I går publicerade SVT en ny dokumentär om terrordåden i Köpenhamn i februari 2015 mot Lars Vilks och judisk församling. I centrum står gärningsmannen Omar El-Hussein, 22.
Begreppet ”dokumentär” missbrukas ofta när aktuella händelser ska skildras. Det handlar ofta om vänsterpropaganda, där man gör mördare och våldsverkare till offer. Men den en och en halv timme långa dokumentären ”Terror i Köpenhamn” (som finns att se i SVTplay) gör inte den i Danmark födde terroristen till offer, även om hans svårigheter att hitta rätt i vuxenlivet skildras.
Utan pekpinnar
Utan pekpinnar återges Omars liv. Som så många andra terrorister kommer han ur en familj med akademisk utbildning och med föräldrar som lätt får arbete i USA, Jordanien och Danmark.
När föräldrarna skiljs börjar Omar som barn begå brott i form av snatterier. Det eskalerar till inbrott och systematiska stölder.
Hans identitetskris verkar ha ökat när han flyttar med mamman till Jordanien där hon arbetar på universitetet. Han längtar tillbaka till Danmark. Men tillbaka i Danmark uttrycker han hat mot Danmark och önskar att talibanerna i Afghanistan skulle döda de danska soldater som var där för att värna civila från islamistiskt förtryck.
Hans kriminella ”karriär” fortsätter och går också över till våldsbrott. Han attackerar en resenär på ett pendeltåg med kniv, eftersom han trodde det var en person som tidigare attackerat honom. Detta överfall kan dokumentären visa med autentiska bilder från övervakningskameror.
Därmed hamnade Omar i fängelse. Där söker han sig till islam och radikaliseras. Både isolerad i sin cell och när han placeras med en redan radikaliserad islamist.
Varningssignalerna ignoreras
Varningssignalerna är alltså många. Omar framstår som urtypen för en radikaliserad islamist och blivande terrorist. Kriminalvården skriver flera rapporter om signaler på radikalisering, men de leder inte till några åtgärder. Varken kriminalvården eller säkerhetspolisen PET bryr sig om hans beteende.
Och plötsligt kommer han ut ur fängelset.
Då söker han mål för en terrorattack och finner föreläsning av Lars Vilks till stöd för de som nyss drabbats av attentatet på satirtidningen Charlie Hebdo, bara två veckor tidigare.
Omar skjuter ihjäl en regissör som försöker avstyra angreppet.
Omar flyr och dagen efter söker han på internet efter ett nytt mål och hittar en fest i judiska församlingen. Han cyklar dit och skjuter ihjäl församlingens vakt.
Därefter jagar polisen honom in i en gränd där han skjuts till döds när han avfyrar skott mot polisen som ska gripa honom.
Identitetskris mellan två kulturer
Terrorexperter får i dokumentären kommentera polisens och kriminalvårdens slapphet. Men jag tycker man gör en alltför stor sak av de misstag som begicks. Det är gärningsmannen som är ansvarig för sina handlingar. Och den ideologi – politisk islam – som driver förvirrade muslimska ungdomar till att vilja begå bestialiska våldsbrott.
Dokumentären visar på ett Dr Jekyll/Mr Hyde-beteende hos Omar. Han är duktig i skolan och som kick-boxare. De kvinnliga lärarna ler åt minnet av den unge, långe och stilige Omar. Sedan kommer övervakningsbilderna där han är besinningslöst galen på ett pendeltåg och hugger med kniv.
Det framgår också att han inte känner sig hemma någonstans. Han trivs inte i Danmark, men när han flyttar med mamman till Jordanien längtar han tillbaka till Danmark. Väl tillbaka uttrycker han så starkt hat mot Danmark.
Dokumentären visar hur oerhört svårt det är att byta kultur. Hans föräldrar är palestinier som utsattes för tvångsäktenskap som unga. Väl i Danmark skiljer sig föräldrarna enligt västerländska normer. Vad är det som gäller? Det tycks ha skapat kaos i huvudet på Omar. Hans identitetskris framstår som total. Då söker han sig till dem som hade de enklaste och mest bestämda svaren, jihadisterna.