Många generationer av svenska universitetsstudenter har fått sin bild av politikens idéhistoria via en viss bok, nu utkommen i sin 15:e upplaga. Problemet är bara att den levererar marxistisk indoktrinering, skriver idéhistorikern Lars F Eklund i denna recension.
Den gamle professorn i idé- och lärdomshistoria Sven Erik Liedman, 81, har utkommit med den sjuttioelfte utgåvan av hans översiktsverk över den politiska idéhistorien, med titeln Från Platon till…. Den nya heter Från Platon till demokratins kris (Bonniers, 2020). Det är ingen överdrift att påstå att generationer av svenska studenter fått sin huvudsakliga bild av den politiska idéhistorien från denna bok. Och det är, som vi skall se, inte bra.
Det är lätt att förstå bokens popularitet. Den är som text betraktad välskriven och trevlig att läsa. Är man, som många av de som satt och sätter ihop kurser på våra universitet, sympatiskt inställd till marxismen så är ju det perspektivet ingen nackdel. Och handen på hjärtat: Det fanns länge inte så mycket annat att välja på, om man ville ha en bok på svenska i ämnet.
Komik i föråldrat förord
Ibland visar Liedman lite medveten humor och självironi, som när han väljer att fortsätta trycka tidigare upplagors förord, med komisk effekt. Ett exempel ur förordet till nionde upplagan: ”När detta skrives har Ronald Reagan bara några månader kvar som USA:s president, och om två eller tre år kommer många att ha glömt hans namn. Dagens nya stjärna på de politiska ideologiernas föränderliga himmel är Michail Gorbatjov, det sovjetiska kommunistpartiets ledare och nu också Sovjetunionens president”.
Reagan bortglömd om några år… Gorbatjov stjärna… Hmmm… Sådant bidrar till att läsupplevelsen blir trevlig.
Men effekten av boken överlag är att tusentals studenter, oberoende av deras egna övertygelser, fått med sig vad som i praktiken är en marxistisk indoktrinering från sin utbildning. Detta blir extra knepigt när de fått med sig en i grunden marxistisk beskrivning av vad som är viktigt och oviktigt även i de icke-marxistiska politiska åskådningarna. Och när de inte fått med sig vissa viktiga saker alls, som vi skall se.
Ibland blir det fel
Först dock skall bara påpekas att boken är fylld av flera missvisande eller rent felaktiga beskrivningar av olika aspekter av den politiska historien och idéhistorien. Dessa fel är i själva verket så många att en redovisning skulle bli en bok i sig. Jag slutade räkna vid 14. Här skall bara ett par nämnas:
I boken skriver Liedman om den medeltida, katolska, traditionens ”kung av Guds nåde” – Dei gratia rex – och 1600-talets huvudsakligen anglikanska doktrin om ”The Divine Right of Kings” som om de vore samma sak. I verkligheten är dessa doktriner i sak varandras raka motsatser.
Den medeltida teorin handlar i korthet om, att ehuru all makt ytterst kommer från Gud och kungen i den meningen är ansvarig inför honom, så har kungen inte en personlig rätt till ämbetet – det är en gratia. Han måste därtill ha folkets samtycke i någon form.
The Divine Right of Kings däremot innebär att kungen är personligen utkorad av Gud, ett synsätt med dramatiskt annorlunda effekter vad avser legitimiteten i motstånd mot kungligt maktmissbruk. Detta är ett ämne det finns anledning att återkomma till nån gång, då det haft stor betydelse för senare idéutveckling.
Här ska bara påpekas att Liedmans beskrivning är direkt felaktig. Möjligen beroende på att terminologin är nästan identisk i båda doktrinerna. Men olika monarkiska doktriner ligger kanske inte i marxismens fokus. Vilket understryks att de teorier som de olika monarkiska uppfattningarna bygger på egentligen inte redovisas alls i boken!
Kejsare och påvar
Liedman skriver också att under medeltiden var påvarna och de romerska kejsarna huvudmotståndare. Här är det Liedmans marxistiska konfliktperspektiv som leder fel. Visst var det så att den så kallade investiturstriden liksom andra konflikter om den exakta gränsdragningen mellan andlig och världslig auktoritet spelade stor roll under medeltiden. Och framgent.
