Politiska partier i flera länder är i kris. De utmanas av egna politiker som sätter sin karriär framför partiets. Men ett mer grundläggande problem är partiernas kortsynthet och verklighetsflykt.

I Amerika finns en diskussion om den sorts politiker som inte är lojala med sitt parti utan ser till sina egna personliga ambitioner. De skapar stora svårigheter för partiväsendet, menar en del. Problemet finns i båda stora partierna, men Donald Trump är givetvis det mest omtalade exemplet.

Partierna försvagas också i Norden

När Janerik Larsson i SvD-krönika flyttar över analysen till Norden finner han samma sorts problematik här. Det nyss i Danmark regeringsbärande liberala partiet Venstre är i djup kris sedan både förre partiledaren och statsministern Lars Løkke Rasmussen och tidigare vice partiledaren lämnat partiet i mer eller mindre öppen protest.

I Norge har socialdemokratiska Arbeiderpartiet drabbats av avhopp och förlorat sin självklara roll som landets största parti. Man är bara tredje största parti inför höstens stortingsval. Høyre störst och Senterpartiet näst störst, enligt exempelvis Norstat februarimätning.

Ett skäl är att Senterpartiet i Norge är ett utpräglat landsbygdsparti och många norrmän tycker allt för mycket har koncentrerats till Oslo. Företrädare för Arbeiderpartiet (som vill regera med Senterpartiet) angriper Senterpartiet och dess ledare för att vara en norsk Donald Trump.

Egotrippar är symptom på djupare problem

Janerik Larsson diskuterar relationen mellan parti och företrädare, om partier ska vara hårt styrda kamporganisationer eller ge utrymme för avvikande åsikter. Han ger inget svar, men menar att ”partierna befinner sig i en kris som de inte vet hur de ska hantera”.

Själv var jag förut förespråkare för enmansvalkretsar, det som ger allra störst utrymme för folkvalda att agera efter eget huvud snarare än i partiets namn. Detta därför att jag ansåg partiväsendet hade stelnat i sina former. Om partierna, som i hundra år dominerat svensk politik, inte har lösningarna för framtiden, skulle ändå frifräsare kunna slå sig fram, tänkte jag på 00-talet.

Men så visade ett nytt parti att man kan slå sig in på den stora politiska arenan och föra fram de ståndpunkter och samhällsproblem som de gamla partierna tystat ned och försökt dölja.

Demokrati är ju nämligen folkstyre. Det retar allt fler etablissemang att vanligt folk avgör riksdagsval. Eftersom folk inte röstar som makten vill.

Den verkliga sprickan i vår tid

Den verkliga sprickan är alltså inte mellan illojala, egotrippade politiker å ena sidan och partiväsendet å den andra. Nej, sprickan som blir allt vidare i vår tid är mellan folket och de styrande.

Partier har slutat bry sig om vad vanligt folk tycker. Partierna följer istället sina utopiska fantasier som ligger långt, långt bortom den verklighet som väljarkåren har att leva i.

Man drömmer om öppna gränser, om att ge välfärd åt människor på andra sidan jorden, men låter sina egna gamlingar dö ensamma i en viruspandemi. Man talar om klimatet i närmast religiösa termer, men struntar i att ordna elförsörjning och elledningar så att nya företag kan etableras – och hushåll kan dammsuga utan att tänka på att elsystemet kan braka samman.

Gamla partier är nu lekstugor för drömmare

Partierna har blivit lekstugor för verklighetsfrånvända drömmare. Politiken har lagt under sig enorm makt under näsan ett århundrade, men nu när man sitter på all denna makt är man fullständigt ointresserad av att sköta systemen effektivt.

För min del tycker jag satir- och dramaserier som ”Veep” och ”House of cards” skickligt illustrerat hur politiken har tömts på verklighet för att ersättas med ett falskspel där det enda som räknas är hur det ”ser ut” i medierna. Inte hur det är.

Därmed finns inget intresse i politiken av hur väl de enorma skattemedlen som folket betalar faktiskt används. Det är ett hån mot folket när riksdagspolitiker i statsbudgetsammanhang talar om ”satsningar” på 10 miljoner kronor, när man plockar av folket mer än 1.100.000 miljoner varje år.

Politiker av idag är rädda för verkligheten – den är ju jobbig. Därför flyr man in i sina retoriska ekorrhjul. Men då sätts väljarkåren åt sidan. Det är här det spricker.

Gamla och nya partiledare. Grafik: Dick Erixon (2017)

Väljarna söker nytt politiskt ledarskap

För några år sedan gjorde jag den här figuren som visar att nutidens partiledare befinner sig på radikala planhalvan, medan politiker förr höll sig på realistiska planhalvan. Där finns nu bara en partiledare som väljarna röstat fram.

Det är inte konstigt om allt fler i väljarkåren söker de möjligheter som finns att rösta fram något NYTT, något annat än det man blir allt mer missnöjd över.

De gamla partiernas flummande utmanas av nya aktörer som vill återföra politiken till verkligheten. Politiker är nämligen inte folkets herrar, utan dess tjänare. Politiken ska lösa samhällsuppgifter som vatten och avlopp. Äldreboenden utan smitta. Energiförsörjning så att man kan dammsuga även när det är kallt ute.

Folket efterfrågar helt enkelt en annan sorts politiker än de som kommit att dominerat scenen – realister hellre än drömmare.