Det är ett viktigt vägval för svensk politik, även om L-partiet idag bara har 2-3 procent av väljarkårens stöd. Om Nyamko Sabuni vinner striden mot vänsterliberala falangen på partirådet 28 mars stärks den kravställande opinionen i Sverige medan flumvänsterns lättkränkta sekttänkande försvagas.

Det pyttelilla L-partiet är djupt splittrat. Redan valet av Nyamko Sabuni som partiledare 2019 var en chock för partiets elit i Stockholm. Det var gräsrötterna runt om i landet som ville ha Sabuni, inte minst därför att hon hade en mer självsäker attityd och mer demokratiskt sinnelag i uppfattningen att man måste kunna prata och förhandla med Sverigedemokraterna.

Partieliten i Stockholm står på vänsterkrafternas sida som vill demonisera Sverigedemokraterna enligt det totalitära beteendemönstret som går ut på att till varje pris tysta meningsmotståndare, istället för att tillämpa liberalismens grundregel att försöka vinna med sakargument i en öppen debatt.

Kravliberal comeback

En seger för Sabuni på partirådet skulle innebära att det som under Lars Leijonborg kallades ”kravliberaler” gör comeback. Det var ju när Leijonborg tog till sig ekonomhistorikern Mauricio Rojas Timbroarbete (i Centrum för välfärd efter välfärdsstaten, där jag medverkade) som han förvandlades från förväntad förlorare till ”Lejonkungen” i riksdagsvalet 2002.

I sina memoarer beklagar Leijonborg att partiet inte orkade stå emot övrig borgerlighet – i klartext Fredrik Reinfeldt och Centerpartiet – som vägrade diskutera invandringens problem. Leijonborg menar att ”tiga ihjäl”-strategin präglas av önsketänkande och verklighetsflykt. (Se mer här).

I dag är det Sabunis motståndare som i L-partiet slår vakt om detta önsketänkande och verklighetsflykt.

Med en seger för Sabuni på partirådet är kravliberalismen tillbaka på banan, den som begravdes av Fredrik Reinfeldt genom allianssamarbetet.

Mängder med reformer möjliggörs

Med Sabuni som stärkt ledare för ett kravliberalt parti öppnar sig enorma möjligheter för en ny regering, uppbackad av M, SD, KD och L, att reformera politiken bort från kränkthets- och offerkultur till mer av att ställa krav och belöna dem som gör och gjort sin plikt mot samhället.

Det mest kända förslaget från Leijonkungen var språktest för svenskt medborgarskap. Idag borde mycket mer krävas för att erhålla medborgarskap och dessutom behöver regler för återkallat medborgarskap etableras.

Sabuni kan, om hon besegrar vänsterliberala falangen, också kunna medge det som Lejonborg öppet förespråkar i memoarerna: ”en politik som innebär att Sverige tar ett stort ansvar för människor på flykt men erkänner att det finns en gräns för hur mycket vi klarar.”

Denna hållning skulle, mot bakgrund av de enorma volymer som Sverige tagit emot de senaste två årtiondena, kunna ligga i samklang med det Jimmie Åkesson sa i SVT i debatt med Nyamko Sabuni för drygt en vecka sedan: ”Det vi behöver ha är ett nettominus, vi kan inte fortsätta som vi har gjort. Vi behöver se till så att det är fler som inte ska vara här, som lämnar landet, än som kommer hit.”

En kravliberal revolution

Om man kallar den linje SD har drivit i 30 år för kravliberal, liberalkonservativ eller socialkonservativ är av mindre vikt. Det helt avgörande är att Sverige får en ny regering som snabbt och med stor energi börjar rulla tillbaka den politik som varit rådande i årtionden och förstört så mycket av vårt land.

Här skulle ju L kunna bli allierade med SD i socialpolitiken med kraven på högre pension för dem – oftast kvinnor – som slitit ett helt liv men nu får skandalös fattigpension, medan migranter som inte betalt en krona i skatt får högre pension (genom äldreförsörjningsstöd).

De L-medlemmar som hellre än välfärd för svenskar står för generös migrationspolitik och slapp kriminalpolitik, borde byta till C eller S. Med en tuff och rak linje skulle L vara med och tävla om de 13,4 procent som röstade på Leijonborg när han 2002 stod för en kravliberal agenda.