Det som från vänsterhåll föraktfullt kallas ”populism” – det som inte utgör är en del av etablissemangen och därmed inte följer deras stinna och självgoda logik – kan lika gärna kallas för en lite stökig, men i tiden liggande nybyggaranda som utmanar vänsterns besuttna makt.
Socialdemokraternas chefsutredare Marika Lindgren Åsbrink har en lång tråd på Twitter om det nya tidningsprojektet Bulletin. Deras schism ”är lik en allmän konflikt inom högern idag”.
Hon utmålar det som å ena sidan, de som står för traditionella och etablerade regler och praxis, och å den andra, de som utmanar ordningen.
Som S-tjänsteman kommer hon naturligtvis snabbt in på Sverigedemokraterna. I Hörby kommun har S-styrda fackföreningar protesterat mot den SD-ledda kommunens beslut. Då tog, skriver Åsbrink, ”SD-styret det som nån sorts angrepp på folkstyret”. Hon menar att SD förvägrar S-styrda fack ”rätt att protestera mot beslut de folkvalda fattar”.
Att utmana rådande praxis och gamla makthavare är ”farlig högerpopulism”, menar Åsbrink. Bättre då att låta dem som haft makten – vänstern – att fortsätta dominera media, politik, universitet, myndigheter.
Nybyggaranda må vara stökig…
Nej, det som i grunden orsakar stökigheten är att det handlar om nybyggaranda. Det är människor och rörelser som vill utmana den besuttna makten – som idag är rakt igenom vänster eller rädd för att utmana vänstern.
De nya aktörerna kännetecknas av att vara orädda och villiga att utmana de besuttna makthavarna. Och när det skapas nytt, blir det stökigare än om man haft makten i hundra år och bara gör som man alltid gjort.
Nybyggaranda förknippas nog för många med Vilhelm Mobergs beskrivningar av Kristina och Karl-Oskar. De slog sig ner i ett helt nytt land, Amerika. Men nybyggaranda kan också ske genom att man stannar och utmanar den besuttna makten som inte gör sitt bästa för folkflertalet.
Ja, för hundra år sedan var det Socialdemokratin som var nybyggarna. Man utmanade dåtidens besuttna kungamakt. Det var än mer rörigt då! Många fler regler och rutiner utmanades! Och Socialdemokratin sprack ju 1917 i ett reformistiskt och ett revolutionärt parti. Ett tag hade Socialdemokratin en statsminister, utsedd av riksdagsgruppen, som inte valdes till partiledare av partikongressen.
… men har energi till nödvändiga förändringar
Under nybyggaranda saknas erfarenhet, i det har Marika Lindgren Åsbrink alldeles rätt. För hundra år sedan saknade arbetarrörelsen all den erfarenhet som krävs för att leda landet Sverige. Ändå strävade man efter att komma i regeringsställning. Eftersom man hade idéer som låg i tiden. De som hade makten var hopplöst passé.
Samma sak nu. Nya partier och medieprojekt växer fram eftersom den besuttna makten har tappat greppet om tidens krav och väljarkårens förväntningar.
Visst, det kan vara lite stökigt. Och som gammal administratör vet jag själv hur viktigt det är med regler. Men branscher och perspektiv kan stelna i sina former och vara skadliga. Då måste saker ändras.
Och den praxis som idémässigt, filosofiskt och moraliskt gäller sedan radikala 1968-vänsterns genombrott är skadlig. Den måste rullas tillbaka i flera väsentliga avseenden. Mer folkhemskonservativa drag måste återupprättas. Det som gjorde Sverige till ett rikt välfärdsland: arbetsmoralen, fliten, sammanhållningen.
Nygammal folkhemstradition kommer åter
Marika Lindgren Åsbrink pekar på stökigheten som följer på nybyggarandan. Men om hon inte motsätter sig den socialdemokratiska på 1910- och 20-talen, kan hon rimligen inte motsätta sig att det sker på 2020-talet. Inte av princip. Möjligen därför att S nu finns på den stinna, utmanade och maktbesuttna sidan.