Men det skall inte skymma att under hela perioden var relationen mellan påve och kejsare främst en av samarbete – religiöst, kulturellt, rättsligt och utrikespolitiskt – på basis av det som kallas ”påven Gelasius doktrin” om de två svärden. Vi skall inte glömma att det var påvarna som, med några undantag, krönte kejsarna. Och kejsarna, med några undantag, beskyddade kyrkan.
Här är Liedman inte direkt felaktig utan snarare gravt missvisande genom det för marxismen typiska fokuserandet på konflikter och försök att identifiera en ”huvudkonflikt”, vilket osynliggör den normala vardagen av samarbete.
Det stora problemet med Liedmans bok är dock inte de enskilda felaktigheterna, även om de är många. Det stora problemet – eller de stora problemen – följer istället av bokens inre struktur.
Idéhistoria utan just historia
Liedman tillbakavisar i inledningen kategoriskt det idéhistoriska perspektiv som innebär att man utgår ifrån betydelsefulla politiska förhållanden och institutioner idag och, rörande sig bakåt i tid, söker kartlägga deras ”stamtavla”. Varifrån kom idén om representativt styre? Varifrån kommer idén om mänskliga rättigheter? Varifrån kommer idén om rättsstaten?
Det är inte konstigt att man som marxist undviker den metoden, och det av två skäl. För det första tenderar den att direkt avslöja den vulgärmarxistiska tanken om att idéer föds ur produktionsförhållandena så som direkt felaktig. Dessutom visar detta perspektiv med obarmhärtig klarhet att till de politiska normer och institutioner som bär dagens demokratiska och rättsstatliga nationalstater, har marxismen inte bidragit ett smack.
Det finns inga bärande marxistiska skäl för vare sig den enskildes frihet, demokrati, rättsstat, mänskliga rättigheter och så vidare. Detta utesluter naturligtvis inte att marxister från tid till annan i sin praxis lutar sig mot dessa storheter på grund av den funktion de kan ha som instrument i en samhällellig konflikt. Men i grunden är marxismen parasitisk i förhållande till dem.
Effekten av att avvisa ”stamtavlesökandet” är att just idéernas utveckling eller förändring inte blir klarlagd, belyst eller ens problematiserad. Själva historien, så att säga, försvinner ur idéhistorien. Kvar blir bara de abstrakta idéerna renodlade till en sorts ”idealtyper”.
Idéer svävande i rymden
Det sistnämna blir till sist det som Liedman landar i. I sin inledning säger han uttryckligen att han inte bryr sig om vilkas idéer som haft störst betydelse och inflytande, utan om hur komplex, allmängiltig och artikulerad den aktuella idémängden verkar i hans ögon.
Notera att genom att frikoppla idéerna från historien och verkligheten så kommer han att med allmängiltig i praktiken bara att mena mer abstrakt. Vilket kanske egentligen innebär att de inte har någon giltighet alls, i den faktiska verkligheten?
Liedman fokuserar på vad som i hans ögon är den politiska idéhistoriens ”centrum” och detta centrum finner han i ett antal texter. Det är inte orimligt. Men sedan väljer han ut de enligt honom relevanta texterna, utifrån vad som sagts ovan, på basis av att de har ett komplext, bestämt och mångsidigt idésystem.
Innebörden i detta är att ju mer slutet, invecklat, detaljerat och allom förklarande – eller bortförklarande – ett idésystem är, desto viktigare är det idéhistoriskt! Oberoende av dess inverkan på människors faktiska liv genom historien.
Detta är naturligtvis ett lockande perspektiv för en marxist, då det ger en anledning att fördjupa sig i Marx och Engels föreställningar utan att behöva förhålla sig på allvar till vilka effekter de medfört då de omsatts i praktisk politik.
Observera att jag här inte alls påstår att Liedman inte uppmärksammar de kommunistiska regimernas blodtörst. Min poäng är att han inte klart vågar eller vill se sambandet mellan denna praxis och marxismen som teori, på det sätt han gör när det gäller sambandet mellan nazismens och fascismens idéer och deras brott.
