Hur ska man förstå att Annie Lööf, som för bara några år sedan sågs som ett nyliberalt spöke av vänstern, nu blir omkramad av V-ledaren Nooshi Dadgostar? Och varför väljer Lööf att sätta sig i knät på Stefan Löfven?

Många i den breda allmänheten har nog svårt att hänga med i svängarna. Partierna positionerar om sig. Svenska Dagbladet avslöjade häromdagen interna strategidokument från Centerpartiet som visar företagsklimatet ”inte kvalar in på topplistan inför 2022”. Partiet överger småföretagarna. Det är ju en mycket större nyhet än vad det blev.

Det är nog så att småföretagarna inte är tillräckligt ”woke”, de instämmer inte i vänsteraktivistiska teman som rasifiering, queer och öppna gränser. Den sorts politik som går hem i de kvarter och kretsar som Centerpartiet nu vill vinna framgångar i – storstäder och etablissemang.

Ut med höger-vänster…

I en ledare i Ystads Allehanda har Petter Birgersson gjort intressant analys av hur politiska partier grupperar sig på ett nytt sätt.

”Det nya Centerpartiet har nått sina framgångar i områden där de en gång var utplånade, bland de väljare som ser sig själva som progressiva, i storstäder och universitetsstäder liksom i akademiska kretsar i mindre städer. Det är också där Socialdemokraterna och Vänsterpartiet vunnit nya framgångar, och det är där Miljöpartiet alltid varit hemma. På det sättet hör de fyra logiskt ihop, deras väljare bor redan i samma kvarter.”

Han fortsätter:

”I gamla socialdemokratiska arbetarstäder och bruksorter, liksom i tidigare centerbygder har Sverigedemokraterna vunnit sina stora framgångar. Där har också moderater i klassisk version ofta klippt banden till Reinfeldteran. Kristdemokraterna söker fortsatt sitt stöd bland detta ”verklighetens folk”. Liberalerna sliter varandra i stycken, då man traditionellt tillhört kärnan av det akademiska gänget i staden, men där det visat sig att de som beslutade sig för att lämna teorin och istället lösa de jordnära problemen, ’det viktiga är vad, inte med vem’ – som Landskronas Torkild Strandberg och Kristianstads Pierre Månsson – också är de som lyckats med att vinna väljare.”

… in med sociogeografiska skalan

”Det geografiska rummet är aldrig socialt neutralt”, hävdas i uppsats vid Kulturgeografiska Institutionen på Uppsala universitet av Mattias Eriksson.

När han beskriver Stockholm, är det tydligt att det handlar om de svenska etablissemangens absoluta centrum:

”En majoritet av de ledande ekonomiska, kulturella och offentliga institutionerna finns i vår huvudstad. Stockholm är Sveriges maktcentrum i de flesta avseenden, här finns den offentliga maktapparaten samlad i regering och riksdag, här har de stora företagen sina nationella huvudkontor, här finns huvuddelen av kulturinstitutioner så som de stora bokförlagen, nationalscener för teater och musik, samt de viktigaste medieföretagen med Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, Sveriges Radio och Sveriges Television i spetsen. Stockholm har en befolkning som i särklass, nationellt sett, har störst koncentration av maktelit, vare sig man talar om eliter med ekonomisk, politisk eller kulturell makt. Utan överdrift kan man säga att Sveriges maktelit inom dessa områden i huvudsak lever och verkar i Stockholmsområdet.”

Det paradoxala är att det är vänsterpartier som allt mer blir synonymt med de mäktiga och rika människorna i storstan. Allt medan den del av befolkningen som inte tillhör de inflytelserika i allt större utsträckning söker sig till konservativa partier.

Folkligt mot progressivt

Man kan därför också kalla de konservativa partierna för de folkliga, medan vänsterpartierna ser sig som progressiva.

Birgersson summerar: ”Vänster-höger har bytts ut mot en ny skala. På ena sidan av den befinner sig de som uppfattar sig som progressiva och medvetna. På andra sidan står de som uppfattar sig själva som folkliga och realistiska. Från var sin planhalva betraktar de varandra som naiva respektive inskränkta. Mellan dem står regeringsfajten.”

Socialdemokratins stora väljarförluster till Sverigedemokraterna har länge diskuterats och förklarats av att småfolkskonservatism blivit viktigare för LO-medlemmar än traditionell ekonomisk vänster. Men det har varit tyst om Moderaternas svårigheter att anpassa sig till den nya skalan. M är traditionellt ett etablissemangsparti för människor med makt, inte minst inom näringslivets större bolag.

Också M klyvs mellan inflytelserika företrädare för storbolag och institutioner som har en stark vilja att tillhöra eliten även om den blir alltmer progressiv, kontra M-väljare utanför storstan som blir mer konservativa.

Svårt för M att välja sida

Det är nog förklaringen till att Reinfeldtfalangen fortfarande styr Moderaterna i Stockholm och Göteborg. Där har tiden stått stilla sedan Reinfeldt 2011 gjorde upp med Miljöpartiet. Men M i storstäderna måste bestämma sig om de vill fortsätta tillhöra de progressiva eller om de ska följa partiledningen på riksplanet som valt den konservativa vägen.

Med Moderata samlingspartiets historia förstår jag att det kan vara svårt att nu tvingas välja mellan en folklig och mer provinsiell bas eller ett etablissemang som visserligen är prestigefullt men som kräver lojalitet gentemot progressiva idéer.

Min spaning är att Moderaterna gärna vill fortsätta tillhöra samhällets makteliter, men börjar förstå att de måste överge sin väljarkår om de ska fortsätta mysa med de som numer dominerar etablissemangen – de progressiva.

Om M i Stockholm och Göteborg får etablera Reinfeldtslinjen för partiet är risken stor att det går som för Konservative folkeparti i Danmark – statsministerparti med över 20 procent av väljarna på 1980-talet, men som i de senaste valen haft 4-9 procent.