Alla aktörer i samhällsdebatten måste lära sig skilja på snabba nyhetsavslöjanden och kritisk analys av maktutövning och långsiktiga strategier.
Jag tänker ibland på insikten ”Var sak har sin tid”, som det heter i gamla testamentet. En insikt som blivit särskilt aktuell med anledning av coronapandemin. Jag menar att utvärderingen av denna märkliga period i våra liv enklare skulle kunna utvärderas om vi kan hålla isär akuta lägen och långsiktiga strategier.
I en kulturartikel i Svenska Dagbladet diskuterar författaren och filmaren Lena Einhorn nya rapporten ”Journalistik i coronans tid” som har publicerats av Institutet för mediestudier.
Hon ger rapporten rätt i omdömet att medierna missade de kritiska frågorna, speciellt under pandemins inledning. Medan ifrågasättanden av den svenska strategin tidigt kunde skönjas på ledarsidor och i debattartiklar så lyste den med sin frånvaro under pressträffarna, i nyhetsrapporteringen och i vetenskapsjournalistiken.
Lena Einhorn hävdar att förklaringen till frånvaro av kritisk granskning inte enbart ligger hos journalisterna. Hon ger också den ansvariga myndighetens mediestrategi skulden. Presschef på Folkhälsomyndigheten erkänner att han ringt till cheferna för de reportrar som varit kritiska och han menar att det löst problemet – kritiken har tystats.
Einhorn vill inte gå så långt som att hävda att medierna varit i ”maskopi” med myndigheten, ”men viss anpassning tycks ändå ha ägt rum”.
Folkhälsomyndigheten bedrev en sofistikerad taktik, menar hon. Medan man bjöd medierna på en extrem tillgänglighet, så kombinerades detta med en total otillgänglighet gentemot kritikerna.
Akuta fasen då människor dog i snabb takt
Denna beskrivning får mig att reflektera över när saker och ting sker. Vi måste ha klart för oss att allmänheten invaggades i tron att det nya viruset inte skulle komma till Sverige. Men 11 mars dog den första patienten av covid-19 i Sverige. Och när Adam Alsing dog 14 april förstod de flesta att det här nya viruset kunde vara ett allvarligt hot.
I detta akuta skede, då dödstalen steg och intensivvårdsplatserna hade kunnat ta slut – samtidigt som äldreboenden saknade elementär skyddsutrustning som munskydd, visir, plasthandskar och rockar – då är det inte rätt läge att kritisera och ifrågasätta. I akuta fasen får man lita på att de som har beslutande positioner är kompetenta nog att hantera sitt jobb.
Politiken smet när läget var akut
Under den akuta fasen tog Folkhälsomyndigheten, och särskilt statsepidemiologen Anders Tegnell, på sig ledartröjan och var ”extrem tillgängliga” för media och allmänhet, medan de politiskt ansvariga – statsminister Stefan Lövfen och socialminister Lena Hallengren – gömde sig.
Här skulle medierna naturligtvis ha krävt svar av statsministern. Men för socialdemokraterna är alltid partiet viktigare än landet. Partiet ville skydda sin partiledare, om utifall den akuta fasen skulle sluta i haveri. Då hade socialdemokratin skyllt allt på Tegnell och avskedat honom – för att försöka rädda de politiskt ansvariga undan.
Medierna skulle inte ha nöjt sig med statsepidemiologen, som ju bara täcker in ett expertområde, men av naturliga skäl inte har kontroll över exempelvis språkkunskaper hos personal i äldreboenden.
Olika experter ser på akuta skeenden utifrån sitt kompetensområde. Sedan är det politikerna – ytterst statsministern – som ska väga samman alla aspekter och göra just en politisk avvägning.
Om statsministern varit statsminister också i krissituationen, då hade inte Folkhälsomyndigheten hamnat i skottgluggen. Myndigheten var inte van vid att ta politiskt helhetsansvar, eftersom det inte är deras roll. Men det framstod som den hade det, eftersom statsepidemilogen var extremt tillgänglig för media, medan politikerna gömde sig under skrivborden.
När läget stabiliseras ändras förutsättningarna för kritik
När antalet intensivvårdspatienter och döda började plana ut och sjunka, då uppstod psykologiskt den tidpunkt då utvärdering kunde påbörjas av vad som skett och hur det hanterats.
