Det råder fullt krig inom Moderaterna. Iallafall tycks det så utifrån sett. Just eftersom det inte är strid om politiskt vägval är striden riktigt farlig. Det kan tyda på korruption där politiker köper och säljer inflytande, så som det brukar gå till i Mellanöstern men inte i demokratiska länder.

Under typiskt braskande kvällstidningsrubriker har Expressen lyft fram Moderaternas inre liv: ”Sprickan i M: Pressen ökar på Kristersson” och ”Ny maktkamp skakar M: Enormt mycket känslor”. 

Det som beskrivs som interna falangstrider handlar om personliga band, snarare än skilda politiska strategival, enligt Expressen. Det talas om ”personer som står Wykman nära”. Alltså riksdagsmannen och förre MUF-ordföranden Niklas Wykman, vars maktnätverk ”visade sig tydligt när Kinberg Batra tvingades bort”. 

Det hela är svårt att få ihop, vilket Expressen också medger.

”Att som utomstående få en klar bild av vad som just nu pågår i Moderaterna är minst sagt utmanande, eftersom ord hela tiden står mot ord. Men oavsett vilken sida man väljer att tro på är det tydligt att kretsen runt Niklas Wykman i större uträckning än tidigare anses utgöra ett hot”, skriver Expressens Tomas Nordenskiöld i ännu en artikel där han talat med ett stort antal moderater i inflytandeställning (betalvägg).

Wykmans nätverk skulle varit emot Ulf Kristersson och hellre sett ekonomitalespersonen Elisabeth Svantesson som partiledare.

Interna strider är inte att leka med

Jag har själv varit inblandad i falangbildning, i Centerpartiet efter att partiledaren Olof Johansson 1995 gjorde upp med S-regeringen om ekonomiska politiken utan att först ha förankrat det i partiet. Partiledningen började umgås med S-ministrar och fick placera C-folk som politiska tjänstemän i finansdepartementet.

Då var vi många, med Stockholmscentern och Högskoleförbundet i spetsen, som började motarbeta Olof Johanssons vänstersväng. Det slutade med att Olof Johansson inför risken att förlora omval som partiledare på partistämman avgick i april 1998 – bara fyra månader före riksdagsvalet.

Strider internt är värre än mellan partier, eftersom det är strider mellan folk som känner varandra väl, är partivänner. Såren blir djupa och det upplevs som svekfullhet. Men jag förstår falangstrider om de handlar om partiets vägval och politiska inriktning. Då backar man personer som har samma syn på politiken.

Sammangaddning för snabbare karriär är korruption

Interna debatter om politiskt vägval är inom rimliga gränser demokratiskt legitima. Men strider som bottnar i karriärhunger och att folk samarbetar enligt devisen ”skrubbar du min rygg, skrubbar jag din” är ren och skär korruption. Och något som Anna Kinberg Batra antyder att det handlar om i sin bok ”Inifrån”, där hon berättar hur Niklas Wykman kontaktade henne och erbjöd sitt stöd om hon i gengäld gav honom en högre position inom partiet.

Om det är denna mentalitet som präglar falangstriden i Moderaterna måste partiledningen sätta stopp för den kulturen omedelbart. Det blir ett förgiftat klimat där man köper och säljer sin röst för att vinna egen privat framgång – något som alltid blir till nackdel för partiet som helhet. Organisationen ruttnar inifrån.

Det här ansvarslösa och åsiktsbefriade köp-och-säljandet av röster tillhör korrupta regimer i Mellanöstern och Afrika och lite varstans i världen. Västerländska demokratier har inte präglats av röstköp men i takt med ökat inflytande från svårt korrupta regioner ökar myglet från år till år.

Socialdemokraterna har köpt röster genom att ge bort kommunal mark till invandrarföreningar. Däremot är det något udda att köpa röster och lojalitet inom det egna partiet.

Om Expressens rapportering är med verkligheten överensstämmande borde Moderaterna statuera exempel och utesluta dem som varit drivande i myglandet.