Brottsutveckling i Sverige är djupt oroväckande, skriver Arvid Hallén vid Tankesmedjan Oikos i Göteborgs-Posten. Men en ny kriminalpolitik tar nu form där de tre konservativa partierna finner varandra. Det kan bli hela Sveriges politik efter valet.
Hallén menar att det fram till 2017 var svårt att urskilja ett kriminalpolitiskt alternativ till vänsterns vurmande för låga straff och att Sverige fortsatt ska ha betydligt färre poliser i relation till befolkning än Europasnittet.
Men de senaste åren kan dock konturerna av en ny kriminalpolitisk samstämmighet skönjas inom Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna. Hallén hänvisar till slutsatserna i en ny rapport, ”En konservativ kriminalpolitik? Särdrag, skillnader, samsyn” som tagits fram av idéhistorikern Tony Gustafsson på uppdrag av tankesmedjan Oikos.
I rapporten har de tre partiernas inställning på fem centrala kriminalpolitiska områden undersökts:
1) rättsväsendets befogenheter,
2) generella straffskärpningar,
3) restriktivare användning av straffreduktioner,
4) brottsofferfrågor, samt
5) vittnesstöd och vittnesskydd.
Undersökningen visar att 25 procent av de 55 undersökta lagförslagen stöds av samtliga tre partier, medan 50 procent av lagförslagen stöds av två av de tre partierna.
Likheter i verktyg och straff
Utöver gemensamma problemformuleringar finns också likheter i de tre partiernas utgångspunkter för att bemöta denna brottslighet.
Oikos rapport visar att samstämmighet finns om utökade befogenheter för rättsväsendet, som automatisk häktning, kronvittnessystem där en brottsling kan få strafflindring om denne medverkar i utredningen av annan brottslighet. Även omfattningen av kameraövervakning på brottsutsatta platser skulle kunna öka.
Partierna har också omvärderat straffets funktioner. Särskilt har inkapaciteringen, alltså att grovt kriminella ska sitta i fängelse, getts en mer framträdande roll. Resonemanget är att den som redan sitter i fängelse inte kan begå ytterligare brott ute i samhället.
Rapporten visar också att denna långtgående kriminalpolitiska samsyn har vuxit fram på kort tid och utan något formaliserat samarbete mellan partierna. De åsiktsskillnader som finns i enskilda frågor är ofta bara en förhandlingsrunda bort från konsensus, menar Arvid Hallén.
Hans slutsats är att en annan kriminalpolitik är inte bara nödvändig. Den är numera också möjlig.