Under påskhelgen gör Stockholmstidningarna DN och SvD allt för att undergräva trovärdigheten i att Nyamko Sabuni och hennes parti kan samverka med Sverigedemokraterna. Detta med en falskt spelad välvilja för partiet.

Många i vänstermedierna är svårt provocerade av att L-partiet under Nyamko Sabuni nu givit klartecken till att söka samsyn med Sverigedemokraterna. Därmed förlorar den smutskastning mot SD som Socialdemokraterna och medierna gemensamt ägnar stor energi åt all trovärdighet.

Den som tycker det är fel att tala om vänsterliberala, etablissemangskramande massmedier i Sverige kan ju fundera på varför både Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet nu under påskhelgen gör allt för att undergräva L-partiets ställningstagande att söka samsyn med SD…

DN: sprickan milsvid

Dels har vi Ewa Stenberg på DN:s ledarsida som på påskafton skriver: ”Men skrapar man på ytan är sprickan mellan partierna milsvid” (betalvägg). L och SD kan säkert enas om energipolitiken. Liksom mot hedersvåld – men i grunden är det radikala skillnader mellan partiernas integrationspolitik, menar Stenberg. Hon har mycket svårt att se en liberal-nationalistisk kompromiss, om inte L ger avkall på sin positiva syn på invandring, öppenhet och mångfald.

DN kampanjar alltså hårt mot en samverkan med SD som är den enda möjligheten att byta ut S-ledda regeringen Löfven.

SvD: som att upphäva tyngdlagen

Likadant är det i Svensk Dagbladet denna påsk. På kultursidan tar Mustafa Can i så att han spricker om hur hemsk L-partiets nya kurs är. ”Att lyckas värna liberala kärnvärden i armkrok med ett parti som utnämnt liberalismen till sin huvudfiende vore en bedrift i klass med att upphäva tyngdlagen”, skriver Can (betalvägg).

Mustafa Can vinkar adjö till Liberalernas ”snällism”, heter det redan i ingressen. Han går sedan till angrepp mot att Nyamko Sabuni använder sin hudfärg för att legitimera Sverigedemokraterna. Han är farligt nära att utpeka henne som förrädare – hur kan hon låta bli att använda sin ras i raskampen mot de vita svenskarna.

SvD:s Can smutskastar också Lars Leijonborgs ”kravliberaler” och den valkampanj som 2002 gav Folkpartiet 13,4 procent av väljarna.

Det är lite lustigt – i all sin ologiska och irrationella förvirring – att de medieröster som säger säg vilja värna Liberalerna angriper partiets största framgångar…

Mediernas falska omtanke om Liberalerna

Självfallet värnar inte dessa medieröster ett dugg om L. De vilseleder och leker med partiet för att uppnå sina egna ambitioner: rädda en S-regering vars fortlevnad blir närmast omöjlig i det ögonblick Sverigedemokraterna släpps in i förhandlingarna om regeringsbildning.

Kort efter att Lars Leijonborg gjort stora väljarframgångar 2002 med ”kravliberalismen” lyckades medievänstern få partiet att överge sin egen framgång, något Leijonborg beklagar i sina memoarer. Nu vill etablissemangsmedierna göra likadant med Nyamko Sabuni – få L att inte ställa krav i välfärden, att inte vilja förändra migrations- och integrationspolitiken trots att den ger katastrofal utveckling för landet.

Det blir intressant att se om det liberala partiet står emot medieaktörerna som säger sig vilja L väl, men för vilka L bara är en bricka i maktspelet för att rädda vänstern kvar i regeringsställning.