Sveriges Radio är ett medieföretag som ska granska makten, men när det avslöjas intima kontakter mellan journalist hos SR och säkerhetshot vägrar vd:n Cilla Benkö varje form av öppen granskning. Det är tragikomiskt att mediechefer låter som de makthavare de brukar granska.

Vem granskar granskarna? Det har varit en känslig fråga i årtionden. Inför folkomröstningen om EU-medlemskapet 1994 arbetade jag för Näringslivets Medieinstitut och granskade hur medierna rapporterade i Europafrågan.

Vem granskar medierna?

Vi som granskade artiklar, vinklingar, bildsättning mm blev kraftigt ifrågasatta – av medieföretagen. Det är medierna som ska granska makten. Medierna ska däremot aldrig granskas.

Det resonemanget fullföljer nu Sveriges Radios vd Cilla Benkö när ytterst olämpliga intimiteter utspelat sig mellan Sveriges Radio-journalist och en islamist som ska utvisas på grund av att han utgör hot mot rikets säkerhet.

En av landets främsta säkerhetsexperter, professor Wilhelm Agrell, kräver nu en oberoende utredning av händelsen. Han menar att SR bagatelliserar det allvarliga läget som uppstår när islamister penetrerar ett av de främsta säkerhetsobjekten i landet – Sveriges Radio.

Vägrar vara öppen för granskning

I Svenska Dagbladet skriver Cilla Benkö att ”för mig är det rent principiellt helt uteslutet att medverka till något slag av extern utredning av våra redaktionella processer”. Detta eftersom SR inte är en myndighet: ”vi är inget statligt bolag och vi lyder inte under offentlighetsprincipen”.

Det framstår som väldigt märkligt när en av landets viktigaste medieaktörer låter som ett skandalbolag som smiter undan från frågor av granskande journalister. Rollerna är ombytta. Medierna agerar skandalöst, och vägrar vara öppna med vad som hänt.

Hur slutna Sveriges Radio är framgår av ”Mediedomstolen” i Riks som försökt kontakta Ekoredaktionen där den kvinnliga journalisten arbetade. Se programmet nedan.

Slutenheten håller inte

Skälet till att granskning av medierna blir aktuellt är att de inte agerar enligt journalismens grundregler, att vara balanserade, sakliga och konsekvensneutrala. Och det som kan ifrågasättas i det nu aktuella fallet, trovärdiga.

Ju mer redaktioner blir propagandister för vänsterperspektiv desto större blir kravet på granskning. Då är medier inte längre medier i traditionell mening utan PR-byråer – som naturligtvis ska kunna granskas.

Bäst vore naturligtvis att medierna gick tillbaka till att vara professionella journalister nyfikna att spegla samhället utan några skygglappar och politiska preferenser.

Men dit är det långt. Till dess måste mediebolag inse att de kan och måste granskas som åsiktsfabriker snarare än sakliga rapportörer.

*

Se Mediedomstolens avsnitt ”Kärlek på Sveriges Radio”