Gjorde SVT fel när man sände dokumentären ”Persona non grata” där komikern Soran Ismail får prata ut om anklagelserna om våldtäkt? Nej, vi måste belysa normlöshetens konsekvenser, för det är just där vi hittar orsakerna till att vissa män gör sig så sårbara för anklagelser om våldtäkt.

Sveriges Television har fått hård kritik för att man har givit utrymme åt en kändis som anklagats för våldtäkter. Han har fått gråta ut och ge sin berättelse om vad som hänt.

”Filmens blir ett PR-mässigt haveri”, menar Tone Schunnesson i Aftonbladet kultur.

SVT bjuder ”tittarna på den våldtäktsanklagades perspektiv i en dokumentär i dyster nordic noir-stil. Det ligger i tiden – backlashen efter metoo är som en ständigt påslagen fläkt”, skriver  Gunilla Brodrej i Expressen kultur.

”Dokumentären framstår, om än oavsiktligt, som ett försök att aktivera den impuls att känna en överdriven och moraliskt opassande empati för uppburna och sexbrottsanklagade män”, menar Elsa Kugelberg i Dagens Nyheter.

”Han får sitta där och säga vad han vill i princip. Den orättvisan är fruktansvärd att leva med”, säger till Expressen en av de kvinnor som anmält Ismail för övergrepp.

Har aldrig gillat PK-nissen Soran Ismail, men…

Efter all denna feministiska kritik var jag ju tvungen att se de 60 minuterna med Soran Ismail, även om jag aldrig tyckt han varit särskilt rolig och alltid tyckt de kändisar som framför vänsterns politiskt korrekta ståndpunkter är pinsamt billiga. ”Vem fan tror han att han lurar?”, har jag tänkt om honom och andra insmickrande kändisar och skådespelare – även innan våldtäktsanklagelserna i #metoo.

Men i den här dokumentären är han plötsligt inte insmickrande – det går liksom inte när man anklagats för så vidriga brott. Han erkänner att han använt kändisskapet för att få sex. Mycket sex. Och han är – numera – medveten om att han i sin uppburna självgodhet inte fattat att dem han mötte kanske inte tänkt sig deras intima möten på det sätt han ville.

Ismail slätar inte över det som hänt, även om åklagare lagt ner förundersökningarna eftersom bevis saknas. Han är inte dömd för någonting. Juridiskt är han in oskyldig person.

Skälet till att hans liv ändå inte kunnat återgå till det normala, förklaras av att han är känd. Hade han varit okänd, hade priset inte blivit lika högt. Det gör, faktiskt, att han moraliskt har rätt att få ge sin version till allmänheten. Den juridiska processen är över, men han är fortsatt anklagad i offentligheten, då ska han rimligen också få försvara sig i offentligheten.

Flera blandar i mediedebatten ihop Ismail med Göran Lambertz famösa presskonferens i sin trädgård där denne tar heder och ära av kvinnan som anmält honom. Men det gör inte Ismail.

Moralen och normerna viktigare än juridiken

Det är här han vinner viss respekt hos mig. Han har nu förstått att kvinnorna som anmält honom kan ha sett på deras sexmöten på ett annat sätt än han, och därför blivit utsatta för något de efteråt ångrat.

Detta menar jag är trovärdigt, eftersom det varit enklare för honom att ljuga. Även om hans jämförelse med att råka armbåga någon i ansiktet av misstag, kontra att göra det medvetet, inte håller. Om man råkar armbåga någon när man reflexmässigt vrider på kroppen, hade man ingen plan på att göra det. När man har sex går man medvetet in i en situation där man måste veta att den/de andra är med på det. Man ”råkar” inte ha sex utan att ha tänkt tanken.

Här blir det uppenbart att Soran Ismail saknar intuitiv förmåga att följa normerna som hjälper till att ge oss som samhällsmedborgare en sund moral. Vänstern strävar ju efter normlöshet. Och Ismail har följt vänsterns moraliskt ohållbara – ja, dåraktiga – råd om att låtsas som att samhället genom normkritik kan bryta ner alla ”moraliska bojor”.

Utan normer kan människor förledas att tro på enbart sina egna preferenser. Narcissismen triumferar. I Ismails fall, genom grövre sex än partners önskat. Normkritik betyder ju ytterst att inga gränser ska accepteras, inga regler, inget som håller egot och känslorna tillbaka. Det är just detta som normer och moral sätter gränser för. Och som tjänat mänskliga civilisationer väl. Vi måste kunna tygla känslorna för att kunna låta förnuftet styra.

Jag menar att det inte är en tillfällighet att det framför allt är vänsterns män som åkt dit i #metoo. Det är män som låtit galna vänsteridéer styra deras egna handlingar. Då blir mötet med verkligheten brutalt.

För mig framstår Soran Ismail som en liten pojke som just upptäckt att om man gör något utan att tänka sig för, kan man råka illa ut. Det borde han naturligtvis ha fått lära sig som pojke, och inte som 30-årig kändis. Men det hade krävt ett mer konservativt samhälle där normer tas på allvar.

Det betyder inte att man måste följa gällande normer i varje ögonblick – men man är då medveten om när man bryter dem och därför måste vara särskilt noga med att man vet vad man gör. Och att de människor som är inblandade är med på det. Oavsett om man är kändis eller ej.

Diskutera normer – istället för att håna dem

Feministerna i pressen som kritiserar SVT-dokumentären har inte fattat att vi måste diskutera ansvar, moral och normer – inte tiga ihjäl det komplexa samspelet mellan människor i ett samhälle. Vi kan inte reducera umgänge till hård och kall juridik, som faktiskt bara på ett trubbigt vis kan avgöra skuld utifrån lagtexten.

Är det något feminister borde hylla så är det normernas återkomst. Och de borde kasta ut vänsterns postmodernistiska normkritik som det giftiga kvacksalveri det är.

Hur ska umgänget mellan människor se ut, var går gränserna? Är det inte så att även kändisar måste visa respekt för dem man vill ha intimt umgänge med? Jo, det är en fullkomlig självklarhet för oss som erkänner normerna som goda vägledare, snarare än riktar kritik mot deras existens.

*

Denna artikel publicerades först i The Conservative.

*
Dokumentären Perona non grata finns att se i SVTplay.