Vi är många som förundras över hur svensk politik kunnat förvandlas från en trög, tråkig men ganska rationell miljö där sakargument vägt tungt, till något som präglas av hysteriska känslosvall, nervöst positionerande och irrationella fördomar mot stora delar av väljarkåren.

För mig blev den första inblicken i svensk politik på högsta nivå i regeringskansliet något annorlunda: Bo Baldersons berättelser om statsrådet. De elva legendariska böckerna (1968-1990) är deckarromaner, men det som främst utmärker dem är den samtidssatiriska humorn som ger initierade reflektioner över tidens samhällsklimat.

Då – fram till 1980-talets slut – var det svenska utredningsväsendet ryggraden i politiken. Parlamentariska utredningar med alla partier satt i flera år med experter för att komma fram till en ny byggsten i det svenska välfärdssystemet. Förankrad brett redan från början, just genom utredningsarbetet.

I denna miljö berättar Bo Balderson (pseudonym som förlaget ännu inte avslöjat) genom adjunkt Persson om dråpligheterna kring svågern statsrådet, som inte är vidare smart men som gör liten skada eftersom det svenska välfärdsmaskineriet vilar på stabil moralisk grund.

I dag, 30-50 år senare, framstår Sverige som en idyll i böckerna. Samhället var harmoniskt, tryggt och framtidsoptimistiskt. Det blir bara uppiggande att statsrådet är en pellejöns som knappt kan skilja på fram och bak. Han avviker från det normala, hans galenskap blir till kontrast mot dåtidens granitstabila institutioner präglade av ämbetsmannakårens oväld.

Dagens neurotiska känslosvall

Bo Baldersons värld skiljer sig markant från vår nutid, då alla statsråd, myndighetschefer, kommuner och offentligfinansierade verksamheter framstår om virriga hönor på det känslomässiga planet. Idag skulle Baldersons statsråd behöva vara klok, eftertänksam och allmänbildad för att skilja ut sig från mängden…

Jag kommer att tänka på Balderson när jag läser en kolumn av Johan Hakelius i Fokus (nr 8) som blottlägger nervositeten i samhällsdebatten.

Han exemplifierar med sådant som klimatångesten, ”black lives matter”, coronahysterin, Morgan Johansson och H&M:s ”globala mångfalds- och inkuderingsledare”. Alltså: ”ilskan, avbokningarna, anklagelserna, de flackande blickarna, tystnaden, rädslan att skratta åt det uppenbart löjliga”.

Utan omdöme blir människor lättstyrda

Hur har vi hamnat här? Vårt välstånd har vuxit rejält sedan Baldersons tid, men vi är ändå virriga, neurotiska och vågar inte säga som det är.

Hakelius är något mycket viktigt på spåren. Många har tappat omdömesförmågan. Den är visserligen inte ofelbar. ”Ett gott omdöme är snarare som en självförbättrande algoritm. Ju mer vi använder det, desto mer nyanserat, finmaskigt och säkert blir det.” Och det är omdömesförmågan som ger oss självständighet, integritet och känslomässig trygghet i oss själva.

Denna omdömesförmåga är nu under attack. Och om ”det egna omdöme berövas sin auktoritet, måste man lita på andras”. Då blir man osäker, nervös och ursäktar sig för ingenting.

Alla sekter och maktgalna vet det här. ”Det viktiga för dem är inte att omvända människor. Det viktiga är att få dem att förlora tilltron till sitt eget omdöme. Det är osäkerheten som gör människor lättstyrda, inte övertygelsen”, skriver Hakelius.

Kampanjer mot vår omdömesförmåga

Det är normkritiken och postmodernistiska kampanjer som gång på gång vill få oss att inte lita på våra omdömen. De gamla sanningarna anklagas för att vara rasistiska, sexistiska och fobiska. Våra omdömen förklaras vara ”produkter av förtryckande strukturer och bygger på kategorier som egentligen inte finns, som kön.”

Megatrenden, som vänstern domderar, är att ALLT måste ändras. Barnböcker skrivas om. Och vi ska alla acceptera ”det nya normala”.

Tyvärr spelar näringslivet med, som de opportunister de är. Redan Lenin konstaterade att kapitalisterna kommer att sälja de rep man ska hänga dem i. Tydligast är hur IT-jättarna viker sig för de argaste vänsterextremisterna och stryper den fria åsiktsbildningen.

”Mobbarna på nätet och i verkligheten ges tolkningsföreträde. Det perifera blir centralt. Det löjliga blir allvar”, summerar Hakelius.

Vägen öppen för de mest manipulativa maktmänniskorna

Han menar att västerländska kulturen har förlorat självförtroendet. ”Vägen låg öppen för de mest manipulativa maktmänniskorna som saknar självkritik. Och deras medlöpare.”

Hakelius budskap är att ”förr eller senare måste vi sluta spela med och börja lita på vår egen omdömesförmåga igen.”

Ja, för min del anser jag den konservativa vågen är det tydligaste tecken på att svenska folket börjar begripa att dårarna måste avlägsnas från samhällets kommandohöjder. De får inte längre ses som ”progressiva” och ”goda” när deras antirasism, feminism och normkritik egentligen gått hela varvet runt och åter börjar se människor enbart utifrån ras och könsidentitet – det som är rasism och sexism på riktigt.

Extremister saknar humor

Vi behöver alla hjälpas åt att avslöjas dessa maktgalna gycklare för vad de är. Ta tillbaka samhället från dem. Värna normerna och traditionerna som tjänat oss väl.

Och låta uppsluppen humor komma tillbaka till politiken! En sak som förenar alla extremister, har jag noterat, är att de saknar humor. De tar inte bara sig själva på allra största narcissistiska allvar, de kan inte se kontraster och dråpligheter i vardagen och de förstår inte skämt.

Så låt oss jaga ut dessa destruktiva galningar från makten. Då kan vi, med återupprättad tilltro till våra omdömen, skratta åt den lättsamma humorn som exempelvis Bo Balderson gav oss. Både lustigheter som, ”Mikrofonen är för politiker vad bröstvårtan är för spädbarn. Den utlöser automatiska munrörelser.” Eller lite djupare ironier som, ”Alla människor är ensamma. En del har bara så mycket folk omkring sig så de aldrig hinner märka det.”

Och framför allt skulle vi kunna få tryggheten, sammanhållningen och glädjen tillbaka.

*

Denna artikel publicerades först i The Conservative.