Vårt land är på villovägar. Så är det. Men visst kan vi hitta tillbaka till nationens folkliga själ. Vi måste bara bli fler som bryr oss. Som ser värdet i att ha ett hem, en kultur, någonting att bottna i.
Midsommar är ljuset och glädjens tid. Jag vet.
Men trots sommarljuset, lättsamheten i att kunna gå i kortbyxor och få vara ledig, kan jag inte släppa den känsla som infinner sig när man ser hur de stökar till det på rikets allra högsta politiska nivå.
Ett vemod. Som också laddas med vilja att ställa allt till rätta igen.
Ingen förmedlar detta så bra som jazzmusikern Jan Johansson i Visa från Utanmyra. (Lyssna här till höger).
Någon har sammanfattat intrycket som: ”Svensk melankoli med en gammal vacker fernissa av hopp i ensamhet.”
Lågmäld urkraft är det svenska
Vi måste hitta tillbaka till denna lågmälda urkraft som fick tidigare generationer att slita ont för att skapa ett bättre liv och välstånd till sina barn.
Vi är skyldiga våra förfäder, och kommande generationer, att ta oss i kragen och sluta tramsa.
Det har aldrig varit svenskt att vilja omstörta samhället, att driva igenom utopisk politik som saknar förankring i verkligheten.
Nej, det svenska är att ha båda fötterna på jorden och finna praktiska lösningar, uppfinningar och innervation som gör livet lättare. Det är svenskt att aldrig ge upp, att svettas och kämpa på. Att göra det bästa av situationen. Utan åthävor och högljutt skrän.
Och är det inte just när sommaren gör så mycket annat enklare och lättare som vi ska skänka en tanke åt våra rötter, varifrån vi kommer och lova oss själva att när hösten kommer, då jävlar ska vi se till att använda lärdomarna från många generationer bönder och torpare för att rätta till det elände som det ställts till med.
Spotta i nävarna och ta vårt samhälle och dess kultur på allvar igen.
Är inte midsommarfirandet en hälsning från historien om att inte glömma den? Att hedra den – när festandet så småningom är över.