I riksdagen har ett respektfullt utbyte av åsikter vuxit fram mellan M, KD och SD. Men i Stockholm låter moderater och kristdemokrater som miljöpartister när det kommer till Sverigedemokraterna.
Hur kommer det sig att Moderaterna både i Stockholms stadshus och i Landstingshuset fortsatt tar så kategoriskt avstånd från Sverigedemokraterna?
Det korta svaret är att här regerar fortfarande Reinfeldts moderater.
Moderaterna kramar här fortfarande Miljöpartiet.
Till stockholmarnas stora fasa. Miljöpartiet saboterar trafikens framkomlighet, förstör parkeringsplatser och vill få bort människor från staden. En aktuell rubrik i lokalpressen är: ”MP vill förbjuda bensin och diesel på mackar i Stockholm”.
”Miljöpartiet i Stockholm vill göra det jobbigare att köra bensin- eller dieselbil genom att tvinga förare att köra några kilometer till Solna, Sundbyberg, Järfälla, Nacka, Ekerö eller någon annan av grannkommunerna. Tanken är att det ska få fler att välja elbil”, skriver motorkrönikören Magnus Fröderberg.
Miljöpartiet vill naturligtvis också lägga ner Bromma flygplats, så det blir svårare för folk runt om i landet att komma till huvudstaden.
Och allt detta sabotage har fullt stöd av lokala borgerliga. Ja, en del menar att det är i verkligheten Miljöpartiet som styr Stockholm, medan M, KD, C och L håller sig i bakgrunden.
Tio år efter i relationen till SD
I både stadshusets kommunfullmäktige och i regionfullmäktige är de borgerliga företrädarna minst tio år efter riksdagen i synen på samarbete med Sverigedemokraterna.
I veckan gick M-ledaren i regionstyrelsen, Irene Svenonius, ut i DN och avvisade samarbete med SD.
– Vi driver en politik som handlar om att vi tror på öppenhet och inkludering. Vi står upp för det, och med vår fempartikoalition så kan vi stå för det som alltid har varit Stockholms kärnvärden – öppenhet och frihet för människor, säger Irene Svenonius (M).
”Inkludering” genom att avvisa samarbete…?
– Jag har väldigt svårt att se att vi i Region Stockholm skulle hamna i en koalition där vi skulle ha någon form av samarbete med Sverigedemokraterna. Vi har inte samma värdegrund, säger Desirée Pethrus, KD:s gruppledare i Stockholmsregionen.
”Värdegrund”, detta grumliga och antiintellektuella vänsterord som kan betyda vad som helst.
Borgarna låter sig styras av MP
Sverigedemokraternas gruppledare Gabriel Kroon kommenterar i DN Svenonius och Pethreus avståndstagande:
”Det är inte förvånande besked. Vi kan se att Moderaterna i Stockholm, både kring samarbete och sakpolitik, sätter Miljöpartiet före sina egna väljare. Det är beklagligt för stockholmarna att M lokalt frångår den konservativa linje som Kristersson försöker ge sken av nationellt.”
Hur länge kan Stockholm avvika från nationella trenden?
En sak är klar. De borgerliga styrena i Stockholms stad och i regionen går på tvärs emot utvecklingen på riksplanet.
I Stockholm regerar Reinfeldts moderater. Miljöpartiet har alltid sista ordet. De kan ju alltid byta sida och göra upp med de röda partierna. Därför säljer Moderaterna och kristdemokraterna sina själar för att få sitta vid maktens grytor (och politikerarvoden). Något inflytande har de knappast.
En tredje aspekt – den kanske viktigaste – är att i Stockholm anses det viktigt att vara ”fin”. Att tillhöra etablissemanget. Att bli bjuden till ”rätt” tillställningar. Social status betyder mycket i Stockholm och ingenstans mer än bland politiker.
Och för de ”fina” är den profil av landsort och verklighetens folk som bär upp Sverigedemokraterna något som öppet föraktas. Stockholms borgerliga håller för näsan.
Dags att ta Stockholmspolitikerna i örat
Partiledningarna i Moderaterna och Kristdemokraterna bör nog ta sina partikamrater i huvudstaden i örat. Det går inte att ha lokalpolitiker som agerar stick i stäv med partiledningen. Särskilt inte som en ny konservativ regering kommer att attackeras med full kraft i medierna efter en valseger.
Man har nu detta kalenderåret på sig att sätta Miljöpartiet på plats och börja föra borgerlig politik. Om det skulle innebära att MP byter till röda sidan, så de må vara hänt. Maktpositioner på kort sikt får aldrig gå före det långsiktiga sakpolitiska innehållet.