Marxismen i centrum
Liedman anser att marxismen är ”den intellektuellt mest krävande” av de stora politiska teorierna. Genom denna enkla mening lockar han alla studenter som vill framstå som intellektuella – och de är många – att ägna marxismen ett intresse den egentligen inte alls förtjänar.
Men detta ställande av marxismen i centrum, får en annan följd också: Alla andra åskådningar får uppmärksamhet i stort sett bara i den mån de bidrar till marxismens centrumposition i Liedmans version av idéhistorien. Och i den mån de uppfyller Liedmans idé om en bestämd, komplex tankemängd.
Därför gör han Friedrich Hegel till den konservative tänkare han ägnar mest uppmärksamhet, trots att denne idag torde ha ringa inflytande bland konservativa och tidigare främst torde haft det i Tyskland och övriga nordvästeuropa.
Anledningen till att Hegel får denna särställning beror naturligtvis egentligen på hans betydelse för Karl Marx teoriutveckling. Inte för hans betydelse för konservatismen. Eller för samhället.
Anglosaxisk konservatism däremot lämnar han nästan obehandlad. Edmund Burke nämns på tre ställen, sammanlagt 20 rader i boken. Andra brittiska och amerikanska konservativa, som Dr Samuel Johnson, Benjamin Disraeli och Russel Kirk, nämns inte alls! Detta kan ställas mot 19 sidor om Hegel!
Det som är viktigt för marxismen blir det viktiga i idéhistorien
En annan följd av att Liedman placerar marxismen i centrum är att hans framställning i mycket fokuserar på sådant som är viktigt för marxismen även i hans skildring av andra tänkare som kanske fokuserade på annat.
Frågor om klass, ekonomiska förhållanden och synen på staten får mycket uppmärksamhet, medan till exempel mänskliga rättigheter, rättsstaten och rättsskipningen hamnar i stort sett helt vid sidan av.
På samma sätt hamnar strävan efter fred, som varit en bärande aspekt av politiskt tänkande åtminstone sedan romerska imperiet och än mer sedan kristendomen, helt i skymundan i det marxistiska konfliktperspektivet.
En tredje aspekt som försvinner i det marxistiska perspektivet, på grund av fixeringen vid klasser, är frågorna om social mobilitet och meritokrati. För att rätt förstå till exempel de medeltida politiska teorierna om samhället som en organisk hierarki av olika gemenskaper med olika ändamål måste man förstå att hierarkin är funktionell. Den hänvisar ingalunda någon specifik person a priori till den ena eller andra funktionen. Tvärtom var både kyrkan, de kungliga kanslierna, riddarväsendet, universiteten samt skrån och gillen utpräglat meritokratiska.
De styrandes kompetens
En fjärde aspekt av stor betydelse för politisk teori som försvinner i marxismens perspektiv är frågan om de styrandes kompetens. Med det senromerska och medeltida fokuset på ändamål och funktion kommer frågan om de styrandes förmåga direkt på tapeten. Vilka intellektuella och moraliska karaktärsdrag krävdes av en furste? Vad krävs för att ha dygden prudentia regnativa, det vi idag kallar regeringsduglighet?
Dessa fråga gav upphov till en tradition av politisk- teoretiska texter, de så kallade furstespeglarna, som levde och utvecklades under århundraden.
Personer som Sedulius Scotus, Alcuin, John av Salisbury, Gerald av Wales , Aegidius Romanus, Christine de Pizan, Sir John Fortescue och Erasmus av Rotterdam skapade texter som spreds och lästes i hela Europa – i Sverige har vi Konungastyrelsen från 1300-talet – då de gav vägledning åt furstar och hjälpte undersåtarna att utvärdera dem.
Och som Aegidius påpekade: De är till nytta för alla att läsa, för innan man kan styra andra måste man kunna styra sig själv. Denna osynliggjorda tradition skulle verkligen behöva en renässans i vår demokratiska tid då alla, potentiellt åtminstone, är makthavare.
Detta håller Du förstås inte med om, ifall Du tycker att vi idag har ett gigantisk överskott på makthavare präglade av hederlighet, moralisk integritet och regeringsduglighet. För marxister är det ointressant och Liedman behandlar inte traditionen alls.
