Vem tar över som partiledare efter Löfven?

Redan är spekulationerna igång inom Socialdemokratin om vem som ska efterträda Stefan Löfven, som väntas avgå efter valet 2022.

Aftonbladets Lena Mellin summerar korridorsnacket inom partiet: ”Om Stefan Löfven och Socialdemokraterna lyckas behålla posten som statsminister efter valet 2022 kommer Löfven sitta kvar något år efter valet. Förlorar de däremot den mest inflytelserika posten i svensk politik väntas Löfven lämna kort efter valet”.

Tre toppnamn

Enligt den inblick Mellin har, är de tre hetaste kandidaterna som efterträdare: finansminister Magdalena Andersson, energiminister Anders Ygeman och inrikesminister Mikael Damberg.

Anders Ygeman och Mikael Damberg har stark förankring som regionala ordföranden i Stockholms stad respektive län. Detta saknar Magdalena Andersson som gjort karriär som tjänsteman i regeringskansliet. Men hon är, enligt Mellin, ”partitoppens val”.

Vi vet av biografier om Mona Sahlins och Håkan Juholts bittra avsked som partiledare att de främst skyllt sin avgång på att de inte haft ”partitoppen” med sig, utan tvärtom blivit utmanövrerade av partikansliet på Sveavägen 68. Så de dolda makthavarna i ”partitoppen” har utan tvekan stor makt inom Socialdemokratin.

Andersson – en ny Anna Kindberg Batra?

Partiernas inre logik leder ofta till att man vill utse en trogen partiarbetare i vingården, någon som inte sticker ut och inte skapar kontroverser. Problemet är att personer som kan vara hur duktiga som helst på att sy ihop kompromisser internt, inte nödvändigtvis har den utstrålning som fungerar i partiledarjobbet. Då ska man rikta sig utåt, mot den stora allmänheten och möta mediernas frågor.

Magdalena Andersson har som finansminister lärt sig att hålla tal. Men hon framstår fortfarande som synnerligen stel som en pinne, när hon ska intervjuas utan nedskrivet manus. Om man är rädd för att säga fel och håller sig till memorerade formuleringar framstår man utan tvekan som stel, arrogant och ointressant.

Skandalomsusade SSU-generationen

De två herrar som nämns är skandalomsusade. Anders Ygeman tvingades avgå som inrikesminister 2017 på grund av inkompetens. I andra partier hade han aldrig kommit tillbaka, men S har tydligen så få politiker med rikspolitisk erfarenhet att han fick komma tillbaka på som energiminister 2019. Också där har han agerat svagt och tvivelaktigt.

Mikael Damberg var SSU-ordförande då de interna striderna i ungdomsförbundet var omfattande. Skulle han kunna hålla ihop partiet? Svårt för utomstående att bedöma. Men i det utåtriktade arbetet framstår brist på utstrålning vara ett handikapp. Eller som någon nyss skrev i sociala medier: ”Damberg har samma karisma som en betongsugga.”

Förvånande reserver

Mellin nämner också tre andra namn som omnämnts. Men socialminister Lena Hallengren har många frågor att besvara på regeringens hantering av coronapandemin. Hon var minister i Göran Perssons regering, men fick nobben av Löfven när han bildade regering 2014. Först efter senaste valet återkom hon som minister. Varför blev hon förbigången, kan man undra.

Att Ardalan Shekarabi placerades som socialförsäkringsminister har tolkat som att ”partitoppen” vill försvåra hans chanser att bli partiledare. Uppdraget är svårt och ministern tvingas ofta förklara varför socialförsäkringarna är så stelbenta och hjärtlösa.

Att Mellin nämner näringsminister Ibrahim Baylan är något förvånande. Han har visserligen haft fina uppdrag, men han har väl varit en av dem som synts allra minst i medierna. Det som är en av partiledarskapets viktigaste uppgifter.

Svaga kort

Det mest intressanta med genomgången i Aftonbladet av tänkbara efterträdare till Stefan Löfven är att den är så tunn. Det finns inga starka kort eller spännande kandidater.

Eftersom Löfven var en nödlösning som tvingades övertalas att lämna IF Metall, borde partiet ha funderat på hur man förmår vaska fram partiledarämnen. Partiet har ju mängder med karriärvägar att erbjuda fräscha namn. Men man verkar vara mer av en sekt som vill hålla makten inom en liten krets och inte släppa in nya krafter.

Det kan båda gott för oppositionen framöver.