När Håkan Juholt valdes till Socialdemokratins partiordförande 2011 var det en käftsmäll för politikerklassen. För det är han värd respekt. Men hans känslosamma yvighet låg honom i fatet.
RECENSION. Nu kommer en dokumentär av Tom Alandh om och med Håkan Juholt (SVTplay). Den bekräftar min bild av honom. Han är öppen, energisk och vill väl. Men när han skyller sitt fall på ”det politiska klägget” i Stockholm och att det inte kan ”komma in en människa från Småland och utmana det” har han fel.
Flera partiledare och statsministrar har kunnat vända sin sociala och kulturella hemhörighet ute i landet till sin fördel.
Yvigheten blev för mycket
Det är snarare hans yvighet som blev hans fall. En yvighet som framgår i dokumentären. Juholt rör sig på alla plan samtidigt.
Detta låg honom i fatet som partiledare. Jag minns när han som oppositionsledare utfrågades om hur S ställde sig till att svenskt flygvapen skulle delta i den internationella aktionen mot diktatorn Kadaffi i Libyen 2011. Juholt intog alla tänkbara positioner och därmed ingen. Förvirringen var total.
När det blev allvar, höll inte Juholt måttet.
Sedan har han rätt i att han blev borttvingad på ett fegt och manipulativt sätt, där medierna utnyttjades av hans motståndare i den egna partiledningen.
Fortsatt kontroversiell
Att Juholt fortfarande är en kontroversiell person framgår av de första recensionerna. I DN (Erik Helmerson) avvisas Juholts förklaring till att han blev utstött som ”ett särskilt sentimentalt, självsmekande drag”. Istället var det under hans tid som partiledare som ”bilden rämnade av S som ett parti av kompetens och ansvar”.
I Aftonbladet (Thomas Engström) hyllas istället Juholt: ”Den gravt underskattade Oskarshamnssonen har en förmåga som inte är unik bland befolkningen i stort, men som är rent utrotningshotad bland våra yrkespolitiker: man vet inte på förhand alltid vad han kommer att säga. Där Stefan Löfven får mig att stänga av teven får Juholt mig att höja volymen.”
Ideologiska aspekter obesvarade
Jag har hört röster inom Sverigedemokraterna som menar att om Juholt fått utveckla en traditionell S-politik med fokus på rättvisa åt vanligt folk, hade SD kanske inte vunnit de historiska framgångarna i opinionen på 2010-talet.
Jag är dock skeptisk till att Håkan Juholt velat och klarat av att avvisa identitetspolitiken och gjort det danska socialdemokrater genomför – en restriktiv invandringspolitik.
Men Tom Alandh går i dokumentären inte in på Juholts ideologiska hållning. Därför blir det mer ett personporträtt än en dokumentär.