När jag jobbade på näringslivets tankesmedja Timbro vibrerade luften av energi och vilja att utmana, ifrågasätta och förespråka grundläggande förändring av den trötta socialdemokratiska enpartistat som Sverige var på 1980- och 90-talen. Nu framstår Timbro som en del av det trötta etablissemanget.
Min första kontakt med den då kontroversiella – enligt vänstern farligt omstörtande – tankesmedjan Timbro skedde i slutet av 1980-talet. Jag var ute efter kunskap om den alldeles förfärligt underskattade tänkaren Alexis de Tocqueville (1805-59). Timbro hade nyss gett ut en bok med ett urval av hans texter och med kommentarer av författaren och filosofen Lars Gustafsson och nationalekonomen Sven Rydenfelt.
Jag har boken kvar i min bokhylla, som framgår av bilden ovan, och värdesätter den som en av de böcker som haft störst påverkan på min idémässiga utveckling.
Orädd idédebatt med bredd
På den tiden kunde alltså en näringslivets tankesmedja, som borde vara enkelspårigt inriktad på ”nyliberalism”, ge ut en bok av en av de främsta uttolkarna av upplysningens idéer om demokrati, jämlikhet och frihet. Perspektivet hos Timbro präglades av bredd och oräddhet. Ingen samhällsfråga tystades ner, bara därför att man var orolig för hur motståndare, medier eller andra etablissemang skulle reagera.
När jag några år senare började jobba på Timbro som redaktör för kortrapporter och nyhetsbrevet, förstod jag att det var grundaren av Timbro som satte sin prägel: Sture Eskilsson. Det var han som på 70-talet, som SAF:s informationsdirektör, skrivit ett berömt ”hemligt pm” om att näringslivet måste engagera sig i samhällsdebatten på ett bredare plan, annars kommer löntagarfonderna att socialisera alla företag inom några årtionden.
Den dagspolitiska striden intresserade honom inte, och den skulle ju borgerliga partier sköta, utan han ville påverka de grundläggande trenderna och värderingarna i samhället. Därför såg han till att tankesmedjan Timbro bildades, i en tid då alla – också jag – utgick ifrån att politiken skulle kunna lösa alla samhällsproblem.
Timbro blev otroligt framgångsrikt, det svenska svaret på Margaret Thatcher och Ronald Reagan. Men på typiskt svenskt vis fanns ingen enskild galjonsfigur i ledningen för utmaningen av det grå, stela, storskaliga och mäktiga planekonomiska tänkandet. Istället skapade Timbro en miljö där orädd debatt för ”frihetlighet” florerade.
Så kontroversiellt att få vågade ställa upp
Jag minns att vi hade svårt att få kända föredragshållare att ställa upp. Att ha talat på Timbro kunde innebära slutet på karriären. Så extrem ansågs tankesmedjan vara. Ja, jag fick anklagelser mot mig om att ha bildat ”Timbrocentern” i syfte att infiltrera C med näringslivets högeridéer.
Det var också här som ekonomhistorikern Mauricio Rojas ledde ”Centrum för Välfärd efter välfärdsstaten”, där jag medverkade med pocketböcker om äldreomsorg och sjukvård. Men mest påverkan hade arbetet med den redan då misslyckade integrationspolitiken. Rojas utarbetade definitioner för något han kom att kalla ”utanförskapsområden” för att på vetenskaplig grund kunna utvärdera om utvecklingen gick åt rätt håll eller fel håll. Folkpartiet under Lars Leijonborg tog till sig idéerna och gjorde succéval 2002 med +8,7 procentenheter.
Plattitydernas seger över oräddheten
Därför är det sorgligt att se hur platt och meningslös diskussionen nu är på Timbro, iallafall enligt Oskar Hagbergs recension av nya antologin Efter Alliansen, idéer för en ny borgerlighet (Timbro, 2021).
De tio bidragen vågar inte röra woke-fenomenet där vänsterideologisering sker av storföretag som kryper för de allt mer militanta, nya rasmarxisterna.
Och självklart vågar man inte beröra Sverigedemokraterna.
Hagberg skriver: ”En seriös analys av SD:s roll i svensk politik lyser också med sin frånvaro. För de allra flesta framstår inkludering av SD som enda sättet att få bort Stefan Löfven. Det kan man förstås diskutera, men då borde man antingen ge begripliga argument för att den bedömningen är fel eller tydligt förklara varför de borgerliga bör stödja Löfven (eller SD, om man nu skulle våga sig på den tanken). Det blir ingetdera.”
Denna skrift, där namnkunniga personer som PJ Anders Linder och Tove Lifvendahl ingår, framstår som en produkt från… Miljöpartiet.
Hur kan näringslivet ha sjunkit så djupt i självförakt att man bedriver propaganda MOT frihet och upplysningens idéer!? Är man så mån om att få ingå i etablissemangskretsar att man offrar företagsamheten och framtida generationers välstånd för att framstå som ”god”?
Djärvheten, utmaningarna och nyfikenheten finns nu annorstädes
Ingenting tycks längre finnas av djärvhet, vilja att utmana mäktiga men försoffade intressen och framförallt nyfikenhet på hur vi bäst formar framtiden. Just det som var Alexis de Tocquevilles passion när han lämnade det aristokratiska Frankrike för att som reseskildring beskriva den nya världen, det demokratiskt frihetliga Förenta staterna på 1830-talet.
Idag finns den sprudlande svenska idédebatt och vilja att lösa det gamla samhällets problem på en helt annan plats än hos Timbro. Jag är jävig, så jag vill bara säga att mina nuvarande arbetsuppgifter innebär att jag får verka i en liknande banbrytande miljö som på 90-talets Timbro. Och Tocqueville hade nog också känt sig lika hemma här.