Förr hade det varit otänkbart att dra in arvode för en riksdagsledamot som uteblivit från voteringar. Då var man förtroendevald på ett hedersamt uppdrag – en auktoritet i bygden man representerade. Idag är ledamöterna mer som partianställda. På gott och ont.
Vi är nog många som vill se frejdiga debatter där de främsta politiska begåvningarna bryter sina ideologiska skillnader mot varandra i riksdagens talarstol.
Så ser inte politiken ut längre. Det är partierna som är aktörerna med all makt. Ledamöterna är endast förmedlare av partiernas ståndpunkter.
Hur skapas nödvändig dynamik?
Denna reducering av riksdagsmannaskapet är en följd av att mandaten främst symboliserar makt, i en miljö där den politiska maktkampen är stenhård. I och med att vi har partival blir det dessa aktörer som står i fokus, inte ledamöterna – hur färgstarka eller kunniga de än är.
Förr ville jag stärka de enskilda ledamöternas ställning genom att återgå till val i enmansvalkretsar, alltså direkt och avgörande personval. Det skulle gynna färgstarka profiler och debattörer. Detta eftersom jag inte trodde att de kollektiva partivalsedlarna förmådde anpassa politiken till tidernas förändrade förutsättningar.
Partidemokrati fungerar!
Men så kom Sverigedemokraterna in i riksdagen. De var ett svar på väljarkårens missnöje med de gamla partierna, som aldrig lovat stor invandring men i smyg lät det ske. Och utan att ta ansvar för de enorma konsekvenser som följer på stor invandring från avlägsna kulturer.
Joseph Schumpeters idé om ”kreativa förstörelse” bygger på insikten att ett samhälle, för att nå framgång, måste låta gamla företag och organisationer dö om de inte klarar konkurrensen från nya aktörer. Detta har visat sig fungera också i vårt svenska demokratiska partivalsystem.
Men det är som sagt på partinivå – inte ledamotsnivå.
Riksdagsledamöter blir mer som anställda
Då blir det också logiskt att riksdagsledamöter som slarvar med närvaron ska kunna bli av med sitt arvode. Det är ett aktuellt förslag från riksdagsstyrelsen.
– Den som aktivt väljer att strunta i riksdagsarbetet ska inte få arvode, och nu skapar vi regler för att åstadkomma det, säger talman Andreas Norlén till TT.
Frågan är om man inte måste gå än längre, nu när man ändå ändrar syn på ledamöter från folkets förtroendevalda till partianställda.
En ledamot som missköter sig kan idag inte avsättas av partiet. Även om ledamoten utesluts, behåller denne sin riksdagsplats till nästa val. Då som vilde. När ledamöter begår övertramp framstår partierna i väljarnas ögon som nonchalanta när de inte avsätter dem. Men idag kan bara domstol avsätta en ledamot, och då sedan denne dömts för ett brott med minst två års fängelse i straffskalan.
Om partiernas gruppledare kan avsätta en ledamot, får partierna än större makt över mandaten. Men är det en nackdel? Inte sedan ledamöternas ställning redan reducerats till en sorts partianställda.
Den fria debatten sker redan utanför riksdagen
Främsta skälet till att inte snäva av ledamöternas makt är att de fritt ska kunna debattera samhällsfrågor utan risk att bli sparkad från riksdagen. Men redan idag sker det mesta av idé- och sakdebatt utanför riksdagen. När frågor kommer upp i riksdagen är alla positioner redan kända. Då är det enbart makten i antal mandat som gäller, inte retorisk skicklighet och övertalningsförmåga.
Genom att ge partierna mer makt kan de uppträda tydligare mot väljarna inför val. Och det är ju parti som väljarna röstar på, inget annat (personvalsinslaget är en bagatell).
Jag tror tydlighet i kommunikationen mellan partier och väljare är viktigare än enskilda ledamöters ställning i parlamentet.
*
Se inslag i Riks om att riksdagsledamöterna ska vara på jobbet: