Det är märkligt att en kristen tidning vill ta kristendomen ifrån de partier som verkar för att vårt svenska samhälle ska fortsätta utgå från den kristna moraliska grunden.
I tidningen Dagen har europaparlamentarikern Charlie Weimers (SD) debatterat kristendomens plats i samhället med dess ledarskribent som menar att Sverigedemokraterna försöker lägga beslag på kristendomen: ”De vill ha den kristna kulturen men inte veta av den kristna trons kraft. En tro som är mycket mer än tradition.”
Weimers svarar i Kristendomen är samhällets kitt att han blir förundrad över ledarskribentens ”klander mot viljan och strävan att befästa kristendomen som ett kulturellt kitt i vårt samhälle. En kritik som kan kontrasteras mot den insikt som den franske författaren och politikern André Malraux uttryckt: ’En civilisations karaktär är det som aggregeras kring en religion’.”
Och Weimers frågar vad som i så fall bör ”ersätta kristendomen som Sveriges och den västerländska civilisationens viktigaste sammanhållande kitt?”
Ledarskribenten ger i replik vika och medger att svensk lag och rätt bygger på judisk-kristen grund, men han vill inte att politiska makten ska använda kristen tro i maktutövningen. ”De kristna värderingarna bör däremot komma ur människors personliga tro.”
Här blottläggs tre nivåer av kristen närvaro: först den underliggande moralfilosofiska grunden för hela samhällsbygget, dess lag och rätt som genomsyrar svenskens sätt att se på gemenskapen med andra människor i samhället. Detta tar sig paradoxalt nog uttryck i att svenskar ofta anser sig sekulära och inte formade av kristendomen. När detta framförs utomlands, och särskilt i andra civilisationer ler alla andra. För främlingar är det uppenbart att svenskar är kristna, även om de inte själva inser det.
Den andra nivån handlar om att använda kristen tro i den vardagliga politiska maktutövning. Här kan det röra sig om sådant som att skolavslutningar sker i kyrkan och att psalmer får sjungas. Det borde inte ses som maktmissbruk att politiker försvarar traditioner och synliga symboler för just den moralfilosofiska grund som det svenska samhället vilar på.
Kristendomen är en del av svensk historia och tradition på ett sätt som ingen annan religion är. Därför är det rätt och riktigt att värna synlig kristen närvaro i det offentliga som en påminnelse till oss alla om varifrån vi kommer. Oavsett om vi har personlig tro eller inte.
Den tredje nivån, den personliga tron, är naturligtvis helt avhängd på hur var och en förhåller sig till religionen. Men att hänga upp kristna värderingar, traditioner och närvaro enbart på ”kraften i personlig tro” är att förvägra den stora sekulära delen av befolkningen sin tillhörighet till det som är samhällets kitt.