Det ironiska är att Liedman noterar, att vad avser politiska åskådningar är det som inte nämns ofta lika viktigt eller viktigare än det som nämns. Men han tillämpar inte den insikten på sitt eget tillvägagångssätt.
Jakten på den egna svansen – marxistiska uppfattningar om vad som är problem i marxismen
När Liedman skall identifiera problem med marxismen så pekar han ut tre: Huruvida objektiv kunskap verkligen kan finnas, om teorier är blott resultat av produktionsförhållandena. Huruvida revolutionär kamp verkligen behövs om historien ändå går i den riktningen. Och om marxismen inte har en egen utopi trots att den framställt sig som ”vetenskaplig”.
Hans advokatyr för försök till svar spelar ingen roll i detta sammanhang. Nej, det viktiga är den, skall vi säga inommarxistiska, bilden av vad som är problem. Ett sätt att låtsas att den finns en spännande diskussion inom marxismen – något för kvasiintellektuella att babbla om på institutionens fikarast – men en diskussion som i verkligheten är helt oförmögen att ta in kritik som utgår från en position utanför marxismen.
För om en person utanför marxismen skulle ta upp problem med marxismen så skulle det nog snarare handla om reduktionistisk verklighetsuppfattning till följd av materialismen, marxismens tendens att i praxis resultera i folkmord, fångläger, upphävd religions-och forskningsfrihet och detaljerad övervakning av människorna, samt marxismens misstag i dess egen kärna, det vill säga i dess beskrivning av produktionsfaktorerna.
Jag tänker här till exempel på marxismens idé att en produkts bytesvärde (ekonomiska värde) beror på hur mycket arbete som lagts ned på att producera den. Det vill säga man bortser helt från frågan om tillgång och efterfrågan vid prissättning! Om sådant har Liedman inget att säga.
De försvunna religiösa, politiska och rättsliga traditionerna
För marxisterna ligger fokus på produktionsförhållandena och de ekonomiska systemen. En historiematerialistisk historieskrivning fokuserar på de olika ekonomiska perioder man tycker sig se – de antika slavsamhällena, feodalismen, merkantilismen, kapitalismen etc – och de konflikter man menar orsakar övergångar från det ena systemet till det andra.
Liedmans bok speglar denna struktur. Han söker gärna personer vars mer eller mindre idiosynkratiska tankevärld får representera och symbolisera de ekonomiska perioderna och deras konflikter, oberoende av deras faktiska påverkan på det historiska förloppet..
Problemet med detta perspektiv är att det osynliggör idétraditioner som byggs på kontinuerligt och stegvis, sekel efter sekel, utan att vara styrt av det ekonomiska systemet under en viss period, och som bärs av mängder av personer och miljöer snarare än av enskilda genier – eller galningar.
Traditioner som verkligen påverkat västerlandets politik och historia. Här skall nämnas fyra sådana traditioner som spelat enorm roll i västerlandets politiska idéhistoria:
Kristendomen
Att kristendomen, inklusive det den plockat upp och integrerat från Grekland och Rom, är en helt avgörande faktor för politisk teori i Västerlandet, som präglats därav i två millenia, oberoende av ekonomiskt system, är en fundamental insikt.
Detta framstår inte minst tydligt vid en jämförelse med andra kulturkretsar.
Denna påverkan har tagit sig olika former och haft olika accenter i olika tidevarv, men vissa grundläggande drag har hela tiden haft avgörande betydelse, såsom insikten
att staten är inte Gud, att staten är till för människan – inte tvärtom,
att den mänskliga personen – såsom skapad till Guds avbild – har en särskild värdighet,
att alla människor har ett grundläggande lika människovärde – här är icke jude eller grek, kvinna eller man, fri eller träl, samt
att människans benägenhet att synda gör att all maktutövning måste kunna kontrolleras och korrigeras.
Hur Västerlandets politik så helt marinerats i kristet tankegods att vi knappt märker det längre har tidigare uppmärksammats av till exempel Christopher Dawson och Hilare Belloc och under senare år av till exempel Rodney Stark, Thomas Woods, Larry Siedentop och Tom Holland.
Den aristotelisk-thomistiska filosofiska traditionen
Thomas av Aquinos integration av det aristoteliska och klassiska romerska arvet med den kristna traditionen har under olika konjunkturer påverkat västerländsk politisk teoribildning under århundraden.
