Med slopad 4%-spärr och borttagna utjämningsmandat hade Kristersson (M) varit statsminister

Utan spärr och utan utjämningsmandat hade vi troligen haft M-ledd regering och ingen januariöverenskommelse med S, MP, C och L – för det hade krävt att V varit med för att få igenom budget.

ANALYS. Diskussionen om fyraprocentspärren och taktikröstning på partier nära spärren har återkommit med full kraft. Mer eller mindre fantasifulla förslag lyfts fram för att röster inte ska kastas bort, vilket blir följden för de kanske 250.000 väljare som röstat på ett parti som får 3,99 procent i riksdagsvalet. Ett förslag är att väljaren får rösta på parti ”i andra hand”.

Jag ogillar manipulationer och taktiksnack kring valet. Det ska vara rakt och tydligt. Och principen om att varje röst är lika mycket värd är oerhört viktig.

Spärr är odemokratiskt

I Ryssland och Turkiet har spärren höjts till 10 procent för att stänga ute oppositionspartier. Sverige kan inte protestera, eftersom Putin kan hänvisa till att också Sverige har likadan spärr. Varför ska den vara just fyra procent? Att ha artificiella spärrar skadar trovärdigheten och legitimiteten för det demokratiska systemet.

Därför borde spärren tas bort.

Det brukar heta att en spärr mot småpartier behövs för att uppnå regeringsdugliga majoriteter. Det är struntprat.

I förra grundlagsutredningens förarbeten finns en rapport av statsvetaren i Uppsala Lars Davidsson (SOU 2007:40) som analyserar olika lösningar för mandatfördelning. Under ett av grundlagsutredningens seminarier påpekade han att ett borttagande av 4-procentsspärren tillsammans med borttagande av utjämningsmandaten skulle ge fler småpartier representation i riksdagen, samtidigt som deras inflytande över regeringsbildningen inte skulle öka eftersom de skulle få färre mandat.

Utan utjämningsmandat förlorar småpartier sin vågmästarmakt

Skälet är att utjämningsmandaten i huvudsak går till de partier som ligger närmast 4-procentsspärren. Tar vi bort de 39 utjämningsmandat skulle riksdagen bestå av de idag 310 fasta mandaten. Ytterligare ett mandat borde slopas för att inte riskera två lika stora block, alltså en riksdag med 309 mandat.

Då skulle de partier som är mindre än 8 procent få betydligt färre mandat än idag. Men de skulle blir representerade i valkretsar där de har tillräckligt många röster för att delta i fördelningen av mandat.

Små partier får då tävla om mandaten på lika villkor. Risken att de skulle försvåra regeringsbildningen minimeras av att de får betydligt färre mandat än de partier som idag klarar spärren och tilldelas utjämningsmandat för att nå full proportionalitet.

Så hade riksdagen sett ut

Hur skulle denna dubbla förändring slå, att ta bort utjämningsmandaten och spärren?

I valet 2002 skulle Lars Törnman blivit riksdagsman då Kirunapartiet (Norrbottenspartiet) fick 9,1 procent i valkretsen. Partiet hade fått ett mandat. Det hade inte påverkat regeringsbildningen. Men partiets väljare hade haft representation i riksdagen. Är inte det demokrati?

I riksdagsvalet 2006 hade Sverigedemokraterna kommit in med tre fasta mandat. Men Allianspartierna hade ändå haft majoritet.

Och i valet 2010 hade faktiskt alliansen fått behålla majoriteten. Man hade inte behövt göra upp med MP. Sverigedemokraterna hade påbörjat sin andra mandatperiod i riksdagen, men utan att vara vågmästare. Alliansens fyra partier hade fått egen majoritet på 156 mot 154 mandat för S, SD, V och MP.

I valet 2014 hade Feministiskt initiativ kommit in med åtminstone 3 mandat. Det hade dock inte förändrat rådande majoritetsförhållanden. Om de borgerliga samarbetat med SD hade de kunnat bilda regering. De rödgröna skulle förlorat ett utjämningsmandat mer än de borgerliga, men fortsatt vara ett tiotal mandat större.

Troligen M-ledd regering 2018

Valet 2018 är mer intressant eftersom Januaripartierna inte varit större än M, SD och KD, utan i budgetbeslut från början varit helt beroende av V. Januaripartierna hade fått 143 mandat medan 144 mandat tillfallit M, SD och KD.

Detta eftersom småpartierna hade haft mindre makt. MP och L hade förlorat 11 mandat vardera, KD förlorat 8 mandat och V förlorat 5 mandat om utjämningsmandaten tagits bort. (Källa: Liu.se)

Redan efter valet 2018 hade C och L tvingats budgetförhandla med V – eller släppt fram en M-ledd minoritetsregering. Med tanke på hur hårda formuleringarna mot V var i januariöverenskommelsen, är det inte otroligt att C och L släppt fram en M-regering med stöd av SD istället för att ha gjort upp med S, V och MP.

Fortsatt tröskel för nya småpartier

Men skulle nya partier som Medborgerlig samling kommit in 2018, utan spärr? Svaret är nej. Det hade krävts att MED fördubblade sina röster och att alla röster avlagts i en enda valkrets, och inte varit spridda på de 29 riksdagsvalkretsarna, för att man skulle haft en chans.

Utan spärr är tröskeln inte lika hög som nu, men den är ändå betydande. Istället för 250.000 röster hade det krävts omkring 150.000 röster – om väljare funnits mer koncentrerade i några av valkretsarna.

Andrahandsval undergräver tyngden i valet

Men är då inte ”två röster” intressant? Nej. Det leder bara till att taktiksnack går före val av partiernas sakpolitik. Och de ”två” rösterna skulle ju bara gälla för partier runt och under spärren – för alla större partier är ju den andra rösten meningslös, de partierna kommer ju in. Det skulle locka fler att rösta på småpartier. Varför skapa ett valsystem som gynnar småpartier?

Nej, en person en röst. Och att den rösten behandlas lika, oavsett partiets storlek. Det är det enda moraliskt hållbara valsystemet.

Jag har förr förespråkat att Sverige ska återgå till enmansvalkretsar, det vill säga att det parti som blir störst i en valkrets tar mandatet. Så som det är i England och USA. Men den lokala förankringen har även där försvunnit. Det är den större politiska debatten på riksplan som är – och ska vara – vägledande.

Då är proportionella val – men utan finter som spärrar och utjämningsmandat – det som ger det rakaste och mest ”sanna” utfallet av väjarnas vilja.