tidigt att ställa den. Heinö fortsätter:  ”partierna [har] i flera år tävlat om att vara högerpopulismens farligaste fiende”, en hållning som gör att C och L torgför en lättviktig ”karikatyr” av liberalismen som ”saknar förankring” i liberalismens tradition.

Se meningsmotståndare som fiender är totalitärt

Annie Lööf är inte liberal. Hon är totalitär. Hon känner förakt för meningsmotståndare. Därmed är hon per definition inte liberal.

Inga aktörer kan håna John Stuart Mill så mycket som de som kallar sig liberaler men intar en totalitär mentalitet där de vill tysta och, ja, med fysiskt våld slå ner, meningsmotståndare. Den så kallat liberala Eskilstuna-Kuriren har en politiske redaktör som gång på gång kräver att de han inte gillar ska tystas. Han vill se ”återkommande knytnävsslag” mot Sverigedemokrater.

Han sitter kvar på sin post, vilket måste betyda att de som äger och kontrollerar tidningen instämmer i uppfattningen att man istället för sakliga argument ska välkomna våld mot meningsmotståndare.

Detta är naturligtvis inte liberalism. Det är totalitära politiker och mediefolk som spelar att de är ”liberala”. Samma fråga som Heinö riktar till C och L kan man rikta till medier som betecknar sig som liberala: Varför tar ni inte avstånd från de som agerar totalitärt? Hur kan ni välkomna dem som inte respekterar demokratins grundfundament – en öppen och fri debatt utan våld, censur och blockeringar?

Liberalismen görs till åtlöje av sina sympatisörer

Själv har jag stor respekt för de klassiska liberaler som principiellt och med kvalificerad logik talar för största möjliga individuella frihet. Sådana diskussioner ger perspektiv även för mig som alltid haft invändningar, som att liberalismens principer inte räcker för ett levande och tryggt samhälle.

Men de som idag kallar sig liberaler är inte ens fjantiga eller lättviktiga kopior, de är giftiga frukter som dödar liberalismens värderingar.

De som vill liberalism borde snarast möjligt förpassa falska liberaler till deras rätta hörn: extremisterna. Då skulle en fruktbar diskussion kunna uppstå mellan liberaler och konservativa om vägen ut ur det moras som ”socialliberalismen” och socialdemokratismen skapat.