Särskilt kan man peka på thomismen under motreformationens tidevarv med gestalter som Francisco de Victoria, Francisco Suarez, Juan de Mariana, Bartolomeo de las Casas, Paulus III och kardinal Roberto Bellarmino.
Flera av dem hörde till den så kallade Salamancaskolan, kopplad till universitetet i Salamanca, och de har haft betydelse för utvecklandet av internationell rätt och mänskliga rättigheter, den begränsade statsmakten samt fundamentala begrepp inom ekonomisk teori vad avser till exempel penningvärde, kontrakt samt tillgång och efterfrågans betydelse för varors prissättning.
Synd att inte Marx läste dem!
Deras betydelse blev – är – enorm, av två skäl: Genom det spanska väldets utbredning påverkade de samhällena från Santiago i Chile till Manila i Filippinerna ända fram till de bolivarianska revolutionerna. Dessutom lästes de av protestantiska anglosaxiska tänkare som tog till sig deras kritik av den obegränsade kungamakten och de ekar därför till exempel i flera av de amerikanska grundlagsfädernas texter.
Om detta står inte ett ord i Liedmans bok.
En annan viktig period i den aristotelisk-thomistiska traditionen är den så kallade nythomismen under det sena 1800-talet samt 1900-talet. Genom encyklikor av påven Leo XIII och Pius XI om den tidens politiska och ekonomiska problem, grunden för den katolska socialläran, blev thomismen en inspirationskälla för kristligt – sociala politiska rörelser i Europa och Latinamerika som blev ett viktigt alternativ till både marxism och liberalism.
Genom Pius XII och filosofer som Jacques Maritain och Etienne Gilson tog denna tradition efter andra världskriget konkret gestalt i de kristdemokratiska partierna.
Om detta skriver Liedman – med undantag för ett kort avsnitt om kristdemokratin i Tyskland – ingenting. Liedmans ointresse för långa idétraditioner spelar en självklar roll här. Men man kan inte låta bli att fundera på om denna tankemängds betydelse för kampen mot kommunismen – från Pius XI:s encyklika Divini redemptoris till Johannes Paulus II:s encyklikor Laborem exercens och Centesimus annus – spökar lite i sammanhanget.
Den romerska rätten
Den romerska rätten har i alla sekler påverkat den europeiska politiska teoribildningen. Ibland mer, ibland mindre. Det är lätt att missa detta om man missar en grundläggande realitet: Rättsskipningen är själva kärnan i statens verksamhet, och i de flesta perioder innebär det att politisk teori ofta tar formen av jurisprudens.
Frågor om folkstyre, självständighet, suveränitet och så vidare har i stor utsträckning utvecklats av medeltida jurister såsom Bartolus av Sassoferrato och Baldus de Ubaldis som verkade genom att uttolka och kommentera den romersk rätten.
Genom kejsar Justinianus återerövring av delar av det romerska riket i väst på 500-talet kunde hans stora sammanställning av romersk rätt, vad som senare kommit att kallas Corpus Iuris Civilis, åter få en plats i västs samhällsliv och kom gradvis, i kombination med kyrkans kanoniska rätt, att lägga grunden för det vi idag kallar rättsstaten.
I vår tid är det vanligt att spela upp skillnaderna mellan västerländska rättssystem, till exempel mellan den kontinentala civilrättstraditionen och den anglosaxiska världens Common Law. Det skall inte få dölja, att den romerska rättens grundläggande principer är så fundamentala i alla våra rättssystem att de skulle falla ihop som korthus utan dem.
Liedman nämner kejsar Justinianus och den romerska rätten, men behandlar naturligtvis inte dess påverkan på västerlandets politiska teori över tid.
Monarkin som statsform
Historikern Francis Oakley har sagt, att ”om man ser hur vanlig monarkin –i olika varianter – varit över seklerna och i alla delar av världen, så frestas man att säga att monarki är mänsklighetens naturliga politiska styrelseform”.
