Warning: Trying to access array offset on value of type null in /home/samtiden/public_html/wp-content/themes/15zine/library/core.php on line 3790

Warning: Trying to access array offset on value of type null in /home/samtiden/public_html/wp-content/themes/15zine/library/core.php on line 3791

Trots massivt stöd från alla etablissemang för ja till positiv särbehandling i offentlig verksamhet och på universitet, röstade väljarna i vänsterdominerade Kalifornien i USA nej till denna identitetspolitiska aktivism. Det inger hopp för västvärlden.

REFERAT. Det är professor Inger Enkvist som i aktuella SvD-kolumnen ”Kalifornien röstade nej till rasteorierna” (betalvägg) påminner oss om att det inte bara var presidentval i USA i november.

Som en följd av ”black lives matter”-rörelsen höll delstaten folkomröstning om att låta rastillhörighet gå före kompetens och erfarenhet i anställningar i det offentliga och till antagningar på universitet.

Alla etablissemang – från Demokratiska partiet och idrottsidoler till alla massmedier och techjättar i Silicon Valley – var för att införa raspolitik. Det ska inte vara kompetens utan hudfärg som avgör vem som får jobbet eller platsen på universitetet.

Jasidan till ”Proportion 16” hade uppemot 20 gånger mer kampanjpengar än nejsidan, som kallade förslaget en lag för ”statsfinansierad diskriminering”.

Seger för färgblint samhälle

Ändå röstade väljarna överväldigande nej till det rasbaserade förslaget om positiv särbehandling. Hela 57,2 procent röstade nej och bara 42,8 procent röstade ja.

Även bland spansktalande röstade fler mot än för förslaget, trots att denna grupp räknas till dem som skulle gynnas av raslagen.

Segrande nejsidan fick rätt om att allmänheten mycket väl kan skilja mellan antirasism och ett system ägnat att ge särskilda fördelar åt vissa. Väljarna stöder ett ”färgblint” samhälle och en meritbaserad offentlig sektor. Majoriteten av folket avvisar ideologier som bygger på rasteori.

Nej-sidans förklaring till valutgången var att allmänheten helt enkelt inte gillar att deras skattepengar går till identitetspolitik.

Att etnisk särbehandling inte ens har stöd i vänsteraktivistiska Kalifornien som dessutom har stora minoriteter är något att lägga på minnet. Inger Enkvist avslutar: ”Sådant tänkande är en angelägenhet för högljudda och inflytelserika grupper men inte för majoriteten. Det är en värdefull insikt också långt utanför Kalifornien.”