Det här har vi väntat på länge. I en intervju med G-P säger Ulf Kristersson att han inte utesluter en skriftlig överenskommelse på förhand med Sverigedemokraterna om politiken för en ny regering.
Det handlar inte om en januariöverenskommelse, där partierna tvingar varandra att fatta politiska beslut man är emot och i val lovat väljarna att motarbeta. Tvärtom ska man jämka ihop sig om politik där man ligger varandra nära.
Samarbete med dem man tycker lika
– Att det ska handla om de stora frågor som en ny regering ska föra ny politik om, det är alldeles självklart. Det har du alldeles rätt i. Och då får man diskutera sig fram till exakt vilka frågor det är, men redan nu har vi sett ett antal frågor där vi har snarlika uppfattningar. Medan vi kan hitta gemensamma nämnare i enstaka frågor med till exempel Vänsterpartiet, som är det andra partiet som ses som exkluderat.
Samtidigt som Moderaterna alltså tar ett tydligt steg framåt för att skapa ett stabilt regeringsunderlag, säger Kristersson att Sverigedemokraterna inte kan få ministerposter i en borgerlig regering. Han utesluter dock inte SD-tjänstemän i regeringskansliet.
– Samarbete bygger på att man har respekt för varandra i de frågor man har samarbete om, säger Kristersson till GP.
Politikens innehåll helt avgörande
Det är naturligtvis synd att ministerposter för Åkesson och andra SD-företrädare inte är aktuella. De partier som utgör majoriteten borde gemensamt i regeringen ta ansvar inför väljarna. Också när januariöverenskommelsen blev till var min uppfattning att C och L borde gått in i den S-ledda regeringen och ta ansvar inför folket.
Men det viktigaste är politikens innehåll. Man kan tjafsa om samarbetsformer hur mycket man vill, men det enda som betyder något för svenska folket är resultatet – de politiska beslut som riksdagen fattar.
Här kan Jimmie Åkesson och Sverigedemokraterna förverkliga en tydlig kursändring i kriminalpolitiken, där man slutar tycka mer synd om gärningsmännen än de som drabbats av deras brottslighet. En återgång till en moralsyn där det självklara är att den som sköter sig belönas och den som begår brott bestraffas och för ta ansvar för sina brott. Också unga.
En annan banbrytande omläggning av svensk politik behöver ske på migrationsområdet. Sverige har tagit emot alldeles för många, mer än alla andra länder utifrån vår folkmängd. Återvandring behöver bli högsta prioritet för en ny regering. Kom ihåg att ”migration” betyder både in- och utvandring.
Social och medmänsklig upprustning
En tredje fråga där borgerliga (M och KD) och konservativa (SD) har liknande syn är den att statsmakten ska sköta sina kärnuppgifter på allra bästa vis. Begreppet fattigpensionär ska bli irrelevant! Äldreomsorgen ska fungera! Skolan ska erbjuda studiero och ge elever kunskap!
Detta kräver nytt politiskt ledarskap och såväl moralisk som ekonomisk kursändring. För att undvika skattehöjningar gäller det att rensa ut allt det flum och vänsterliberal dårskap som alltmer präglar det offentliga. Här finns tiotals miljarder att spara på onödiga kostnader, resurser som inte kan använda för skattesänkning men väl till att stärka statens kärnuppgifter.
Våga förändra trots vänstermotstånd
I dessa, som Kristersson kallar ”stora frågor”, ligger M/KD och SD varandra ganska nära. Det som skiljer är hur starkt man känner för dessa förändringar. Jag vet att borgerliga partier ofta ger upp, så fort man möter minsta motstånd från vänstersidans aggressiva utfall. Man blir obekväm av att möta mediedrev och viker hellre ner sig än genomför viktiga förbättringar för medborgarna.
Här gäller för alla delarna i ett nytt regeringsunderlag att stå pall. Att genomföra den politik man vunnit väljarnas mandat att genomföra.