Det skrivs mycket om småpartierna dessa dagar: L är splittrat, MP i kris och C vill leda landet. Istället för att ta ansvar ägnar sig politiker åt taktikspel, som i fallet Annie Lööf handlar om hur hon ska bli statsminister.
En orsak till att det pratas mycket taktik och lite innehåll i politiken är att SVT:s nya ”30 minuter” fokuserat på taktikspelet mellan partierna i de båda första intervjuerna med Ulf Kristersson (M) och Annie Lööf (C).
Politik borde vara mer än ett parti schack
Att se politik och makt som ett schackparti har sin tjusning. Det är lättsamt, konkret – och utan konsekvenser. Det är politik som underhållning.
Och eftersom många politiker själva gör allt för att slippa ta ansvar och fatta beslut som hjälper vårt arma land ur den nedåtgående spiralen, så är det som att vi spelar schack på Titanic istället för att hålla utkik efter och väja för isberg.
Om S och M blockerar varandra
Så låt oss titta på vad taktiksnacket spår i kaffesumpen. I Göteborgs-Posten summerar Håkan Boström:
”Betyder det att Centern kommer sätta sig och budgetförhandla med Vänsterpartiet under ledning av Stefan Löfven? Det är alls inte omöjligt, och Annie Lööf bör få skarpa frågor om det. Men givet Annie Lööfs lysande självförtroende, och Centerns strategiska position, är ett annat scenario kanske lika troligt … om C kan blockera varje annan regering har de faktiskt ett potent vapen att fösa de stora partierna framför sig med.”
Om Centerpartiet skulle bli vågmästare mellan M-SD-KD och S-V-MP efter nästa val, tänker sig Annie Lööf bli statsminister om M och S blockerar varandra i en stor koalition S-M-C-KD-MP. Istället för att M underkastar sig S-statsminister och S vägrar underkasta sig en M-statsminister, skulle simsalabim Lööf väljas till statsminister.
Nej, jag tror inte på det.
Statsminister – inte president
För det första är inte statsministerposten som sådan det centrala. Vi har inte presidentmakt i Sverige. Det avgörande är vilka partier som ingår i och stöder en regering. Att M och S skulle sätta sig i samma regering är uteslutet, annat än i ett tredje världskrig.
För det andra, även om M och S skulle sätta sig i samma regering vill man inte ha en statminister från ett lilleputtparti. Det skulle bli som i EU, där Frankrike driver på som stort land och Tyskland avgör vad Frankrike får igenom, som det andra stora landet.
Visserligen har dessa länder styrt med en EU-kommission ledd av en Luxemburgsk lilleputtordförande i form av Jean-Claude Juncker. Men hans merit var inte att vara varken handlingskraftig eller smart, utan att han kom från ett obetydligt land utan egna intressen och därför var ett lydigt redskap för de stora.
Annie Lööf som lydigt redskap?
Säga vad man vill om Annie Lööf, men att hon skulle vara ett lydigt redskap för S och M i en storkoalition är föga troligt – för att uttrycka det diplomatiskt.
Nej, om klockorna stannar och himlen ramlar ner och vi får en storkoalition mellan S och M så kommer man välja någon man litar på att föra fram de stora partiernas kompromisser. Under kungamaktens tid valdes oftast en landshövding till statsminister när riksdagen var splittrad. Eller en trotjänare som alla parter litade på. I dagens polariserade värld är det svårt att se några samlande namn.
Snarare en trotjänare med erfarenhet
Men ett namn som skulle passa är Anna Kinberg Batra (M). Hon blev partiledare just därför hon varit en lojal trotjänare, med tunga uppdrag som ordförande i riksdagens EU-nämnd, ordförande i Finansutskottet och gruppledare i riksdagsgruppen.
På S-sidan finns Sven-Erik Österberg (S), ironiskt nog idag landshövding i Stockholm. Han har varit gruppledare för S i riksdagen, statsråd i Göran Perssons regering. Också en trotjänare utanför mediernas strålkastare.
Så Annie Lööf får nog se sig om bland stjärnorna efter statsministerposten, även om hon skulle lyckas med den omöjliga uppgiften att skapa en storkoalition i fredstid mellan S och M.