Och det är här som Einhorn menar att Folkhälsomyndigheten blev ”total otillgänglighet gentemot kritikerna”. Men ska kritiken riktas mot denna myndighet? Så sker eftersom Folkhälsomyndigheten ensamma stod på scenen sedan statsministern smitit. Men det är politiken som är ansvarig för landets strategi. Inte en myndighet.
Coronakommissionens första rapport konstaterar, med stöd av grundlagen, att det är ”regeringen som styr riket”.
Men många som varit kritiska riktar in sig på myndigheten, inte på Stefan Löfven. Det är att rikta kritiken åt fel håll. Då kan man förstå att man uppfattar det som att myndigheten är ”otillgänglig” – det är ju inte deras roll att ta det politiska ansvaret.
Regeringen! Regeringen! Regeringen!
Jag tror all utvärdering och samhällsdebatt om corona skulle bli mindre laddad och känslosam om man insåg VEM det är som ska ställas till ansvar.
Och det är inte epidemiologerna på Folkhälsomyndigheten. De ger sina råd utifrån sin kompetens. Andra sakkunniga ger sina råd. Det är regeringen som avväger och bestämmer.
Det är därför också regeringen som ska bära ansvaret.
I kommunikationen har myndigheter varit dåliga på att hänvisa kritikerna till rätt måltavla – regeringen. Myndigheterna har inte velat hänga ut sina överordnade. Det skulle också kunna ses som att skylla ifrån sig. Därför – tror jag – har det framstått som att de är ”extremt otillgängliga”.
För att en utvärdering ska bli meningsfullt måste vi börja med att klargöra vem som är ansvarig för vad. Sedan måste vi analysera utifrån Predikaren, var sak har sin tid. Akuta skeendet kräver sitt, och därefter förvaltningen av en pandemi sitt.
Äldreomsorg och beredskap
För mig framstår den ”svenska strategin” med mindre av nedstängningar än i andra länder som korrekt på ett epidemiologiskt plan. Med ett undantag för inledningen: Snabba och kraftfulla åtgärder i februari/mars 2020 – genom att sätta alla inkommande resenärer från utlandet i karantän tillsammans med kraftfull smittspårning – hade dämpat introduktionen av viruset i Sverige.
I övrigt upplever jag att alla epidemiologiska – alltså smittspridningsfrågor – hanterats rimligt. Exempelvis ifrågasatte jag inledningsvis Anders Tegnells tvekan inför munskydd, då han menade att folk inte kan hantera munskydd korrekt. Men nu när jag sett hur alltifrån presidenter, politiker till vanligt folk beter sig med munskydd, måste jag instämma i Tegnells skepsis. Munskydd är rimliga när det blir väldigt trångt. Men att hålla avstånd är ju bästa boten.
Antalet döda i yrkesverksam ålder är väldigt få. Över 90 procent av de döda är 70+. Det gör att ”lockdowns” som drabbar yrkesverksamma får begränsad medicinsk effekt – men kolossal förlust för ekonomi, jobb och trygghet.
Många tolkar det som att äldreboenden och beredskap av medicinsk skyddsutrustning ingår i Folkhälsomyndighetens coronastrategi. Men så är det ju inte. Äldreomsorgen står för de absolut största andelen döda. Här är det alldeles för låg kompetensnivå på personalen och det kan vara det mest avgörande skälet till de höga svenska dödstalen. Om personalen inte ens kan svenska språket, blir det svårt att sköta hygienfrågor. Det är i så fall inte en epidemiologisk fråga – det är en välfärdsfråga: varför struntar svensk politik i omsorgen om de äldre?
Beredskap är inte heller en epidemiologisk fråga. Här har ju Folkhälsoinstitutet för sex år sedan varnat för att det inte finns tillräcklig beredskap för pandemi, men det är andra som har ansvar för att beredskap ordnas. Läs: Regeringen.
Så låt oss utvärdera pandemin utifrån både en intellektuellt hederlig tidsaxel med olika faser, en ansvarsbeskrivning som lägger ansvaret där det hör hemma, och delar upp ”svenska strategin” i dess olika beståndsdelar.