Liberal är att vara kluven, var det någon som sa. Nu går debattvågorna höga om Nyamko Sabuni gör rätt eller fel i sin strävan att återansluta till de borgerliga, även om det innebär samarbete med Sverigedemokraterna för att nå riksdagsmajoritet.
Anna Dahlberg i Expressen (oberoende) gör ”bedömningen att SD:s framväxt i mångt och mycket är ett resultat av den ansvarslösa migrationspolitik som Sverige har fört under 2000-talet. Att försöka kväsa högerpopulismen med mer MP-politik är därför kontraproduktivt.” Men menar samtidigt: ”Det måste redan från början stå klart att SD:s inflytande över frågor som rör medier och kultur kommer att vara i det närmaste obefintligt.”
Det är naturligtvis en omöjlighet att staten lägger ut många sköna miljarder på kultur och medier utan det påverkar utfallet. Redan nu pågår ju Socialdemokratiskt arbete för att göra det man anklagar Polen och Ungern för, detaljstyra mediestödet på över en miljard kr om året – detta för att strypa alternativa medier.
Allt statligt stöd – allt! – påverkar i en eller annan riktning. Det borde liberaler veta. Självfallet ska en ny regering se till att vänsterdominansen upphör och spelreglerna gällande statliga medel blir rättvisa. Vid sidan om statliga stöd ska den kulturella och mediala friheten självklart värnas.
Hur trovärdigt är L-beskedet?
Henrik Barvå i Nya Wermlands-Tidningen (konservativ) ställer en viktig fråga: ”Beskedet i regeringsfrågan var för övrigt likadant inför valet 2018, men likväl så backade de sedan upp Löfven. Så vad är det egentligen värt nu? … Givet det svek som borgerligheten utsattes för, och de misstänkliggöranden som gjorts och görs mot de tidigare allianskamraterna, har L fortfarande mycket att bevisa.”
Budgetsamarbete ofrånkomligt
Sofia Nerbrand i Kristianstadsbladet (liberal) skriver: ”Men hon svarade inte rakt på kärnfrågan: Ska L förhandla statsbudgeten med Sverigedemokraterna om hon stödjer, eller sitter i, en moderatledd regering?”
Men visst säger Sabuni indirekt ja till budgetförhandlingar med Sverigedemokraterna, eftersom hon bara säger nej till att sitta i regering med Jimmie Åkesson. Och Sabuni gör ju därmed samma sak som en tidigare partiledare, Bengt Westerberg. Han var socialminister i en moderatledd regering som var beroende av Ny demokrati. Det löstes så att Moderaterna skötte förhandlingarna med riksdagens vågmästare.
Försämrar Åkessons förhandlingsposition?
Peter Wennblad i Svenska Dagbladet (obunden moderat) skriver: ”Vad än Liberalernas belackare högljutt kommer hävda ända fram till valdagen så innebär ett brett borgerligt regeringsalternativ att Jimmie Åkesson får en svagare förhandlingsposition än han har idag.”
Wennblad förklarar inte på vilket sätt eller varför förhandlingspositionen skulle försvagas för Åkesson. Förmodligen utgår han från ett valresultat som gör både SD och L till vågmästare för en borgerlig regering. Alltså att båda partierna måste rösta ja för att det ska bli majoritet.
För mig låter det snarare som det blir jobbigare för Ulf Kristersson (M) att bli statsminister om L klarar riksdagsspärren. Enklare vore ju om L-mandaten fördelades på övriga partier och de tre partierna M, SD och KD uppnår riksdagsmajoritet.
Leende i mungipan
En som talat för att småpartierna inte borde ha så stort inflytande är Widar Andersson i Folkbladet (S). Nu skriver han dock om hur nojiga vissa liberaler är beträffande Sverigedemokraterna:
”Jag läser med ett lätt leende i mungipan DN: s huvudledare på lördagen (6/3). Där anklagas liberalernas partiledare Nyamko Sabuni för att överge partiets ’nyckelroll’ när hon nu deklarerat att hon så fort Januariavtalet avslutats i höst vill verka för en borgerlig regering med Ulf Kristersson som statsminister. Enligt DN är Sabunis nyckelroll att istället stödja en socialdemokratisk statsminister som är beroende av Vänsterpartiet och Miljöpartiet. En sådan hållning är förstås helt obegriplig ur ett borgerligt politiskt perspektiv; om det nu inte vore så att DN har fått SD på hjärnan.”
Folk behöver besked före valdagen
Det enklaste är ju om dagens tre oppositionspartier – M, SD och KD – får egen majoritet i riksdagen. L komplicerar maktspelet om de kommer in i riksdagen. Bättre då att såväl MP som L åker ur och deras mandat fördelas på de andra partierna.
Enligt sammanvägning av flera opinionsmätningar ser regeringsalternativen ut så här denna vårvinter.
