Det är tragikomiskt att läsa Fredrik Reinfeldts partisekreterare Kent Persson skylla det hårda tonläget i samhällsdebatten på folket. När partiledningar vägrar tala med andra folkvalda lägger det grunden till ett oförsonligt tonläge.
Om jag skulle behöva peka ut tre personer som mest ansvariga för det hatfyllda tonläget i svensk samhällsdebatt är svaret enkelt: statsminister Fredrik Reinfeldt (M), statsminister Stefan Löfven (S) och justitieminister Morgan Johansson (S).
Dessa tre tillhör landets absolut mäktigaste. Och de har aktivt och medvetet förgiftat samhällsklimatet i tio år.
Det gäller inte enbart det totalitära hatet alla tre uppvisar mot det genom folkligt stöd framväxande Sverigedemokraterna (som därmed utmanar deras egen maktställning), när det kommer till ovilja att följa demokratisk praxis om att framföra egna argument i respektfull debatt.
Efter valet 2010 upptäckte dåvarande finansminister Anders Borg (M) att det inte gick att tala om migrationens kostnader och belastning på samhället med chefen, statsminister Reinfeldt. I sin memoarbok ”Finansministern” berättar Borg hur finansdepartementet portades från Reinfeldts överläggningar med Miljöpartiet om migrationsuppgörelsen 2011.
Migrationen skulle få kosta hur mycket som helst. Reinfeldt struntade i budgetdisciplin i den frågan. Fri invandring skulle i praktiken gälla och kritiska fakta stämplades som rasism. Kritiken skulle tystas till varje pris. Även till priset av försvagade statsfinanser. När finansministern stod på sig om budgetpraxis, smällde statsministern (bildligt) dörren i ansiktet på finansdepartementet.
Denna oförsonlighet ärvdes av Löfven/Johansson.
Om högsta makten agerar arrogant, osakligt och i strid med demokratins fundamenta, det vill säga öppen, rak och saklig debatt, då sprider sig det klimatet som en löpeld genom hela samhället.
När Reinfeldts gamla partisekreterare Kent Persson nu klagar på att samtal inte sker ”på ett respektfullt sätt i ett sansat tonläge”, borde han först ringa sin gamla chef och tala om för honom att han borde be om ursäkt för sitt dåliga ledarskap som statsminister och partiledare.
Men i typisk Reinfeldtsk anda sparkar Kent Persson nedåt och beskyller svenska folket för att vara idioter – eller åtminstone ”populister” – som borde tiga och överlåta makten åt de så kloka etablissemangen som ställt till de problem som väljarkåren nu börjar känna av på riktigt.
Nej, Kent Persson, du har inga skäl att läxa upp någon annan än dig själv, din dåvarande chef och den efterföljande statsministern och hans drabant till justitieminister.
Så länge Kent Persson inte ber om ursäkt för att den partiledning han ingick i på egen hand förgiftade svensk samhällsdebatt saknar han all trovärdighet.