Uppgörelsen igår mellan M, SD, KD och L kan vara historisk. För första gången lade de fyra partierna gemensamt fram ett motförslag mot regeringsunderlagets S, MP, C och V.
Att det fortfarande är en skakig samverkan mellan de fyra framgick i gårdagskvällens partiledardebatt där Nyamko Sabuni och Jimmie Åkesson var hårda i orden mot varandra, även om man är överens om att ha en stramare migrationslag än MP-ledda S-regeringen.
Ute i landet finns det partiaktiva i L, KD och M som inte är förtjusta i samverkan. Också bland SD:s väljare finns betänkligheter om utifall att partiet lagt sig för de gamla partierna som så grovt svikit landet i migrationsfrågan.
Nya villkor känns obehagliga
Men så är det när förändringar i politiska landskapet uppträder. Ingen känner sig bekväm med det nya. Men den som vill påverka landets framtid måste övervinna obekvämligheten för att få något gjort.
Så var det också 1971 då de tre borgerliga partierna C, FP och M för första gången höll gemensam presskonferens. Det var en historisk dag den 2 november 1971. För då föddes det borgerliga blocket.
Kritiken den gången var hård mot att det så hemskt extremistiska högerpartiet Moderaterna (som då hade 11,5 procent i senaste riksdagsvalet) fick vara med när ”mittenpartierna” (som tillsammans hade 36,1 procent av rösterna i riksdagsvalet) höll presskonferens.
S pariastämplade den gången M
Socialdemokraterna använde den gången exakt samma taktik mot Moderaterna som man nu använder mot Sverigedemokraterna. Partiet ansågs opålitligt, oanständigt, farligt, extremt och något som mittenpartierna skamlöst vände sig till bara för att försöka få makten.
Jag minns själv hur Fälldin även efter flera års regerande, i valrörelsen 1982, fick kritiska frågor från sitt eget ungdomsförbund om man verkligen skulle regera med Moderaterna.
Partisamarbete för att nå regeringsmakten är ingen enkel sak.
Partier har sin egen profil och den naggas i kanten om man samarbetar med andra som har en ganska annorlunda profilering.
Men demokrati och parlamentarism innebär att man måste nå över 50 procent av mandaten för att kunna regera landet.
Därför krävs kompromisser. Men utan att man förlorar sin egen själ.
Samarbete mellan dem som ser samma problem
Det positiva är att de fyra blågula partierna tänker sig samverkan utifrån att man gör samma analys och har samma färdriktning, om än i mycket olika takt. Man förstår vilka landets problem är. Då går det samverka.
Januaripartierna bygger sin samverkan på endast en sak: motstånd mot ett av motståndarpartierna. Det är en betydligt bräckligare grund för samarbete.
Så jag vill påstå att det blågula laget har bättre möjligheter att nå framgång, även om svårigheterna inte ska underskattas.
Sverigedemokraterna har profilen av att vara antietablissemang, men måste samverka med etablissemangspartier för att få igenom sin politik. M, KD och allra mest L, är rädda för den socialdemokratiska hatkampanjen och skulle helst vilja slippa att samtala med SD.
Deras bekymmer är dock av den arten att de kan övervinnas med eget agerande, med kloka kompromisser och pedagogisk kommunikation till väljarna om vad det är man gör.
Rödgröna är på kollisionskurs mot varandra
Det rödgröna blocket har det svårare. Centerpartiet, som profilerat sig som näringslivsvän, ska göra statsbudget med Vänsterpartiet som har kommunistiska drag. Här finns raka, frontalkolliderande ideologiska motsatser som är svåra att överbrygga.
Socialdemokraterna kommer att få gå till val 2022 på att ha tagit bort värnskatten, skatten för de allra rikaste. Hur rimmar det med partiets själ? Väljarna kan se att S säljer ut sin själ för makten.
Samarbete mellan partier är ett helsike, men under de dryga 40 år jag följt politiken har det alltid funnits möjligheter att samarbeta för att nå resultat. Först Fälldins samverkan, som helt byggde på hans personliga ledarskap. Sedan alliansbygget som grundade sig i att de fyra borgerliga tillsammans såg hur den ekonomiska politiken behövde läggas om till arbetslinjen (men misslyckades fullständigt i annat).
Nu finns en möjlighet för de blågula partierna att vända den katastrofala migrationspolitiken som är på väg att rasera landet. Det är en historisk möjlighet. Och eftersom synen på verkligheten är likartad finns goda möjligheter att lyckas.