Därmed må vara hur som helst. Men ser man till Europas historia så är det uppenbart att monarki i en eller annan form varit den vanligaste statsformen i Väst, sekel efter sekel. Men inte i Liedmans bok. Monarkins politiska tänkare och tankemängder är nästan helt osynliga.
Vi har tidigare berört de så kallade furstespeglarna. Men det är mer än så. Det gäller vad den romerska rätten hade att säga om kejsarmakten. Det rör också den traditionella katolska synen på den begränsade monarkin av Guds nåde, formulerad teoretiskt av t ex John av Salisbury, Thomas av Aquino, Aegidius Romanus, Sir John Fortescue, Dante Alighieri, Nicolaus Cusanus och Roberto Bellarmino.
Och det rör de protestantiska, ortodoxa och (fåtaliga) katolska förespråkarna för en mer oinskränkt kungamakt, såsom Jakob I, William Barclay, Sir Robert Filmer, Jaqcues –Beningne Bossuet och Konstantin Pobedonostsjev.
Allt såsom traditioner och skolor helt osynligt hos Liedman, även om något namn nämns. Däremot ägnas den store tänkaren Xi Jinping fem sidor text….
En idéhistoria som står ostadigt på ett ben – och ramlar
Det borde när vi är så här långt komna stå klart att Sven Erik Liedmans bok ger en så skev bild av västerlandets politiska historia att den inte borde användas i något undervisningssammanhang alls. Annat än, möjligen, i kurser om marxistisk desinformation.
Vi får hjälpas åt att se till att det blir så. Att läsa den är som att läsa en skildring av ett schackparti som bara redovisar Svarts drag – aldrig Vits. Att den politiska verklighetens schackbräde rymmer många fler färger än två gör verkligen inte saken bättre.
I grunden är det naturligtvis inte de enskilda konstigheterna, utan den marxistiska utgångspunkten som är problemet. Den politiska idéhistorien styrs inte ytterst av de materiella produktionsfaktorerna.
Som Christopher Dawson påpekat så kan ett samhälles organisation förändras av två grundläggande skäl; ett skifte av religion eller annan livsåskådning, eller ett skifte i ekonomiska förhållanden.
Till exempel att ett folk med asagudar blir kristna, eller att ett jägarfolk blir bofasta jordbrukare. Men, som Dawson understryker, medan ett byte av religion i sig kan leda till förändrade sociala förhållanden – såsom kristendomen, under steg framåt och steg bakåt, till sist drev undan slaveriet från västerlandets samhällsmodeller – så sker det aldrig att en förändring av de materiella produktionsförhållandena i sig leder till ett byte av religion eller samhällsdanande livsåskådning.
Detta beror, om vi skall anpassa oss till marxistiskt språkbruk för att visa att marxismen har fel, på att de grundläggande produktionsfaktorerna är inte materiella, som marxisterna menar.
Den i alla avseenden grundläggande ”produktionsfaktorn” är nämligen människans intelligens och det arbete hon i kraft av den utför. Utan den kan vi till exempel inte ens identifiera vilka materiella faktorer som är relevanta för produktionen och produktionsförhållandena!
Och intelligensen – Logos primära avspegling i människan – hör tillsammans med vår fria vilja det immateriella själslivet till. Det är det och dess dygder som gör allt mänskligt handlande genuint mänskligt. Inte minst i politiken. In principio erat Verbum.
Oavsiktlig ironi
Vi inledde med vad som förmodades vara en avsiktlig ironi från Liedmans sida. Vi avslutar med en oavsiktlig.
På ett ställe skriver Liedman om medeltiden att ”världsliga förhållanden genomsyrades av religiösa föreställningar i en utsträckning som vi idag har svårt att föreställa oss”.
Men är det verkligen svårt att föreställa sig det i en värld där islamism och jihadism gisslar åtskilliga länder, där hinduisk nationalism präglar en hel subkontinent, där strävan efter en homogen buddhistisk stat präglar Myanmars politik och vari västvärldens demokratier nästan slits itu av ett kulturkrig mellan vänsterliberala kulturradikaler å ena sidan och en företrädesvis kristen värdekonservatism å den andra ?
Det är så oerhört talande, och komiskt, att Liedman inte alls ser vad som däremot egentligen är svårt att föreställa sig: Att någon år 2021 fortfarande är marxist.