Hela Januariöverenskommelsen är en skapelse byggd på Annie Lööfs tänkande. Tankar som ny tycks krascha i mötet med verkligheten.
ANALYS. Efter valet 2018 hade en borgerlig regering kunnat bildats efter att samarbete inletts med Sverigedemokraterna. Regeringen hade då haft en mycket stor majoritet i riksdagen på 205 mandat, mot 144 mandat för de rödgröna partierna.
Regeringen och Sverigedemokraterna hade säkert haft sina duster, men det hade funnits majoritet för viktiga reformer mot den växande kriminaliteten och stramare migrationspolitik. Därmed hade man också kunnat satsa på välfärden utan att höja skatterna.
Lööf valde bort icke-socialistisk majoritet
Men allt detta valde Annie Lööf bort. Hon anser att vissa partier inte ska räknas i parlamentet.
Annie Lööf dikterade villkoren för regeringsbildningen 2018-19. ”Den breda mitten” skulle utgöra regeringsunderlaget och ”ytterkantspartier” skulle isoleras. Lööf fick dock inte med sig Moderaterna och Kristdemokraterna på att stödja en S-ledd regering.
Då borde hon ha lagt idén om ”den breda mitten” åt sidan. Den hade inget stöd. Men det gjorde hon inte. Hon höll fast vid sin strategi även om den inte längre kunde förverkligas.
Den krympta mitten
Istället för en bred mitt skapade Lööf något vi kan kalla ”den krympta mitten” med S, MP, C och L. Detta samarbete, genom Januariöverenskommelsen, har dock en helt väsentlig och avgörande brist – fyrpartisamarbetet saknar majoritet i riksdagen.
Vänsterpartiets röster krävs. Detta har Annie Lööf försökt förtränga och inte låtsas om.
– Vänsterpartiet behövs bara när regeringen tillträder, säger Annie Lööf till Expressen i januari 2019.
– Därefter behövs inte deras stöd under de kommande fyra åren, tillägger hon
Lööf hade fel
Denna strategi har visat sig helt felaktig. Vänsterpartiets röster räknas i lika hög grad som Centerpartiets.
Det är därför vi står där vi står idag, då misstroendeomröstning står på riksdagens dagordning.
*
Se Expressen-intervju med Annie Lööf i YouTube.