Kritiken mot S är monumental. Den polarisering och hatkampanj som regeringen bedriver förgiftar samtalsklimatet i hela landet. Men Stefan Löfven, Morgan Johansson och de övriga ser inget alternativ – de saknar fungerande politik och att demonisera oppositionen är sista chansen.

Nu tycker jag det får vara slut med naiviteten. De som hoppfullt menar att partier på båda sidor borde sluta med polariseringen har fel. Det är nämligen inte ”båda sidor” som smutskastar. Det är en sida, med socialdemokratiska statsråd i spetsen.

Att hävda att den andra sidan skulle ägna sig åt sådant är befängt. Däremot är det så att vänstersidan i politiken är kraftigt provocerad av att Sverigedemokraterna överhuvudtaget finns och att väljarna i allt större utsträckning röstar på partiet.

Därför blir det märkligt när röster talar om ”båda sidor”. Det enda sättet som SD kan sluta provocera sina motståndare vore att lägga ner. Partiet provocerar inte genom smutskastning utan genom att utmana den förda ”progressiva” politiken och i konservativ anda vilja rulla tillbaka 68-radikalismen.

Det är alltså inte maktens motståndare som provocerar, utan makten som blivit skräckslagen över att utmanas. Man gör nu vad som helst för att med näbbar och klor försvara sitt gamla revir. Så ser dynamiken ut i svensk politik idag.

Smutskastningen är maktpolitik

Skälet till polariseringen och hatet är alltså i grunden inte retoriskt utan maktpolitiskt. Socialdemokraterna vet att de är odugliga på att lösa de största samhällsproblemen i vår tid – kriminaliteten, integrationen, gränskontrollen.

Ironiskt nog är det problem de själva ställt till med. Och som en följd av den odugliga politiken har oppositionen vuxit sig allt starkare, och är nära att besegra S i nästa val.

Det är utifrån detta läge som S insett att de bara kan vinna val genom att skrämma skiten ur mittenpartierna och få massmedierna att gå på deras lögnaktiga skrämselpropaganda mot oppositionen.

Vänstersidan kan fortfarande vinna och bli större än oppositionen, men det kräver att Centerpartiet accepterar att Vänsterpartiet är med i budgetförhandlingarna med S-regeringen.

Samarbete C och V kan rädda S

Det är här besked behövs. Tänker C budgetförhandla med V? Men massmedierna är i Socialdemokratins fickor och ställer bara frågor som Socialdemokraterna gillar, alltså riktade till M om hur dom ska samarbeta med SD.

I bästa fall ger väljarkåren ett tydligt utslag, så att M, SD och KD får egen majoritet. Men det är fullt möjligt att S, V och C samt något eller båda partierna som nu ligger under spärren (MP och L) får majoritet. Då får Vänsterpartiet en nyckelroll som C måste acceptera.

I G-P beskrivs denna S-V-C-allians så här: ”Det enda dessa partier skulle kunna enas om är att föra ’kulturkrig’ mot oppositionen medan allvarliga samhällsproblem skulle förbli olösta. Högeralternativet har åtminstone en sakpolitisk samsyn och en reformagenda som även inbegriper ekonomin.”

Demokrati bygger på sakpolitiska val

Folkstyre kräver att folket vet vilka sakpolitiska alternativ de har att välja mellan. Att sabotera en öppen diskussion om politiska sakfrågor, för att istället smutskasta och skrämmas, är vanligt bland totalitära och vänsterextrema rörelser genom historien. Socialister och kommunister är inte demokrater i ideologiskt avseende, de bara använder demokrati som ett strategiskt maktverktyg.

Det var därför socialistiska rörelsen i Sverige sprack 1917 i reformistisk Socialdemokrati och revolutionärt kommunistiskt parti. Med den antidemokratiska smutskastningstaktik man av allt att döma valt inför valet 2022 har skillnaderna från 1917 blivit överbryggade.

Socialdemokratin står inför det som kan bli partiet sista val som tongivande parti i Sverige, ett ödesval som i Italien 1994 (där systerpartiet föll till 2 procent) och Grekland 2012 (då Pasok rasade ihop från 44 procent till 13 procent). Det är utifrån denna möjliga utveckling vi ska förstå rädslan och oron i partiet.

Socialdemokratin är desperat. De vet att om de förlorar regeringsmakten har de ingenting som håller ihop partiet längre och då kan det falla sönder i bitar.

Och det är därför S är redo att använda vartenda medel som står till buds, hur förkastligt det än är ur ett demokratiskt perspektiv.